Skönhetssömn

Jag älskar sommaren men det är onekligen svårt att sova då.

Det är varmt och ljust. Lakanen klibbar och smetar och snor sig kring kroppen och ligger i en enda rul på morgonen. Man kan inte ha täcke men utan det känner man sig naken och oskyddad. På natten när kroppen och hjärnan ska sova är det ju täcket som skyddar våra sårbara kroppar från allt ont i världen.

Öppnar man fönstret på glänt för att släppa in lite frisk nattluft (om den nu är frisk) el åtminstone några fler syremolekyler så störs man av galna fåglar eller nattsuddande grannar som redan gått på semester (el är arbetslösa) och sitter och dricker vin och tjattrar på balkonger och innegårdar nätterna igenom. Har man extra otur finns ett exemplar av arten hemmatrubadur bland dem. (Öronproppar har jag svårt att sova med. Hörseln är ju det sinne som sover minst tror jag. Hör också till det där med att skydda mot nattens odjur).

För att råda bot på allt detta införskaffade jag i helgen en stor fläkt på stativ och som faktiskt (när den körs på ettan) är riktigt tyst. (Dvs i alla fall inte värre än min redan kvittrande köksfläkt som tydligen är en del av ventilationen och inte kan stängas av helt).

Det om värmen.

Sen är det det här med ljuset. Så härligt när man själv är nattsuddande semesterfirare, så ohärligt när man ska sova. De införskaffade rullgardinerna har bättrat på läget men ger inte en fullgod mörkläggning. För att råda bot på detta tänkte jag införskaffa en sovmask! Det finns många varianter. De flesta ganska platta och smidiga. Men jag har så klart gjort lite efterforskning och kommit fram till att Tempurs ska vara bäst i test. Den ska ge totalt mörker och (det här är viktigt) inte trycka mot ögonen eller sitta åt för hårt (då kan drömmarna bli skruvade baserat på min erfarenhet av vaket tillstånd med för tajt gummiband runt huvudet en nyårsafton med en omgång "Galenpanna". Jag blev kanske inte galen men det minskade blodflödet till hjärnan gjorde mig minst sagt dum i huvudet i betydelsen korkad).

Så nu är den beställd och på väg till mig!

Det enda jag är (ganska så tveksam till men som jag valt att ignorera) är hur tjock den är. Jag sover mycket sällan på rygg (el sittande som kvinnan på bilden). Jag sover på mage el på sidan. Återstår att se hur bra det kommer funka med ett mindre pälsdjur för ögonen.




(Kvinnan på bilden är inte samma kvinna som innehavaren av den här bloggen tillika författaren av detta inlägg).

Men än så länge är jag glad och trallar i mitt huvud:

Törnrosa var ett vackert barn, vackert barn, vackert barn.
Törnrosa var ett vackert barn, vackert barn.

Hon bodde i det höga slott…

Då kom den onda féen in…

Prinsessan sov i hundra år…

Och häcken växte kämpahög...

Vårtecken

Nu är våren här! Jag har ätit första (för i år) på utegrill grillade köttbiten och plockat grus från gräsmattan (och hundskit också för den delen fast det plockade jag inte direkt med händerna).

I helgen ska jag tampas med buskar och kanske stoppa händerna i jorden och se om de har skjutit skott när jag tar upp dem.

Kan jag få chans på er?

Det är ju ungefär så man skriver i en ansökan. Och så listar man och förklarar varför man borde få det. Om man klarar de första gallringarna kommer man vidare till dejt. Jag trodde att jag hade en dejt idag. Men det visade sig mer vara en drinkdejt. De som gör bäst ifrån sig på drinkdejten får gå vidare till middagsdejten. De två som gör bäst ifrån sig på middagsdejten får chansen på arbetsgivaren (den bästa den fasta tjänsten och den näst bästa vik:et).

Alla säger att fösta intrycket är viktigt. Enligt karriärguiden så har man 30 sekunder på sig.

Karriärguiden går inte in på dress code (det återkommer jag till nedan). Men tar till exempel upp vikten av kroppsspråk och de signaler vi skickar ut med våra kroppar. De skriver att de vanligaste felet man gör på en intervju är att man ger ett ”nervöst och osäkert intryck genom att röra på händerna” deras tips är att man ska lägga händerna i knät så att man ger ett ”samlat och fokuserat intryck.”

Det var alltså fel #1 jag gjorde. Jag pratar med händerna och gjorde så även idag eftersom jag skulle beskriva ett antal saker. Själv tycker jag att det är ganska trevligt med människor som pratar med kroppen och inte bara med läpparna. (Nu menar jag människor som gestikulerar lite när de pratar. Inte människor som har olika former av ticks där de sitter och fingrar nervöst på tröjkanten eller trummar med fingrarna eller så.) Jag tycker inte att det ger ett ofokuserat intryck. Utan snarare att det kan ge ett engagerat intryck. Men det var tydligen fel.

Nu kommer jag in på ämnet dress code.

För ett tag sedan läste jag också den här artikeln i SvD. Nannyakutens personalchef Wilhelmina Wachtmeister utbildar nya barnvakter.

Under utbildningen refererar hon till Solsidan. (Jag har aldrig sett Solisidan så jag kan och vill inte uttala mig om just det tv-programmet men att referera till ett tv-program i sin utbildning verkar ju helt crazy. T ex kan jag ju säga att jurister till 98% inte klär sig lika kortkort och som de flesta kvinnliga jurister i diverse tv-serier gör. Tänk om man hade dragit paralleller till Ally McBeal när man beskrev jobbet på en byrå). Hur som helst så står det i artikeln att personalchefen säger att de i Solsidan är Nannyakutens kunder. Den klädkod som gäller på barnvakterna är ”preppy”.

–Det kan översättas med sportigt, prydligt, klassiskt. Tänk Ralph Lauren, Peak Performance, Lacoste, säger hon.

Blåjeans. Kanske en liten blå kofta. Rosa topp. Och om vi passar i det, håret uppsatt i hästsvans.

–Och gärna ett par pärlörhängen. De symboliserar moderskapet.

Nu vänder sig Wilhelmina Wachtmeister till sin assistent för att få hjälp att minnas vad Solsidans ”Mickan” har för örhängen:

–Har hon pärlörhängen? Den looken funkar. Den är väldigt, väldigt gångbar.

Mickan ser ut så här.

Det är tydligen lite åt det hållet man ska se ut om man ska vara barnvakt.

Mer stil åt samma stil kan man hitta om man läser coachkonsulten på wordpress (jag vill inte länka men känn er fria att googla och se efter själva).

