2010

Året då förändringens vindar blåste.

Jag bytte jobb. (Fast 2011 är jag tillbaka på det gamla, nästan).

Jag flyttade och blev innerstadsbo.

Jag gjorde en form av mediadebut.

Jag tog inte (skit också) tag i min träning.

Jag har aldrig varit så lite i min "ursprungsby" någonsin. Har jag blivit vuxen på riktigt nu?

Nu kommer några "årets"

Bästa köp 1: Lägenheten.

Bästa köp (?) 2: Nespressomaskinen jag ska hämta ut imorrn.

Bästa köp (?) 3: De måttbeställda mörkläggningsgardinerna som dock inte kommit upp än.

Årets bästa köp 4: Mina tekniska manicker.

Årets sämsta service: UPS

Sämsta beslut 1: Mäklaren jag anlitade för att sälja min lägenhet.

Sämsta beslut 2: Ta bort golvet i den nya lägenheten.

Bragd 1: Att lyckas lägga nytt golv. Visserligen med hjälp men ändå. (Tack för hjälpen!!!)

Bragd 2: Lyckades orka och överleva hela processen av köpa och sälja lägenhet. Igen.

Bragd 3: Klara vissa mer stressiga delar av jobbet jag haft under året.

Årets önskelista: Den jag fick lämna till ett riksdagsparti på frågor de ska driva inom det området under kommande mandatperiod.

Årets mest spelade skiva: Anthony and the Johnsons - Anthony and the Johnsons

Årets duett: Nån av de jag sjöng med min syster på hennes möhippa.

Årets bästa film: Näää sånt kan jag inte lista. Sett massa bra! Samma sak med årets tv-serie. Blir för svårt.

Årets bröllop: Min systers.

Årets massdanssvettorgie: På min systers bröllop.

Årets middag: Svårt. Hugger nog till med en rostbiffsallad jag gjorde i somras.

Årets häng: Hemma (i nya lgh).

Julsummering

Kom hem till föräldrahemmet som vid hemkomsten och ett par dygn därefter snittade på 14 grader i inomhustemperatur. Fullt påbylsad och stundom även iförd mössa gjorde jag mitt bästa för att hålla värmen. Dvs julstökade. Efter någon dag kom det hem en byggfläkt som åtminstone gjorde det rum den stod i mysigt varmt och vistelsebart.

När temperaturen ute steg från -24 till omkring -13 och ända upp till -6 blev temperaturen inne bättre och som högst snittade vi då 24,8 eller nåt sånt.

Det har också varit problem med avloppet. Värre för grannarna än oss. Men jag har som en god granne lite då och då hällt tio liter vatten i muggen för att främja flödet. (Flera av rören kan vi ju inte spola i). Det är inte en helt ovanlig syn att se fadern och/eller grannkarlarna stå vid avloppsbrunnen på uppfarten och kollat ner och stillsamt betrakta dess flöde.

Vattenpumpen har fått fnatt och börjat backspola konstiga tider på dygnet (allså typ dagtid) vilket gör att man huxflux inte har nåt tryck i kranarna och noll varmvatten. Har man otur står man i duschen när det inträffar. Eller har satt på diskmaskinen utan att uppmärksamma att det inte pumpas in vatten, att den torrkör och börjar lukta konstigt och att det ryker misstänksamt mycket när man sen öppnar luckan.

Jag har städat och skottat snö.

Mitt ena syskon sågade sig i tummen ned en cirkelsåg.
Jag har haft en olidlig mensvärk (jag veeeet, det ser lite fjompigt ut att gnälla om det efter att jag skrev det där om cirkelsågen men det gjorde förbannat ont ändå!) och proppat i mig min mammas smärtmedicin (som hon tar mot artros) i brist på annat men jag höll mig till små doser.

Det har varit god mat, gott sällskap och stundvis otroligt vackert ute. Men det är ändå ganska skönt att jag ska få krypa ner i min egen säng senare i kväll. Slippa skotta mer än balkongen. Slippa städa en yta som är större än typ motsvarande det största rummet hemma.

Men bäst av allt är ändå att ha kommunalt avlopp och kommunalt vatten!

Problem med kyla inomhus har jag här också men det fixar mitt fantastiska el-element!

Jag och Gustaf

Hemma hos föräldrarna där jag befinner mig över jul läser man serietidningar (gamla och som man läst jagvetinteHURmångagångermenmanläserdemändåtidningar) när manbesöker badrummet.

Nu över julen har jag identifierat mig med katten Gustaf. Han är möjligen min siames(iska)katt(tvilling).




