Kan jag få chans på er?

Det är ju ungefär så man skriver i en ansökan. Och så listar man och förklarar varför man borde få det. Om man klarar de första gallringarna kommer man vidare till dejt. Jag trodde att jag hade en dejt idag. Men det visade sig mer vara en drinkdejt. De som gör bäst ifrån sig på drinkdejten får gå vidare till middagsdejten. De två som gör bäst ifrån sig på middagsdejten får chansen på arbetsgivaren (den bästa den fasta tjänsten och den näst bästa vik:et).

Alla säger att fösta intrycket är viktigt. Enligt karriärguiden så har man 30 sekunder på sig.

Karriärguiden går inte in på dress code (det återkommer jag till nedan). Men tar till exempel upp vikten av kroppsspråk och de signaler vi skickar ut med våra kroppar. De skriver att de vanligaste felet man gör på en intervju är att man ger ett ”nervöst och osäkert intryck genom att röra på händerna” deras tips är att man ska lägga händerna i knät så att man ger ett ”samlat och fokuserat intryck.”

Det var alltså fel #1 jag gjorde. Jag pratar med händerna och gjorde så även idag eftersom jag skulle beskriva ett antal saker. Själv tycker jag att det är ganska trevligt med människor som pratar med kroppen och inte bara med läpparna. (Nu menar jag människor som gestikulerar lite när de pratar. Inte människor som har olika former av ticks där de sitter och fingrar nervöst på tröjkanten eller trummar med fingrarna eller så.) Jag tycker inte att det ger ett ofokuserat intryck. Utan snarare att det kan ge ett engagerat intryck. Men det var tydligen fel.

Nu kommer jag in på ämnet dress code.

För ett tag sedan läste jag också den här artikeln i SvD. Nannyakutens personalchef Wilhelmina Wachtmeister utbildar nya barnvakter.

Under utbildningen refererar hon till Solsidan. (Jag har aldrig sett Solisidan så jag kan och vill inte uttala mig om just det tv-programmet men att referera till ett tv-program i sin utbildning verkar ju helt crazy. T ex kan jag ju säga att jurister till 98% inte klär sig lika kortkort och som de flesta kvinnliga jurister i diverse tv-serier gör. Tänk om man hade dragit paralleller till Ally McBeal när man beskrev jobbet på en byrå). Hur som helst så står det i artikeln att personalchefen säger att de i Solsidan är Nannyakutens kunder. Den klädkod som gäller på barnvakterna är ”preppy”.

–Det kan översättas med sportigt, prydligt, klassiskt. Tänk Ralph Lauren, Peak Performance, Lacoste, säger hon.

Blåjeans. Kanske en liten blå kofta. Rosa topp. Och om vi passar i det, håret uppsatt i hästsvans.

–Och gärna ett par pärlörhängen. De symboliserar moderskapet.

Nu vänder sig Wilhelmina Wachtmeister till sin assistent för att få hjälp att minnas vad Solsidans ”Mickan” har för örhängen:

–Har hon pärlörhängen? Den looken funkar. Den är väldigt, väldigt gångbar.

Mickan ser ut så här.

Det är tydligen lite åt det hållet man ska se ut om man ska vara barnvakt.

Mer stil åt samma stil kan man hitta om man läser coachkonsulten på wordpress (jag vill inte länka men känn er fria att googla och se efter själva).

Den som skriver på coachkonsulten säger sig vara en konsult och coach i 30-årsåldern. Här är coachkonsultens tips avseende ämnet dress code.

Jag har delat in no-no’s i tre rangordnade kategorier, med inspiration från våra vackra flygvärdinnor.

Not an Option (NO)

1. Nagellack.Om det inte är genomskinligt eller i pärlemor.
2. Kajalpenna. Ger lätt en lower class-impression.
3. Läppstift. En romantisk läppglans eller vanligt cerat ger ett mycket mildare intryck.

Not an Option, Trash (NOT)

1. Djurmönstrat. Jag rekommenderar praktiska kläder i söta, kvinnliga färger. Randigt, prickigt och andra psykedeliska tyger ger lätt ett förvirrat intryck. Blommigt kan vara klassiskt kvinnligt men tål ändå fläckar, var ändå noga med vilka signaler du sänder ut med färgerna!
2. Färgat hår. Ger ett oseriöst intryck. Cendré, vackert brunt eller skandinaviskt blont inbjuder till förtroende och förstärker ett pålitligt och duktigt intryck.
3. Manskläder. På jobbet sysslar vi inte med experiment utan klär oss efter vilka vi är. “Hiphopbrallor” och tröjor med dragkedja hör hemma på pojkvännen, inte på glada tjejer.

Not an Option, Never (NON)

1. Piercingar. Du vill inte skrämma din arbetsgivare, som ofta har barn. Det är viktigt att tänka på att agera som en förebild.
2. Tatueringar. Betraktas av de flesta av våra kunder som oanständigt. Om du ändå har en, dölj med kläder, smink eller plåster.
3. Ett negativ attityd. Du sviker företaget du är anställd av om du går och surar hemma hos en kund. Le! Var glad för att du har ett jobb!

Så hur klarade jag det här då?

Nagellack - check. (Idag hade jag det inte men jag har haft det på jobbet och jag kommer ha det igen, och då är det mörka färger).

Kajalpenna - check. (Idag hade jag det inte men det är inte ovanligt att jag har det eller en mörkare ögonskugga som får lite samma funktion som kajalpennan).

Läppstift - chek. (Och det brukar jag aldrig ha för jag tycker att jag får så liten mun då).

Djurmönstrat - fail. Fel #2. Jag hade visserligen inte djurmönstrat eller psykedeliskt tyg. Men jag hade nog inte heller ”söta kvinnliga, färger”. Jag hade svart och lila. Det är påskfärger i kyrkan. Svart står för sorg och lila/blått för fasta, bot och eftertanke enligt kyrkan. Tittar man på vad det sägs om svart och lila i färgterapi och färger i inredning och sånt så finns svart inte ens med. Angående lila anses det vara upplysande/inspirerande, ge bättre sömn (avslappnande) och verka smärtstillande. Det stabiliserar nervsystemet och aktiverar lymfsystemet.

Färgat hår - fail. Fel #3. Jag har färgat hår. Inte lila. Men svart.

Manskläder - check. (Idag hade jag kjol men jag brukar i princip nästan alltid ha byxor).

Piercingar - check. (Jag har visserligen hål i öronen men jag har inte haft örhängen på länge. Vet inte heller om det eg klassas som piercing).

Tatueringar - check. (Jag är otatuerad men det är mer för att jag aldrig bestämt mig för motiv och placering).

Negativ attityd - check. (Det har jag faktiskt nästan aldrig).

Så om man ska läsa förståsigpåarna så var jag inte prickfri första dejten. Vilken tur att jag inte sökte jobb inom RUT-tjänstavdragssektorn. Då hade jag väl varit körd. Nu tror jag inte att det hänger på att jag gestikulerade, hade samma färgsättning som en präst på långfredagen och färgat hår. I mitt fall är det nog faktiskt värre att jag inte kan nåt om de frågor jag i så fall ska jobba med. Men jag tror att jag kan göra ett bra jobb ändå. För jag kan andra saker jag tror att man behöver. Saker som är svårare att lära sig än frågorna (som jag ju kan lära mig). Som jag sa till dem. Allt som behövs är att nån som tycker att man verkar ha rätt personliga egenskaper för jobbet ger en en chans så att man kan få bevisa att man fixar frågorna också. De instämde. Då.

Nu måste jag sitta vid telefonen och vänta på besked om de ger mig en chans att få chans på dem.