Den som skriver på coachkonsulten säger sig vara en konsult och coach i 30-årsåldern. Här är coachkonsultens tips avseende ämnet dress code.

Jag har delat in no-no’s i tre rangordnade kategorier, med inspiration från våra vackra flygvärdinnor.

Not an Option (NO)

1. Nagellack.Om det inte är genomskinligt eller i pärlemor.
2. Kajalpenna. Ger lätt en lower class-impression.
3. Läppstift. En romantisk läppglans eller vanligt cerat ger ett mycket mildare intryck.

Not an Option, Trash (NOT)

1. Djurmönstrat. Jag rekommenderar praktiska kläder i söta, kvinnliga färger. Randigt, prickigt och andra psykedeliska tyger ger lätt ett förvirrat intryck. Blommigt kan vara klassiskt kvinnligt men tål ändå fläckar, var ändå noga med vilka signaler du sänder ut med färgerna!
2. Färgat hår. Ger ett oseriöst intryck. Cendré, vackert brunt eller skandinaviskt blont inbjuder till förtroende och förstärker ett pålitligt och duktigt intryck.
3. Manskläder. På jobbet sysslar vi inte med experiment utan klär oss efter vilka vi är. “Hiphopbrallor” och tröjor med dragkedja hör hemma på pojkvännen, inte på glada tjejer.

Not an Option, Never (NON)

1. Piercingar. Du vill inte skrämma din arbetsgivare, som ofta har barn. Det är viktigt att tänka på att agera som en förebild.
2. Tatueringar. Betraktas av de flesta av våra kunder som oanständigt. Om du ändå har en, dölj med kläder, smink eller plåster.
3. Ett negativ attityd. Du sviker företaget du är anställd av om du går och surar hemma hos en kund. Le! Var glad för att du har ett jobb!

Så hur klarade jag det här då?

Nagellack - check. (Idag hade jag det inte men jag har haft det på jobbet och jag kommer ha det igen, och då är det mörka färger).

Kajalpenna - check. (Idag hade jag det inte men det är inte ovanligt att jag har det eller en mörkare ögonskugga som får lite samma funktion som kajalpennan).

Läppstift - chek. (Och det brukar jag aldrig ha för jag tycker att jag får så liten mun då).

Djurmönstrat - fail. Fel #2. Jag hade visserligen inte djurmönstrat eller psykedeliskt tyg. Men jag hade nog inte heller ”söta kvinnliga, färger”. Jag hade svart och lila. Det är påskfärger i kyrkan. Svart står för sorg och lila/blått för fasta, bot och eftertanke enligt kyrkan. Tittar man på vad det sägs om svart och lila i färgterapi och färger i inredning och sånt så finns svart inte ens med. Angående lila anses det vara upplysande/inspirerande, ge bättre sömn (avslappnande) och verka smärtstillande. Det stabiliserar nervsystemet och aktiverar lymfsystemet.

Färgat hår - fail. Fel #3. Jag har färgat hår. Inte lila. Men svart.

Manskläder - check. (Idag hade jag kjol men jag brukar i princip nästan alltid ha byxor).

Piercingar - check. (Jag har visserligen hål i öronen men jag har inte haft örhängen på länge. Vet inte heller om det eg klassas som piercing).

Tatueringar - check. (Jag är otatuerad men det är mer för att jag aldrig bestämt mig för motiv och placering).

Negativ attityd - check. (Det har jag faktiskt nästan aldrig).

Så om man ska läsa förståsigpåarna så var jag inte prickfri första dejten. Vilken tur att jag inte sökte jobb inom RUT-tjänstavdragssektorn. Då hade jag väl varit körd. Nu tror jag inte att det hänger på att jag gestikulerade, hade samma färgsättning som en präst på långfredagen och färgat hår. I mitt fall är det nog faktiskt värre att jag inte kan nåt om de frågor jag i så fall ska jobba med. Men jag tror att jag kan göra ett bra jobb ändå. För jag kan andra saker jag tror att man behöver. Saker som är svårare att lära sig än frågorna (som jag ju kan lära mig). Som jag sa till dem. Allt som behövs är att nån som tycker att man verkar ha rätt personliga egenskaper för jobbet ger en en chans så att man kan få bevisa att man fixar frågorna också. De instämde. Då.

Nu måste jag sitta vid telefonen och vänta på besked om de ger mig en chans att få chans på dem.

Envy me - Not

Libresse har under en period kört en ny kampanj av typen köp ett paket bindor så får du en plåtlåda på köpet. (Tanken är att plåtlådan ska vara lite snygg, att den ska rymma två bindor och att det ska vara mer diskret/trevligt ha dem gömda i den lilla lådan).

Jag har en sen tidigare. Med påfågelfjädermönster. Inte för att jag skyltar med den men det känns bättre att ha dem i den i handväskan än liggande löst.

Det som är irriterande är att när de kör kampanjerna så kan man inte välja att köpa ett paket utan utan alla paket har en så då får man även om man inte vill ha. Onödigt. Men det är eg inte det jag ska gnälla på nu. Ja, gnälla är det jag ska göra.

Temat för den senaste omgången plåtlådor har varit de sju dödssynderna eller som de kallar det "the seven collection". Men inte så mycket att man ska undvika dem utan mer på nåt sätt bejaka eller frammana dem hos andra.

Jag köpte ett paket idag som hade denna plåtlåda.




Envy me. Vad/hur tänkte de då? Om jag tar fram en plåtlåda som innehåller bindor betyder ju det rimligtvis att jag har mens just då. Ska folk då avundas mig denna mens? Är det så de menar. (Det är klart att det finns enstaka personer som av olika anledningar kan vara avundsjuka på någon som har mens men det är nog inte så många och oavsett är inte min mens nåt att vara avundsjuk på).

Så här har min dag varit.

-vaknade
-ont i äggstockarna
-sitta på toa med magkramper (alltid vid mens)
-mår illa
-tar värktablett
-går till jobbet trots ont som fan
-kallsvettas
-gåshud över hela kroppen
-blir sen istället tokvarm
-får blodtrycksfall på tunnelbanan och svimmar nästan
-lyckas hålla mig på fötterna utan att rasa ihop
-tappar synen. Allt blir svart. Hör bara ljud
-får till slut tillbaka lite syn, ser suddigt och har tappat djupseendet
-tar mig av vid nästa stopp och får ringa efter hjälp
-får hjälp hem
-kräks
-sjukanmäler mig
-ringer vårdcentralen
-måste be min chef ordna så att någon kan fixa ett jobbåtagande i morgon eftersom jag inte vet om jag klarar att ta mig till jobbet i morgon
-ligger i sängen resten av dagen

Jag har alltså inte influensa eller vinterkräksjuka eller migrän. Jag har mensvärk. Nåt som återkommer VARJE månad. Bara för att jag är kvinna. Detta är vad den värken gör med min kropp (fast så illa som idag har det inte varit tidigare). Jag vet att många inte har samma problem som jag. Men jag vet att många har det. Och att det är många som har det ännu värre. Det är fan ett hån mot alla oss att Libresse på sina plåtburkar skriver "envy me".