Det var ungefär som jag på julaftonskvällen.




Det här är jag idag... (annandagen).




Den övre rutan är också jag idag... Jag lever fortfarande i lite mer självförnekelse än Gustaf och tror att sannolikheten att jag kan komma igång med träningen igen under nästa år är större än att jag får kontakt med aliens. Men så har jag ju tänkt i ett antal år nu. Kanske bättre försöka få kontakt med aliens istället. Då blir jag förhoppningsvis rik och kan anställa både kock och PT. Om jag överlever kontakten vill säga. Men å andra sidan baserar på kunskap från diverse sci-fifilmer är risken ju stor att rymdvarelserna bara använder mig som surrogatmamma och då kommer jag ju verkligen bli tjock.

Hmm, det tål att funderas på. Har ju ett par dagar kvar tillnyårsafton.

Varning!

Efter att ha varit mer eller mindre snorig, täppt och förkyld under fem veckors tid så känns det som att insidan av näsan bara är ett enda sår. (Nej jag har inte använt nässpray konstant i fem veckor).

För att försöka hitta en bild på hur min näsa känns för att liksom visualisera eländet för mig själv så googlade jag lite käckt på "sår" och sen klickade jag på "bilder" där upp i vänstra hörnet.

Nu sitter jag med gåshud över hela kroppen och ett lätt illamående och ett antal bilder fastetsade på näthinnan och inpräntade i hjärnbalken.

Varning!: Googla INTE på sår och välj bilder...

YUCK!!!

Hetsjakt

Såg DN:s löpsedel igår (16/12) och blev upprörd.

Jag utgår från att personer som har till jobb att försöka försvara Sverige mot allehanda angrepp redan vet hur den svenska extremisten ser ut. Så det är knappast för dem DN skriver.

Vem skriver DN då för? Allmänheten. Varför ska allmänheten veta hur den svenska extremisten ser ut? Är det för att vi ska kunna skydda oss? Knappast, vad DN gör är att spela på människors rädsla vilket underbygger ett samhälle med någon slags Mc Carthyism (eller för den delen kommunisternas jakt på västsympatisörer) fast mot muslimer.

Nej tack! Jag är givetvis inte för självmordsbombare men jag överlåter den typen av övervakning åt de som har det till yrke och där övervakningen förhoppningsvis sker inom de ramar som beslutats av riksdagen. Det är så klart viktigt att dessa myndigheter har befogenheter så att de kan utföra ett bra jobb. Samtidigt är jag rädd att FRA-debatten nu gör en kovändning i en hast. Ändamålet helgar inte alltid medlen. Poängen med att leva i en demokrati är just att den är demokratisk. Ju mer övervakningssamhälle vi blir desto mer närmar vi oss mer tvivelaktiga stater. Samtidigt innebär ju terrorbrott ett hot mot demokratin i sig så det är så klart viktigt med en balans och en nyanserad och konstruktiv samhällsdebatt.

Enligt Säpos kartläggning har det civila samhället en viktig roll i att förebygga och motverka extremism. Jag instämmer. Idag togs självmordsattentatet upp vid fredagsbönen i en del (eller alla kanske) moskéer i landet. Jag vet att många frivilligorganisationer på olika sätt försöker arbeta med att bryta utanförskap (och därmed minska frustrationen över just utanförskapet). Men myndigheterna kan inte lägga över allt ansvar på de muslimska samfunden eller på det civila samhället som helhet. Politikerna måste också ta sitt ansvar och dra sitt strå till stacken (och då eftersträvar jag inte en lösning a la SD. Istället kan de väl följa Säpos råd och tillskjuta medel till skolorna).

I slutändan kommer det aldrig helt gå att skydda sig mot denna typ av handlingar. Demokratier är kanske mer sårbara men det innebär inte att man bör överge det demokratiska statsskicket.

Människa eller varumärke?

Jag närmar mig slutet på min tid på den snälla organisationen och kommer snart att åter befinna mig på den månne mindre snälla myndigheten.

Häromdagen var jag på ett möte (de flesta möten känns ganska meningslösa så här mot slutet) och där presenterade sig en ny person, jag väljer att kalla personen W.

En chef presenterar W och W:s bakgrund. Det lät spännande jag började nästan tycka att det var synd att jag inte skulle få arbeta med den personen med så spännande bakgrund och till synes vettiga åsikter. Men så kom det... Chefen (stackars chefen) hade presenterat W som förnamn efternamn och sammanfattat W:s bakgrund. Sedan lämnade chefen över ordet till W.

