lördag 28 augusti 2010

Shaken baby syndrome och SJ-logik





I högtalarna: "Information till er som sitter i vagn tre. Vi har tappat vår korgstabilitet i vagn tre. Det är därför vagnen kränger. Detta är inte ett säkerhetsproblem utan endast ett komfortproblem. Vi kommer få dras med detta till Stockholm. Gå försiktigt om ni går i vagnen. Som kompensation erbjuds alla som sitter i vagn tre att gå till bistron där ni erbjuds valfri varm dryck."

Bitvis skakar vagnen så man får bita ihop tänderna för att de inte ska skallra sönder och däremellan känns det stundom som en herrelös vagn som är på väg av spåret. Kompensationen innebär att vi måste resa oss och gå i vagnen och dessutom är det VARM dryck vi erbjuds, räcker det inte med att vi får hjärnskakning vill de skålla oss också?! Vad har vi nånsin gjort SJ?

torsdag 26 augusti 2010

Inte en dag för tidigt!

Här skrev jag och beklagade mig över fimparna på Stockholms gator (särskilt de rykande).

Fatta vad glad jag blev när jag tidigare i veckan såg nyhten om CigBustern nyheterna tidigare i veckan och när jag hörde talas om fimpsugen (som jag dock inte sett röken av).

Hurra! Håller tummarna för att rökarna använder CigBustern och att de andra planerade åtgärderna minskar fimparna (som utgör 65% av allt skräp på Stockholms gator, helt crazy beteende av vuxna människor att bara slänga dem omkring sig så där. Funderar så smått på att annars förespråka pantsystem. Att man lägger på 5 spänn på varje enskild cigg som man sen får igen om man pantar dem!).

tisdag 24 augusti 2010





4 min och 340 riksdaler senare - klar.

Ses om 1,5 år.

måndag 23 augusti 2010

Introduktionsutbildning

Har precis blivit kallad till en tre dagar lång introduktionsutbildning här på organisationen.

Det hade varit guld värt att få gå den när jag började men nu när jag har jobbat i åtta månader och bara har två kvar - not so much.

Så jag passar.

(Funderar på varför det ofta är så med introduktionsutbildningar, el utbildningar överhuvudtaget på arbetsplatser. Att man inte får gå dem när man behöver och att man får gå dem så fort det inte längre känns nödvändigt. Nån slags naturlag i universum?).



söndag 22 augusti 2010

Säkert solande

Det enda solariet i världen man inte får hudcancer av?!





fredag 20 augusti 2010

Jag har för feta lår eller nåt

För mina jeans nöts alltid på insidan av låren. Insåg i morse (när jag redan kommit till jobbet) att det bara är en tidsfråga innan det säger ritsch och blir en snygg och lagom sexig 80-talsreva (ironisk) i de jag har på mig idag.




Som tur är syns det inte när jag står upp. Och jag brukar inte skreva (som på bilden) när jag sitter ner heller. Men dags ändå att shoppa jeans kanske...

onsdag 18 augusti 2010

Träning, närmare bestämt löpning

För några år sen var jag en ganska ihärdig och duktig tränerska. Jag sprang och jag styrketränade. Regelbundet. Jag kom så långt att jag t o m tyckte att det var helt okej att ge mig ut och springa en mil. (Annars tycker jag att det är ganska segt). Men av nån anledning, ag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad, kom jag av mig. Möjligen kan början till slutet varit den dagen jag varit och tränat på gymmet och sen inte kom in i mitt skåp (nyckeln till hänglåset hade krånglat vid ganska många tillfällen men jag hade alltid lyckats få upp det och därför inte brytt mig om att köpa nytt lås). Men den här gången gick det inte. Jag gick ut till receptionen och på mitt (ganska övertygande sätt) fick jag personalen att ta fram stora bultsaxen och komma och klippa upp hänglåset. (Efter att de försäkrat sig om att det var mitt skåp). Hon fick ta i ganska mycket men lyckades till slut. Och när jag tog bort låsresterna och öppnade skåpet såg jag... att det inte var mina saker. Jag kom då på att det var ett annat skåp som var mitt skåp. Jag lyckades öppna det utan problem alls. Fick köpa ett nytt lås och sätta på skåpet där låset klippts bort och så skrev personalen en lapp att nyckeln fanns i receptionen (till den stackars kvinna som så småningom kom ut i omklädningsrummet för att upptäcka att hon inte kom in i SITT skåp. Men då var jag borta sedan länge). Otroligt röd i ansiktet fick jag ju be personalen så mkt om ursäkt. Sen fick jag skyndsamt och med blossande kinder snabbt plocka ihop mina saker (under tiden som de kvinnor som varit i omklädningsrummet och bevittnat spektaklet stirrade på mig) och snabbt och liksom smygande avlägsna mig från lokalen... Efter det kändes det jobbigt att gå tillbaka. Tog en paus på nån vecka eller två och försökte sen igen men det tog sig aldrig mer... Så har jag gjort småförsök under åren att ta mig tillbaka men har kommit av mig hela tiden.