Jag har fixat till min nya plåtburk. Vill inte att nån ska sväva i villfarelse.




Tack.

Upptäckt

Jag har ganska (relativt) nyligen gjort en ny upptäckt om mig själv. Jag har en halvseriös släng av en specifik form av kenofobi (hittat ordet via fobiklinken.se undrar för övrigt om de är de som själva hittat på namnen på alla fobier, och noterar att alla fobier tycks botas med samma behandling. Kanske sant men då hade det ju varit lättare att bara skriva ut det så istället för att skriva varenda fobi och sen när man klickar på den länken skriva att den botas med NLP behandling).

Min specifika form av kenofobi yttrar sig i att jag inte tycker om att gå på handikapptoaletten på jobbet (vi har inga handikappade på mitt våningsplan så jag har inte tjyvat mig in på den). Den är för stor och kal. Det känns som att sitta och uträtta sina privata behov i en balsal och eventuella ljud studsar fram och tillbaka mellan de kala kakelväggarna.

Plums Plums Plums Plums Plums

Jag känner mig exponerad och otrygg. Det känns som att det är större sannolikhet att någon kommer slita upp den dörren än en dörr till en av de "vanliga" toaletterna.

Hemma hos folk tycker jag jättemycket om stora toaletter. Drömmer om att bli rik, bygga hus och ha en jättestor toalett. (Nästan som ett eget spa). Men på stora hemmatoaletter är toaletterna ofta ändå lite mer "skyddat" placerade. Det finns duschar och/eller badkar, blommor, handdukar, mattor och diverse "fluff" (som Simon och Tomas skulle sagt). Det är med andra ord mer ombonat och ljuddämpat.

På handikapptoaletter är ju själva poängen att det ska gå lätt att komma intill med rullstol. Då behövs stora, fria ytor. På jobbet är det inte heller nåt fluff. Det är en toastol. Ett handfat (sju mil från toastolen ungefär), en sopkorg i plåt, en handdukshållare i plåt, en tvålmojjäng i plåt.

Nä tack. Då föredrar jag de små toaletterna som mer är som små trygga (fast fluffria) garderober. Har hellre en lätt klaustrofobisk känsla på en toalett än en känsla av att sitta på ett torg. De små toaletterna påminner särskilt mycket om garderober om man sitter stilla länge för då släcks ljuset och det blir kolsvart tills man börjar sprattla som en sprattelgubbe för då kommer det tillbaka (ljuset styrs av rörelsesensorer).

På dem känner jag mig trygg. (Så trygg man nu kan känna sig på en typ halvoffentlig toalett).

Här vare dött

Här har det varit tyst ett tag.

Jag som inte haft så mkt att skriva om. Började skriva ett långt inlägg om ett misslyckat "kvartssamtal" med min chef (där jag i princip sa att jag är fullständigt oengagerad i mitt jobb) via ippen men hann inte klart och sen blev det inaktuellt. (Samtalet gick åt skogen, fick inte önskat resultat. Det enda det kommer resultera i är att jag har gett honom ett väldigt bra argument till varför han inte ska ge mig så mkt lön vid nästa löneförhandling. Och det tipset fick han alldeles gratis. Misslyckat).

Sen började jag skriva ett nytt gnällinlägg om mitt jobb. Där jag skulle berätta att det är en märklig stämning (under ytan) på den enhet jag är på nu. Jag har känt att de uppfattar nygamla som hot, överlag verkar de uppfatta kompetens som hot. För ett tag sedan när jag fick rycka in och vara lite extrafadder åt några nyanställda så fick jag det bekräftat. Två kollegor (som båda själva var eller snart skulle bli faddrar) sa till mig (vid två separata tillfällen så de var oberoende av varandra) halvt på skämt (men mest på allvar) att vi inte får lära upp de nya för bra.

?!?!!!!!

Va fan är det för inställning?! Kändes som att jag hade flyttats tillbaka i tiden och helt plötsligt befann mig på min högskoleutbildning igen. Där snodde folk böcker från biblioteket, eller gömde dem, vägrade låna ut anteckningar från föreläsningar (ens till såna de kallade sina kompisar) pga konkurrensen.

Shit vad jag vill göra nåt annat.

Men på måndag ska jag på anställningsintervju igen. Ska försöka att inte gå in i dimman igen.

Önskvärt; kommunikation

Jag önskar att min kropps olika delar och funktioner kunde kommunicera bättre med varandra.

Då kanske den (kroppen som helhet) skulle förstå att det inte är nån bra idé att få mens i samma veva som den är drabbad av kräksjukan.

Att dumpa massa blod (och därför behöva producera nytt) är liksom inte smart när näringsintaget vid samma tidpunkt är ytterst litet. Det fattar man t ex på blodbussarna. Där får man mackor när man lämnar blod (har jag hört, själv är jag nålrädd och därför en dålig människa. Jag har intalat mig själv att om jag haft bra blod, den där gruppen som kan ge till alla el nån väldigt ovanligt grupp, hade jag försökt bearbeta nålrädslan. Men jag har nån väldigt vanlig blodgrupp så jag har lämnat det därhän till bättre människor.) och jag är övertygad om att de inte skulle tappa blod från en kräksjuk.

Om man är riktigt anorektisk får man inte heller mens längre pga näringsbristen har man ju också fått lära sig i skolan och av tv:n.

Jag inser så klart att anorexi och kräksjukan inte kan jämföras och jag menar inte att mensen borde uteblivit helt (även om jag tycker att den är ett smärtsamt gissel) men den kunde väl ha väntat några dagar, tills kroppen repat sig lite.

Nu är det å andra sidan inte så att det inte finns lagrad energi i form av fett på den här kroppen. Men det verkar den inte fatta. Jag nyper lite i depåerna, liksom för att visa blodet var det finns näring att hämta, men blodet verkar redan ha fördummats pga näringsbristen. Det fattar noll.