W började med att säga. "Hej, jag heter förnamn. W. efternamn. Och som ni kommer märka är W väldigt viktigt. För jag ser på mig själv som ett vandrande varumärke. Hahaha."

Jag kaskadkräktes inombords och kände plötsligt att det var mycket skönt att jag inte skulle behöva lära känna den här personen.

Bara några dagar senare läste jag en artikel i DV som handlar om mat och att det blivit så krångligt med mat och läste följande mening "Maten du köper blir på det här sättet en lika betydelsefull del av ditt varumärke som dina jeans, din handväska eller bilen i vars bagageutrymme du langar in dina matkassar."

Jag kaskadkräktes inombords igen och började fundera. När började vi se oss som varumärken och inte som människor?

I somras var jag och såg utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia. Mycket intressant och riktigt hemsk. (Bl a fick man lära sig om Vipeholmstoffee). Det väckte nya funderingar kring det här med medicinsk etik, som jag tycker är otroligt intressant och inte förstår att det inte förs mer livliga diskussioner kring. I takt med att den medicinska forskningen går framåt måste man ju även diskutera de etiska frågorna. Idag kan vi titta tillbaka och konstatera att det som man funderade på och det som hände under perioden typ från 1920-talet till 1970-talet inte var okej. Men var står vi idag?

Av en slump så var jag för några veckor sedan på ett seminarium på Etnografiska museet där andra delen av utställningen (O)mänskligt finns. I en paus hann man strosa runt och kolla lite. Råkade då snubbla över ett tal som Marita Wengelin tidigare ordförande i Svenska Downföreningen höll den 22 oktober 2009 vid ett seminarium om nya fosterdiagnostiska metoder, anordnat av Riksdagens Socialutskott och Statens Medicinsk Etiska Råd. Talet hittar ni här (scrolla ner lite till fotot och rubriken "Att leva med Downs syndrom").

Det är otroligt svåra frågor. Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv. Jag har vänner/bekanta som gjort KUB-test. Ingen har (mig veterligen) ställts inför faktum att testet visat på Downs och att de behövt fatta beslut om att behålla barnet eller inte. Men det faktum att man gör testet visar ju på att man just då i alla fall lutar åt beslutet att i så fall välja en abort. Jag har inte och skulle aldrig döma vänner som valt/väljer att göra KUB-test och som kanske till och med beroende på resultat skulle välja en abort. Men jag tycker att talets innehåll är mycket tänkvärt. Och tycker att det är konstigt att det ändå inte först mer diskussioner kring det. Jag är för fri abort. Jag är mot könsselektiva aborter. Men fosterdiagnostik tycker jag är svårt. Det är ju nedärvt i oss att vilja få friska barn. Men var går gränsen, vem avgör vad som är friskt, sjukt, vad som är ett funktionshinder eller funktionsstörning (jag gillar förresten teaterföreningen Glada Hudiks grundare Pär Johanssons begrepp "normalstörd"). Vi har fysiska funktionsnedsättningar, psykiska funktionsnedsättningar (som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Om tekniken ger oss tillgång till att få all möjlig sådan information via fosterdiagnostik och vi får välja fritt om vi vill behålla barnet eller inte. Vad kommer vi då välja? Kommer våra val påverka våra "varumärken", vård "värde" på marknaden? Vad har vi för samhälle redan nu, när det tycks bli vanligare och vanligare att vi ser oss som varumärken och inte som människor? Och om den utvecklingen fortsätter, vad får vi för samhälle då?

Skinflådd

Skållade gomen när jag åt för varm klyftpotatis i går (varför lär man sig aldrig?). En stor skinnbit lossade och så fick jag en stor blåsa. Under natten pajjade blåsan så nu saknas det skinn i nästan hela gomen. Det gör faktiskt ganska ont.

Vintern är farlig i stan

1. Man riskerar att förfrysa sig för man klär sig inte ordentligt eftersom man är så mkt ute och inne på samma gång.
2. Man riskerar att få istappar i huvudet. (Har redan sett varningsskyltar och avspärrningar trots att det just nu inte torde vara så farligt då temperaturen hållit sig stadigt på flera minus).
3. Men farligast just nu: HALKAN. Inte bara den utomhus utan också den vid alla tunnelbanestationer. I Skanstull har de satt upp informativa varningsskyltar. Det har de inte gjort i Sumpan. Trots att det i den uppgången kryllar av såna här livsfarliga vita plattor. Ser dagligen folk som håller på att stå på öronen. En tidsfråga innan nån ramlar och bryter nacken. Hur kan de inte vara förbjudna i "offentliga rum"?