Men nu, nu SKA jag igång.

Jag har under semestern införskaffat mig en sån här:


Jag slängde min gamla vid flytten. Den var gammal. Har gått och funderat på om jag ska köpa en ny sån som skjuter signaler upp genom fötterna och genom kroppen och på motståndet mäter fettprocenten. Men har kommit fram till att det vore detsamma som att BE om ätstörning. Så det blev en alldeles vanlig, fast modern, digitalare.

Jag har kommit fram till att det finns inga undanflykter längre. Under våren skyllde jag på lägenhetsköp/lägenhetsförsäljning. Men nu har jag flyttat. Jag har ett nytt gym (om det nu är så att det där lilla låsfadäsen verkat hämmande på viljan att besöka gymmet. Visserligen ett tråkigare gym än tidigare men fullt funktionsdugligt. Så en till sak jag faktiskt gjorde under semestern var att jag införskaffade gymkortet. Sen tränade jag två gånger. Förr kunde jag stå på löpbandet i 60 min. Då sprang jag på nivå 10 dvs 1 km på sex minuter vilket innebar att jag sprang en mil på 60 min. Utan större problem. Jag hade så smått börjat öka hastigheten. Då var problemet mest konditionen.

Idag känns det som att konditionen inte är det största problemet. Det är motivationen. Fattar inte hur jag tänkte när jag kunde stå där i 60 min! Det är ju så djävla tråkigt. Nu är mitt mål att jag ska klara av att motivera mig att stå där i 30 min. Men än så länge har jag bara klarat 15-20. Och det har bara med svagt psyke att göra.

I ett försök att konkretisera och visualisera löpningen för mig så gav jag mig ut och sprang i naturen (!) i måndags. Egentligen är ju det roligare men eftersom jag flyttat och inte riktigt har nån runda och dessutom inte känner mig i form har jag inte velat ge mig ut bland gemene man. Men nu gjorde jag det. (Det var så klart tyngre fysiskt men det var, som jag misstänkte, lättare psykiskt, sprang i 24 min, det längsta på länge. Och slutade bara för att jag kom till "målet").

En av anledningarna till att jag inte vill springa bland gemene man är att jag får den här färgen i ansiktet när jag "springer"


det i kombination med just det att jag inte ser ut som jag springer, jag ser ut som jag mer lufsar skulle jag tro gör att jag inte gärna visar mig ute. Men å andra sidan är ju inte syftet att jag ska träna och ragga samtidigt så skit samma egentligen.

När jag lufsade fram där i alla fall så får man ju möjlighet att iaktta andra löpare (för man är ju inte ensam). Jag inser att jag har en en EXTREMT energisnål löparstil. (Antagligen för att jag tycker att det är så jobbigt att jag tänker att ska jag överhuvudtaget klara det här måste jag vara så effektiv som möjligt). Så när jag såg alla andra började jag bli väldigt avis. Alla andra springer runt och fullkomligt SLÖSAR energi. Många (särskilt långa personer) har en tendens att lägga mer energi på att studsa upp och ner mer än att faktiskt röra sig framåt. De liksom studsspringer. Andra, oftare kortare personer, viftar med armar och/eller ben så det är rent farligt, man måste springa om dem med stor marginal för att inte få sig en tjång. Värst är när såna springer om en själv för de inser inte hur de slänger och tar inte ut omkörningssvängen tillräckligt mycket så då får man sig garanterat en tjång.

De fick mig att tänka på det där gamla "Vänner"avsnittet när Phoebe och Rachel ska börja springa ihop i Central Park. (Vi länken ett ihopklipp med kinesisk (?) textning).

Men man kan bli en framgångsrik löpare även om man är en energislösare. Se på Paula Radcliffe. Hennes huvudslängande (syns så där i klippet) är ju om inte energislösande så i alla fall hjärnskakningsframkallande. Men hon är ju duktig.