Nu har jag lyckats byta sängkläder, klorinskura badrummet och duscha (det sistnämnda en riktig fröjd). Hjärtklappningen, kallsvettningarna och skakigheten som följde efter dessa aktiviteter tror jag inte betyder att jag fortfarande är sjuk. Jag tror det är just näringsbristen som spökar.

Så om kroppen skulle kunna ha tänkt sig att skjuta lite på mensen el åtminstone nu då när den inte valde det alternativet, ta och hugga in på lagervarorna så skulle jag bli tacksam! Är det verkligen för mycket begärt, hörru kroppen?

Snubbeltråd

Jag ser mig så smått om efter andra jobb. Hittade ett jag tyckte verkade riktigt intressant och där jag trodde att jag verkligen (och äntligen) skulle komma till min rätt.

Jobbade på mitt personliga brev och min meritförteckning och skickade iväg en ansökan.

Fick komma på anställningsintervju. Den gick ganska bra (alltid svårt att veta eftersom man inte vet hur de andras intervjuer varit).

Sen har jag fått vänta och vänta och vänta. I torsdags fick jag besked. Negativt. Hade gjort ett bra intryck, hade en bra cv, hade varit med i diskussionen in på mållinjen men så valde de en annan tjej (vars cv var väldigt likt mitt).

Jag fick aldrig nåt besked på vad som fällt avgörandet. Jag tror personkemi. Jag tror också att det var chefen som ville ha henne och att det var arbetstagarna (de som hade blivit kollegor som ville ha mig). Chefens ord väger tyngst.

Jag tycker inte om att befinna mig i en rekryteringsprocess. Från den dag man ser annonsen och tänker att det jobbet vill jag ha till den dag man får besked befinner man sig i en alternativ värld. Den nuvarande arbetsplatsen försvinner försvinner in i dimma. Man går dit varje dag och försöker göra sitt jobb ändå. Försöker tänka förnuftigt. Inte ta ut nåt i förskott. Tänka på konkurrensen och att det ska mycket till för att man ska vara den som får det. I tanken tänka att man blir kvar. Men det är i princip omöjligt att inte känna att man är på väg bort. Att börja fundera på när man i så fall får gå. Hur man ska lägga upp det. Fundera över semester emellan. Se alla saker i almanackan och tänka, "guuuu va skönt jag kommer slippa det, och det, och det!" Dyker det upp att man ska ta på sig extrauppgifter så drar man på det. En del av hjärnan tänker att det är lika bra att erbjuda sig för man blir ju kanske kvar och blir man det inte får man lösa det då. En annan del tänker att det inte är nån idé för jag ska ju ändå sluta. För det spelar ingen roll hur man än försöker anstränga sig och tänka att man ska agera som man blir kvar. Någonstans har det såtts ett frö, ett hopp, en tanke på något annat. Och så där irrar man runt i dimman.

Sen får man besked. Blir det negativt lägger sig dimman fort och man står där naken i den krassa verkligheten om att allt det där jobbiga/tråkiga i kalendern kommer visst ingen annan än jag själv få göra trots allt. Då känns det lite hårt, bittert och deppigt. För initialt är det ju positivt att få komma på intervju. En bekräftelse. Och sedan är det ju bra att få höra att man gjorde en bra intervju. Också en bekräftelse. Men det är samtidigt också så att ju närmre målet man kommit desto hårdare faller man. Det här var tredje gången som jag sökt ett jobb jag verkligen vill ha, där jag fallit på mållinjen. För målsnöret bröts av någon annan som nådde fram först, snöret har fallit ner till marken och förvandlats till en jävla snubbeltråd som man trasslar in sig i så man snavar och får brännsår på knäna. Och man förbannar det där fröet som slog rot. Tänker att "man ska ju inte tänka så". Man ska inte tänka alls. Man ska inte hoppas!

Sen går dagarna. Nära och kära är rara och gulliga. Det blir jordbävning i Japan med efterföljande tsunami och på den efterföljande kärnkraftsolycka/or. En nära vän får ett positivt besked. En annan mer avlägsen person men som jag också vill väl får besked att han är fri från cancern.

Man får perspektiv och rycker upp sig.

Till nästa gång man går in i dimman med förhoppning om att när den då skingras ska man ha brutit målsnöret först, gjort det till någon annans snubbeltråd. Man ska stå övers på prispallen med anställningsbeviset hängandes om halsen.

Stina

På väg till jobbet. Har jouren. Är försenad. Bara för att jag hade gott om tid i morse slöade jag till och fastnade i morgonteven.

Har försökt ringa och meddela denna försening. Men ingen svarar på det enda numret jag har (som för övrigt är det enda nr någon alltid ska svara på).

På min gamla enhet var det alltid någon som svarade.

"På min gamla enhet" är för övrigt en ordföljd som smiter ut ur min mun allt oftare.

- där gjorde vi si och inte så. Etc.

Inser att jag låter mer och mer som Stina. "Hemma på vår gata i stan."

Säkert irriterande. Men vad ska man göra när det mesta var bättre där?

Bloggtipset I

Mycket intressant läsning om hjärnan.

Smakprov:

One of the core messages of brain research is that most mental activity happens in the automatic or unconscious region of the brain. The unconscious mind is not a swamp of repressed memories and childhood traumas, the way Freud imagined. It’s a set of mental activities that the brain has relegated beyond awareness for efficiency’s sake, so the conscious mind can focus on other things. [---] notes that the brain can absorb about 11 million pieces of information a second, of which it can process about 40 consciously. The unconscious brain handles the rest.

Läs!

Så här funkar jag. I

På min nya arbetsplats händer det att toalettringen är uppfälld när man ska gå på toa. Det har jag aldrig förr varit med om på en arbetsplats. Jag erkänner att jag arbetat/arbetar på kvinnodominerade arbetsplatser men det har alltid funnits minst ett par män. Jag kan inte låta bli på fikarasterna att fundera på vem av dem det är... Och om han aldrig hört det där om att det ska vara bättre för män att sitta och kissa. Jag kanske ska sätta upp en lapp om det. Fast det stör mig inte så mkt. Tänkte mest informera, för att vara snäll. Jag tycker mest att det är märkligt. (Fast på vissa offentliga toaletter önskar jag att jag också kunde stå upp och kissa.)

---

När jag ser en bil med diplomatskyltar tänker jag inte "Där åker en person som hjälper till att upprätthålla goda affärsförbindelser och förhindra krig och sånt." Jag tänker "Där åker en person som kan köra på mig med flit så jag dör och ändå undgå straff." (Bortsett från att kanske förklaras 'persona non grata'.)

Jag går därför (i princip) aldrig ut på ett obevakat övergångsställe om jag ser att en diplomatskyltad bil kommer åkande. Ska jag bli påkörd mitt på öppen gata vill jag att idioten åtminstone ska dömas.

Av fri vilja?

För ett tag sedan såg jag filmen Armadillo (har ni inte sett den så finns den just nu här, se den). Det är en dokumentär om några danska soldater (unga vuxna) i den danska styrkan i Afghanistan.

Den fick mig att börja fundera en massa. Jag drog mig bl a till minnes försvarsmaktens reklamkampanj "Har du det som krävs?". Tyckte mig också minnas artiklar om försvarsmaktens behov av rekrytering. Så jag har googlat runt lite för att se om jag kan stilla mina farhågor.

I den här artikeln från den 17 januari 2011 står det i ingressen "Försvarsmakten har inte lyckats rekrytera så många soldater som planerat. Vid årsskiftet fattades runt 3 000 man i det nya insatsförsvaret. Följden kan bli att yrkessoldaterna tvingas göra utlandstjänst oftare."

Så här står det på försvarsmaktens hemsida om internationella insatser om ändrade principer för bemanning.

Genom att utlandsstyrkan som begrepp avvecklas vid årsskiftet förändras också bemanningsprinciperna för de internationella insatserna. Bemanningen av internationella insatser kommer så långt det är möjligt i framtiden ske med personal som sedan tidigare är anställd i Försvarsmakten. Detta minskar behovet av personal särskilt anställda för internationella insatser. Detta förfaringssätt kommer att tillämpas redan från och med denna rekryteringsperiod.

Jag blir lite förvirrad över om det betyder att de behöver rekrytera soldater till utlandstjänst eller inte.

Jag vill här bara poängtera att det här inte är ett inlägg emot internationella insatser. Det är inte det som det här inlägget handlar om.

Det jag funderar på, och oroas över, är om personer kan bli tvingade att söka den typer av tjänster om det är så att man behöver rekrytera till utlandsinsatserna. Vad får det för konsekvenser? Både för insatsen och för samhället.

Att tvinga någon att utsätta sig för att eventuellt döda och/eller bli dödad. (Eller istället för döda såra).

Hur går det för dem när de kommer hem? Det här är några av rubrikerna nu. Och det här gäller personer som åkt frivilligt.

Några tog livet av sig.
Några blir eremiter.
Flera hamnar i fängelse.
Modern Psykologi nr 1/2011 har en artikel som heter "Efter kriget börjar problemen". Det står bl a att skilsmässor, drogmissbruk och aggressivitet är vad som väntar många.

Man ska inte tro att det här är unika problem för just danska soldater. Det här drabbar dessutom dem som söker sig iväg frivilligt. Så jag menar inte att det här är problem som bara skulle uppstå om man tvingas iväg. Självklart måste man få bättre hjälp vid hemkomsten och självklart bör man få ordentligt med information om dessa risker i samband med att man ansöker även om man åker frivilligt.

Det tillkommer dock ytterligare en dimension kring problematiken om man ska "tvinga" personer att söka den typen av tjänster. Tycker jag.

I den här artikeln från den 8 september 2010 står det dock bl a följande.

Bengt Lyngbäck på Arbetsförmedlingen säger till Aftonbladet att man ännu inte tagit ställning till vad som händer om arbetslösa vägrar söka jobben. Men det är inte aktuellt att arbetslösa ska kunna nekas a-kassa för att de vägrar söka jobb som innebär att man måste bära vapen.

– Så smidiga måste vi kunna vara att vi inte kommer att tvinga någon att bära vapen, säger han till tidningen.

Så min oro kanske är obefogad. Men cynisk som jag är konstaterar jag att det svenska socialförsäkringssystemet inte direkt har gjort sig känt för att vara "smidigt" och att Alliansen hårdfört drivit arbetslinjen. Så det återstår att se hur personalen (om det uppstår behov) till utlandsinsatser ska rekryteras. Frivilligt eller "frivilligt".

Parasitnojja

Jag har inget emot snö, jag gillar på sätt och vis vintern (om det är snö, sol och lagom kallt). Men när det är för kallt ute, när vinden viner och små vassa "snöflingor" piskar in i ansiktet, när nagelbanden trasar sönder, när kroppen är som fnöske, när håret är torrt och platt (om det inte är elektriskt och står rätt upp), när vägen till tunnelbanan har förvandlats till en hård, knölig och hal glaciär, när temperaturen inomhus sjunker till knappa 19 grader och när man fryser ända in i märgen oavsett hur mycket kläder man har på sig. - Då tycker jag inte om vintern.

Vid dessa tillfällen brukar jag behöva förklara för mig själv varför jag bor kvar i det här köldslagna landet (förutom det uppenbara skälet som familj och vänner utgör).

Jag brukar motivera det med följande:

- det är skönt att bo i en demokrati (även om jag just nu tycker att majoriteten av befolkningen tycker fel)
- det är skönt att bo i ett land med yttrandefrihet (även om jag inte tycker om allt som sägs)
- det är skönt att kunna vandra fritt i naturen och få plocka svamp och bär i skogen oavsett vem som äger den
- det är skönt att bo i ett land som inte har några direkt farligare djur än getingar och huggormar och inga äckligare djur än blodiglar och fästningar
- det är skönt att bo i ett land där det inte finns en massa äckliga, osynliga, parasiter
- det är skönt att bo i ett land där det inte finns en massa skumma sjukdomar som man får av djur eller parasiter (jag väljer här att bortse från diverse larm om fågelinfluensan, galna kosjukan och svininfluensan t.ex.).

Men sen var det nån idiot till människa som inte följde reglerna och därmed såg till att den där dvärgbandmasken verkar ha fått fäste i Sverige.

Det innebär att argument 3, 4, 5 och 6 faller (ja även 3, för vad är poängen med allemansrätten om man inte kan knalla runt i skogen utan att drabbas av hysterisk dvärgbandmasksäggnojja?

Det var bättre förr! Nu kan lika gärna växthuseffekten slå till och ta över.

Sorglig sanning eller bara fördomar?

Jag har stört mig så på Hemfrids senaste reklam. Jag har inte hittat något Youtube-klipp men om ni går in på den här länken och väljer Familjen, 30 sekunder lång så ser ni vad jag pratar om. Jag vill inte uttala mig varken om Hemfrid som företag (för det har jag ingen koll på alls) eller om hushållsnära tjänsters vara eller icke vara. Egentligen är själva reklamen inte dålig. Det jag stör mig på är rösten på slutet. Att rösten har gotländsk dialekt.