Då när jag faktiskt sprang så kollade jag lite på några maraton (på TV) och försökte kolla just t ex Paula Radcliffes löparteknik. Men sen läste jag i nån träningstidning att man inte kan/ska ändra sitt löparsteg för då riskerar man att få skador. Man har ett naturligt löparsteg och det ska man hålla det man ska göra för att förbättra sig är att öka frekvensen av antalet steg snarare än att förlänga stegen (som jag försökte göra). Så jag insåg att man inte lär sig så mycket av titta på andra som sprang. Däremot lärde jag mig en viktigt sak nu när jag satt och letade klipp på Paulas huvudslängande, nämligen hur man snabbt och effektivt kissar mitt under pågående lopp. Men då måste man så klart ha ett par såna löpar"trosor".

Men det är ju inte det att jag blir kissnödig som är mitt problem egentligen. Mitt problem är ju motivationen. Kanske blir det roligare om jag anammar Phobes löparteknik, då kanske jag klarar mitt (låga) mål på 30 min på bandet?!

Ny termin = nytt liv

Kom av mig lite med bloggandet under sommaren. Var ingen storbloggare innan men nu gick kurvan ner ännu mer.

Jag dog energidöden.

Men sen hade jag tre sköna semesterveckor då jag inte gjorde nåt. Redan innan visste jag att jag behövde en lugn semester men satte ribban lågt med tre mål.

1. sätta lister (och om möjligt fixa platsbyggnationen av sängen)
2. uppdatera cv:n (ska börja söka jobb nu till hösten igen, suck och stön)
3. skriv bröllopstal

Jag gjorde inget. Ett tal blev det ändå, jag tänkte och funderade lite i alla fall så det blev ett improvisationstal. Det var inte strålande men det funkade. Kunde inte bli för känslosam ändå då hade jag börjat böla. Inte varje dag man har ett småsyskon som gifter sig.

Men nu är det terminsstart! (Jag har inte pluggat på många år men jag är fortfarande kvar i terminstänket). För mig är höstterminen mer en börja-på-nytt-liv-möjlighet än nyårsafton.

Så nu ska jag skärpa mig. Ta tag i lägenheten igen. Leta efter ett nytt, roligt, jobb. Ta tag i min träning. Och vem vet, kanske t o m skriva lite mer blogginlägg!

Folk är gäääälna!

www.smsvaska.se

"Under sommaren har en förlängning av vaskning skett på nätet. Utöver alla Youtubeklipp av hemmavaskare, har en hemlighetsfull man i 30-årsåldern startat sajten smsvaska.se. På sajten finns ett telefonnummer till vilket man skickar ett sms för att enkelt ”vaska” 200 kronor. Tre sms motsvarar en flaska ”sosseskumpa”, 15 en ”kalasskumpa”. På en månad har det sms-vaskats för över 25 000 kronor.
– Det går med en rasande fart och jag ser hur sidan sprider sig snabbare varje dag. Det verkar som att jag har skapat ett monster, skriver den anonyma grundaren i ett mejl till DN. Vad ska du göra med pengarna som kommer in?
– Grundtanken är att pengarna inte ska användas till något värdefullt för världen; de ska gå till spillo. Om vaskare kände att de vaskade pengar till något värdefullt hade grejen försvunnit. Visst hade det varit trevligare att skänka pengarna till behövande – men då hade ingen vaskat. Inser du det paradoxala?" (saxat från http://www.dn.se/livsstil/livsstilsreportage/vaskning-ar-bratsens-provokation-1.1146872 ).

Där står även (om champagnevaskning):
– Fenomenet pågår bara i små kretsar, menar Marie Söderqvist, vd för trendanalysföretaget United Minds, samt författare till boken ”Status – vägen till lycka”.
– Vaskning är en reaktion på att champagnesprutande blivit förbjudet på många krogar, vaskning blir ett finger i ansiktet till dem som förbjudit sprutandet, säger hon och fortsätter:
– Men det är också en protest mot mycket annat. Mot jämställdhet till exempel, ingen annanstans hittar du så stereotypa könsroller som i festvärlden, och det är ju bara män som vaskar. Man ger fingret åt allt – förbud, global rättvisa, rädda planeten och jämlikhet.

Trevliga killar det där... Så skönt att det inte är blivande makteliten som ingår i de kretsarna... eller???

tisdag 17 augusti 2010

Maskot?





(vuxen mans rygga)