Inte för att jag ogillar gotländska utan för att det är så genomskinligt varför man använder det. För enligt hemsidan verkar det inte vara ett gotländskt företag. De har inte ens nån region eller kontor på Gotland.

Jag har ett par teorier (kanske fördomar) ang detta.

1. Jag inte kan komma på att jag någonsin har sett en "etniskt svensk" person som arbetar som lokalvårdare/städare eller vad man nu väljer att kalla det. Nu har jag förhållandevis begränsad erfarenhet av det, den begränsas till mina arbetsplatser och till vad jag hört av personer som känner personer som har städhjälp hemma.

2. Jag tror att människor uppfattar gotländska som något som känns "tryggt". (Detta har jag nu också googlat upp och i vart fall denna artikel som jag fick upp på en gång och sen slutade jag leta styrker detta eftersom de skriver att den generella uppfattningen av dialekten gotländska är att den är förtroendeingivande).

3. Jag tror att ens hem är ens borg. Man vill vara trygg hemma och alltså måste man ha förtroende för personer man släpper in i hemmet.

4. Jag tror att bruten svenska, generellt, inte uppfattas som förtroendeingivande.

Den bistra sanningen är i så fall alltså att reklamen med den gotländska rösten i slutet är bättre reklam (på så sätt att den gör det reklam ska = ger fler kunder) än vad precis motsvarande reklam men med bruten svenska istället för gotländska i slutet. Trots att jag inbillar mig att de flesta som anlitar hushållsnära tjänster ändå tror att det är en person med utländsk härkomst (därmed inget sagt om vilken svenska som talas. Det kan ju mycket väl vara sjungande gotländska ändå) som kommer komma hem till dem och städa. Det är väldigt motsägelsefullt men jag tror ändå att det är det som ligger bakom valet av gotländsk dialekt för jag tror inte att det var slumpen. Därför tycker jag att det känns så beräknande.

Att vi människor generellt sett dessutom är så funtade att vi tillskriver människor/varor/varumärken vissa egenskaper enbart baserade på dialekter/brytningar som förknippas med dessa är bara sorgligt.

Brottsligt att fisa.

Stötte som av en händelse på detta klipp.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/webbtv/det-kan-bli-brottsligt-att-fisa_5930853.svd

Det känns lite "första april". Men det är ju inte första april än på ett tag så man får väl utgå från att det inte är ett aprilskämt. Det får mig att fundera på ursprunget till förslaget. Kanske är det någon politiker som lägger ruttnaäggmökar lite stup i kvarten och medpolitikerna har tröttnat och vill få stopp på det men vågar/vill inte konfrontera honom/henne direkt?

Och om fisar blir förbjudna, hur är det då med pruttar?!

"Så hära"

Häromdagen befann jag mig i samma tunnelbanevagn som två tjejer i ca åldern 14-16 år. De led båda två av samma kraftiga taltics.

Exempel:
Tjej 1 - A men så hära då så hära sa han så hära att han så hära typ så hära ville se film så hära.
Tjej 2 - Nä så hära sa han så hära så?

Och så fortskred samtalet. Max antal ord mellan "så hära" var tre ord tror jag.

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Legacy + Legacy och lite chipsreklam = träning?

Det våras för träningen! Eller det ser ljust ut på träningsfronten!

At last. Skulle man kunna säga.

Det har varit trögt en längre period. Försökte med nya tag i höstas men det gick så där. Trivdes inte riktigt på "nya" gymmet. Lite för få och lite fel maskiner och så var en del av dem vända mot speglarna (det där med löpband mot speglarna är ett aber som jag skulle kunna skriva ett eget långt och avigt inlägg om). Segade på ändå. Fick sen den där tvåvirusförkylningen som härjade i höstas och gjorde bl a mig mer än lovligt förkyld och den hängde i i flera veckor så träningen bröt ihop totalt.

Nya tag efter helgerna. Men då var (är) man (jag) ju tvungen att slåss med alla nyårslöftare. Vilket resulterade i att jag lyckades träna en gång. Sen fick jag vända i gymmet två gånger på en vecka pga köerna till maskinerna. Började leta nytt gym trots att jag precis då köpt ett halvårskort på Friskis & Svettis. Hittade ett. Gick och spanade in det utanför. Blev tveksam. Gick därifrån utan att ha gått in. (Fick senare vända andra gången inne på F&S så jag började fundera på lösningar). Gick tillbaka till andra gymmet en vardag. Gick in. Fick massa positiva och "dethärärnogettgymförmig"vibbar. Hux flux köpte jag visst ett årskort. Lite galet. Men jag tänkte att det borde öka mina chanser att faktiskt kunna träna i alla fall. (Jag hade också kunnat vänta till februari-mars när nyårslöftarna ger upp men jag vill ju igång NU. Nu när jag är laddad och taggad). Lite bekymrad var jag dock över att det just den kvällen var fullt (det hade varit folktomt när jag var där och vände) men magkänslan var rätt.

Återvände två dagar senare med träningskläder. Perfekt! Lite folk i gymmet så det var inte obehagligt ödsligt men alla konditionsmaskinerna var lediga. Yay, precis som jag vill ha det (sen fick jag lite sällskap men det fanns hela tiden ett par maskiner lediga).

Gjorde mitt bästa inomhusträningspass på över ett år! Har vetat att det eg handlat mer om mental svaghet än fysisk svaghet hela tiden men den mentala är desto svårare att bemästra. Förr kunde jag stå på löpband och springa en timme utan problem. Senaste året har jag haft svårt att motivera mig att ens stå 15-20 min i sträck. Enstaka gånger har jag fixat en halvtimme. Men nu sprang jag 40 min utan avbrott i min gamla takt! (Och den här gången hade jag mentalt klarat längre men muskler och senor och sånt behövde få vila, vill undvika nybörjarmisstaget att köra på för hårt och skada sig).

Hur lyckades jag då med detta kan man fråga sig. Jag önskar att jag kunde säga att det bara är så att jag efter en kupp plötsligt blivit diktator över mitt eget psyke igen. Att jag åter har tagit kontrollen. Men riktigt så bra är det inte. Svaret är att jag sprang på det som tituleras "flaggskeppet bland löpband" Cybex Legacy 751 T. Eller med andra ord: Jag sprang framför en TV!

Det är faktiskt fullständigt genialt. Det finns inte jättemånga men några kanaler att välja på. Man kan få ljud men jag valde att titta i tysthet och istället ha TRON:Legacy-soundtracket i öronen. Det manar på bra. (Faktum är att om ni hört det måste ni läsa om stycket ovanför igen och höra musiken och matcha "Jag sprang framför en TV!" med "I got in").

Och helt plötsligt gick det ganska lätt att komma i "zonen" (då när man bara maler på och inte tänker så mycket på vad man gör eller vad som händer runt i kring, eller att man är trött). Det är som att sätta ett barn framför Teletubbies (enligt vad jag hört). Fascinerat tittade jag bara på TV monitorn och trampade på. Jag glömde nästan bort att kolla klockan.

Inte störde det att löpbanden är vända mot speglarna heller. Jag är inte så väldigt lång så det enda jag ser över TV monitorn är pannan och håret och "iluftenläget" ögonen. Resten döljs effektivt av den fantastiska gigantiska maskinen.

Jag tittade först på slutet av en repris av Stjärnorna på slottet. Sen tittade jag på Vad blir det för mat?. Det kändes lite märkligt att springa och kolla på ett matprogram men det funkade ändå väldigt bra.

Ännu märkligare var det med reklampauserna när det kom reklam för Pringles. Kunde inte bestämma mig om det kändes ironiskt att titta på chipsreklam när man sprang eller om det kändes fantastiskt. Jag lutar mest åt fantastiskt av två anledningar. Jag skrattar fettcellerna (som jag fått av chipsätandet) rakt upp i fejjan, "moahahahaha kolla nu vad ni får lida bara för att ni faller för sån här reklam"! ELLER. Kanske ännu bättre. Jag tänker att nu kommer jag med gott samvete kunna äta chips i helgen! Fantastiskt oavsett.

Jag hoppas innerligt nu att Legacy + Legacy under den närmsta tiden kommer vända den negativa träningsspiral jag befunnit mig i. I helgen är det jag som ska köpa nya skor och nya träningskläder nämligen!

Livsfilosofi

Läste häromdagen en intervju med Jenny Östergren (hon som är programledare i 4:ans Nyhetsmorgon och som även är med i På spåret med sin sambo Niklas Strömstedt och han i sin tur är även med i Stjärnorna på slottet. #TV-familjen).

Hon får frågan hur hon hanterar motgångar och svarar då "Jag har lärt mig en generell livsfilosofi och det är att man ska äta elefanten i småbitar."

Jag har funderat lite på den där livsfilosofin (som jag nämnt tidigare samlar jag lite på motton och det är ju nästan same same som livsfilosofier). Jag tänker mig att en livsfilosofi ska man kunna använda i både med- och motgång.

Jag antar att elefanten är objektet som kan bytas ut mot olika saker. Sorg, motgång, glädje, lycka... Jag köper att äta motgång i småbitar men betyder det också att man ska äta även lycka i småbitar?

Funderar på om det är bra eller dåligt. Om det funkade så att lycka är en lagervara så funkar det ju. Om man kan frysa in den och ta fram en liten bit lycka när man känner lite sorg t ex. Men sen tänker jag att är inte lycka är en färskvara? Eller kanske som glass. Har man köpt en glass en solig dag på stan måste man äta upp den där och då för gör man inte det så blir det bara ett kladdigt klet på handen och kläderna och trottoaren. Det går inte att spara den. Om man inte glupskt tuggar i sig lyckan där och då när man upplever den, förfars den inte då?

Och när jag tänker efter så visst kan motgång behöva ätas i småbitar för att man ska ta sig igenom den, men drar man inte ut på det då? Är det inte bättre att glufsa i sig den och ha det över?

Nä, jag måste nog fundera vidare på just den livsfilosofin innan jag anammar den.

Däremot sa Jenny också när hon fick frågan om nyårslöfte "Jag vill förverkliga mer av det jag vill själv och mindre av det andra vill ha. Jag ska lova mig själv att alltid tänka efter före så att det finns tillräckligt med lust i varje ja. Vid minsta olust kommer jag att säga nej."

Det där med tillräckligt med lust i varje ja gillar jag. DET ska jag försöka anamma lite under året och jag har faktiskt redan börjat så smått genom att jag häromdagen tackade nej till en middag med fd kollegor. Jag ville bara träffa ca hälften av dem som skulle närvara och då var det helt enkelt inte tillräckligt lustfyllt. Då var det mer lustfyllt att tillbringa kvällen i mitt eget sällskap. Så rolig är jag.

Nyårslöften

Jag avger av princip inte nyårslöften. Men det innebär inte att jag inte tar tillfället i akt att tänka att jag ska försöka bli bättre på ett antal punkter (fast jag brukar göra det två ggr/år, terminer ni vet).

Saker jag tänkte den här gången (oftast är det ju samma saker varje gång) är

-att jag ska ta det lite lugnt och njuta lite mer
-att jag ska börja träna regelbundet och äta lite nyttigare igen
-att jag ska söka nytt jobb
-att jag ska fixa klart hemma
-att jag ska fortsätta det jag påbörjade i höstas, nämligen bli bättre på att köpa ekologiska matvaror (på inget sätt helt fanatiskt men lite pöompö och vissa produkter).

Idag skulle jag gå och träna. Så blev det inte av olika anledningar... MEN jag gick i alla fall och förlängde träningskortet (som gick ut nu vid årsskiftet och inte kom mycket till användning i höstas), alltid nåt. OCH just nu håller jag på och tillagar en nyttig (men förhoppningsvis god) middag bestående av bl.a. ekologisk kyckling.

Ett litet steg för vissa ett större för andra (typ mig).

Så jag känner ändå att jag är på rätt väg. Självpepp!

Första dagen

Positivt:
Nån visste att jag skulle komma. Jag blev hämtad. Jag fick såna saker jag behöver som passerkort, inloggningsuppgifter etc. En del människor kom ihåg mig. Mina kartonger hittades. Jag åt lunch med gamla kamrater och hälsade på ytterligare gamla kamrater. Folk här verkar trevliga i bemärkelsen vänliga och korrekta. En av "höjdarna" sitter här och hon verkar glad att jag kommit. Jag kommer ihåg en massa saker jag har nytta av.

Negativt:
Jag har INTE fått eget rum. istället sitter jag i en korridor vid skrivaren... (Det var en få saker jag verkligen såg fram emot, eget rum). Folk här verkar tråkiga och de har handslag som gamla disktrasor (något jag har extremt svårt för). "Höjdaren" som är glad att jag är här och gärna pratar med mig pratar ett språk jag inte förstår (skånska) så jag säger "va?" och ser frågande (och därmed dum) ut vid varje konversation. En kollega (högre) luktade misstänkt mycket alkohol. (Har jag varit ganska förskonad från tidigare så vitt jag vet).

Språkkunskap

När jag var yngre (gymnasieåldern) ville under ett tag på fullaste allvar lära mig Labannotation eller "Labanspråket" som min dåvarande danslärare sa (jag har inte dansat sen gymnasiet så jag har ingen danslärare idag men ordet dåvarande känns ändå som det korrekta trots att det inte finns en nuvarande). Då hade jag kunnat skriva sånt här idag. Det hade varit coolt. Och smalt. Extremt smalt. Därför jag rationaliserade bort det yrkesvalet, kändes som en ganska osäker framtid. Jag tyckte ju till och med skådespelare var för otryggt (trygghet blir viktigt om man var barn till två arbetslösa föräldrar under 90-talskrisen). Som dessutom med största sannolikhet hade inneburit utlandsflytt.

Men egentligen skulle jag fortfarande vilja lära mig Labannotation. Någonting säger mig dock att jag antagligen inte kan läsa det som kvällskurs...

Jag har också velat lära mig teckenspråk (det har jag en kusin som snart är färdig tolk i, trots att ingen i hennes närhet är döv, det tycker jag är så coolt) och stenografi. Jag har nog en konstig hang up på språk som inte är ljudspråk.

Jag - den nya knapptryckaren?

I morgon är det dags. Då börjar jag på mitt nygamla jobb. Eftersom det är en väldigt stor arbetsplats där enheterna har mycket lite med varandra att göra utan mer är som isolerade öar (förutom de enheter man delar fikarum med där kan viss korsbefruktning ske) så är det i princip som att jag börjar på ett nytt jobb kan man säga.

Jag hade inför tillbakagången bett om att få byta enhet. Jag ville till en enhet som jobbar med andra saker. Det fick jag inte. Jag skulle tillbaka till min gamla enhet. Fint så tänkte jag då. Där känner jag ju åtminstone kollegorna, jag kan rutinerna och jag kommer bra överens med chefen.

Fick sedan via en gammal kollega höra att de fått information om att jag inte skulle dit. Den informationen hade jag inte fått så jag vände mig återigen till personalavdelningen. Fick bekräftat att ja det hade visst blivit lite förändringar och jagberomursäktattduintefåttinformationomdet. Jag skulle nu till en enhet som inte är min gamla men som jobbar med samma saker. = Sämsta tänkbara scenario för min del.

Jag känner inte en människa på den enheten. Jag känner ingen som känner en människa på den enheten. (Funderar på vad det i sig kan säga om den enheten, det verkar inte bara vara en isolerad ö bland andra. Det verkar möjligen vara Lost-ön. Frågar mig om jag kommer komma hem i morgon. Frågar mig om chefen är Benjamin Linus eller kanske John Locke. Kanske är det så att när jag öppnar dörren till mitt blivande rum rusar en förvirrad Desmond Hume därifrån och skriker att det är jag som måste fortsätta trycka på knappen. Kanske).

En sak jag faktiskt vet om min nya arbetsplats är att det inte verkar vara nån vidare värst bra chef. Det baserar jag på det faktum att denne chef inte bemödat sig om att på något sätt kontakta mig. Om man blir rekryterad till en tjänst är det inte helt ovanligt att chefen är med på anställningsintervjun. Om det är en stor arbetsplats är det inte säkert men då brukar det vara chefen som ringer sen och som man förhandlar lön med och gör upp med om när man ska börja. Så vanligtvis har man haft någon form av kontakt med chefen innan man börjar. På samma sätt kan man tänka sig att en chef, när det kommer en ny medarbetare, även om det inte är via rekrytering borde ringa och säga hej och kolla när man kommer kanske och lite sånt. Det tycker jag hör till god chefssed. För att inte säga vanligt hyfs!

Jag har om ett par månader arbetat i 10 år utan avbrott. (Då räknar jag bara tiden jag arbetat på "riktigt", med ett "riktigt" jobb som jag är utbildad för). Jag har arbetat på tre arbetsplatser, 4 eller 5 avdelningar (beroende på hur man räknar) och haft 9 (om jag räknat rätt) chefer, hittills.

De fyra sista cheferna har alla varit kvinnor och de är också de som varit mina bästa chefer. (En tidigare var kvinna också och hon är nog å andra sidan den sämsta chefen jag någonsin haft, hittills). Inte för att man kunnat tjafsa runt med dem och fått dem att förstå hur extremt ont mensvärk kan göra utan för att de helt enkelt varit chefer som sett och lyssnat på sin personal och som inom sina befogenheter har gjort det bästa av situationerna. (Därmed inte sagt att de varit fullständigt perfekta men det tror jag inte nån är). De har varit förhållandevis tydliga. Och de har kunnat skilja på sak och person. (Det sistnämnda tycker jag är extremt viktigt för en bra chef).

Men alla mina fd chefer har jag haft nån form av kontakt med innan jag (eller de) börjat.

Den blivande nya chefen har alltså inte gjort något vidare första intryck. Nu är jag av naturen snabb på att döma, men jag är också ganska snabb på att omvärdera (om jag får anledning till det). Jag hoppas att jag efter i morgon kommer att få anledning att omvärdera den nya chefen.

Just nu sitter jag mest och funderar på exakt hur dryg jag ska vara. Det smartaste vore väl eg att bara gå dit, hålla god min och själv försöka göra ett "gott första intryck". Men jag är lite ovillig. Trött på att jag ska släta över andras misstag.

Hur klokt är det att börja stångas med Benjamin Linus? Jag är å andra sidan inte direkt räddhågsen av mig, men jag brukar å andra sidan (igen) vara förhållandevis diplomatisk och konstruktiv så...

Det tål att tänkas på.

(Och vem vet, det kan ju mycket väl ha gjorts en rokad till utan att jag informerats. Kanske ska jag nån helt annanstans i morgon till slut ändå. Eller kanske är det ingen som väntar på mig alls, kanske har jag "hamnat mellan stolarna" och kan smita undan till vilorummet (nej inte vilorummet förresten det är för snuskigt), en skrubb är bättre!, där jag kan sitta och surfa på ippen på dagarna och ändå lyfta lön!)

Musik för husbehov

Kollade på Stjärnorna på slottet. (Jag veeeet, men det är sant så det är ingen idé att hymla om det).

Monica Dominique berättade att hennes pappa spelade piano till (eller kanske sa hon för) husbehov.

Jag har husbehov av pianospel, eller gitarrspel, eller för den delen nåt annat instrument. Men inte kan jag spela för det. Orättvist.