"Så hära"

Häromdagen befann jag mig i samma tunnelbanevagn som två tjejer i ca åldern 14-16 år. De led båda två av samma kraftiga taltics.

Exempel:
Tjej 1 - A men så hära då så hära sa han så hära att han så hära typ så hära ville se film så hära.
Tjej 2 - Nä så hära sa han så hära så?

Och så fortskred samtalet. Max antal ord mellan "så hära" var tre ord tror jag.

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Legacy + Legacy och lite chipsreklam = träning?

Det våras för träningen! Eller det ser ljust ut på träningsfronten!

At last. Skulle man kunna säga.

Det har varit trögt en längre period. Försökte med nya tag i höstas men det gick så där. Trivdes inte riktigt på "nya" gymmet. Lite för få och lite fel maskiner och så var en del av dem vända mot speglarna (det där med löpband mot speglarna är ett aber som jag skulle kunna skriva ett eget långt och avigt inlägg om). Segade på ändå. Fick sen den där tvåvirusförkylningen som härjade i höstas och gjorde bl a mig mer än lovligt förkyld och den hängde i i flera veckor så träningen bröt ihop totalt.

Nya tag efter helgerna. Men då var (är) man (jag) ju tvungen att slåss med alla nyårslöftare. Vilket resulterade i att jag lyckades träna en gång. Sen fick jag vända i gymmet två gånger på en vecka pga köerna till maskinerna. Började leta nytt gym trots att jag precis då köpt ett halvårskort på Friskis & Svettis. Hittade ett. Gick och spanade in det utanför. Blev tveksam. Gick därifrån utan att ha gått in. (Fick senare vända andra gången inne på F&S så jag började fundera på lösningar). Gick tillbaka till andra gymmet en vardag. Gick in. Fick massa positiva och "dethärärnogettgymförmig"vibbar. Hux flux köpte jag visst ett årskort. Lite galet. Men jag tänkte att det borde öka mina chanser att faktiskt kunna träna i alla fall. (Jag hade också kunnat vänta till februari-mars när nyårslöftarna ger upp men jag vill ju igång NU. Nu när jag är laddad och taggad). Lite bekymrad var jag dock över att det just den kvällen var fullt (det hade varit folktomt när jag var där och vände) men magkänslan var rätt.

Återvände två dagar senare med träningskläder. Perfekt! Lite folk i gymmet så det var inte obehagligt ödsligt men alla konditionsmaskinerna var lediga. Yay, precis som jag vill ha det (sen fick jag lite sällskap men det fanns hela tiden ett par maskiner lediga).

Gjorde mitt bästa inomhusträningspass på över ett år! Har vetat att det eg handlat mer om mental svaghet än fysisk svaghet hela tiden men den mentala är desto svårare att bemästra. Förr kunde jag stå på löpband och springa en timme utan problem. Senaste året har jag haft svårt att motivera mig att ens stå 15-20 min i sträck. Enstaka gånger har jag fixat en halvtimme. Men nu sprang jag 40 min utan avbrott i min gamla takt! (Och den här gången hade jag mentalt klarat längre men muskler och senor och sånt behövde få vila, vill undvika nybörjarmisstaget att köra på för hårt och skada sig).

Hur lyckades jag då med detta kan man fråga sig. Jag önskar att jag kunde säga att det bara är så att jag efter en kupp plötsligt blivit diktator över mitt eget psyke igen. Att jag åter har tagit kontrollen. Men riktigt så bra är det inte. Svaret är att jag sprang på det som tituleras "flaggskeppet bland löpband" Cybex Legacy 751 T. Eller med andra ord: Jag sprang framför en TV!

Det är faktiskt fullständigt genialt. Det finns inte jättemånga men några kanaler att välja på. Man kan få ljud men jag valde att titta i tysthet och istället ha TRON:Legacy-soundtracket i öronen. Det manar på bra. (Faktum är att om ni hört det måste ni läsa om stycket ovanför igen och höra musiken och matcha "Jag sprang framför en TV!" med "I got in").

Och helt plötsligt gick det ganska lätt att komma i "zonen" (då när man bara maler på och inte tänker så mycket på vad man gör eller vad som händer runt i kring, eller att man är trött). Det är som att sätta ett barn framför Teletubbies (enligt vad jag hört). Fascinerat tittade jag bara på TV monitorn och trampade på. Jag glömde nästan bort att kolla klockan.

Inte störde det att löpbanden är vända mot speglarna heller. Jag är inte så väldigt lång så det enda jag ser över TV monitorn är pannan och håret och "iluftenläget" ögonen. Resten döljs effektivt av den fantastiska gigantiska maskinen.

Jag tittade först på slutet av en repris av Stjärnorna på slottet. Sen tittade jag på Vad blir det för mat?. Det kändes lite märkligt att springa och kolla på ett matprogram men det funkade ändå väldigt bra.

Ännu märkligare var det med reklampauserna när det kom reklam för Pringles. Kunde inte bestämma mig om det kändes ironiskt att titta på chipsreklam när man sprang eller om det kändes fantastiskt. Jag lutar mest åt fantastiskt av två anledningar. Jag skrattar fettcellerna (som jag fått av chipsätandet) rakt upp i fejjan, "moahahahaha kolla nu vad ni får lida bara för att ni faller för sån här reklam"! ELLER. Kanske ännu bättre. Jag tänker att nu kommer jag med gott samvete kunna äta chips i helgen! Fantastiskt oavsett.

Jag hoppas innerligt nu att Legacy + Legacy under den närmsta tiden kommer vända den negativa träningsspiral jag befunnit mig i. I helgen är det jag som ska köpa nya skor och nya träningskläder nämligen!

Livsfilosofi

Läste häromdagen en intervju med Jenny Östergren (hon som är programledare i 4:ans Nyhetsmorgon och som även är med i På spåret med sin sambo Niklas Strömstedt och han i sin tur är även med i Stjärnorna på slottet. #TV-familjen).

Hon får frågan hur hon hanterar motgångar och svarar då "Jag har lärt mig en generell livsfilosofi och det är att man ska äta elefanten i småbitar."

Jag har funderat lite på den där livsfilosofin (som jag nämnt tidigare samlar jag lite på motton och det är ju nästan same same som livsfilosofier). Jag tänker mig att en livsfilosofi ska man kunna använda i både med- och motgång.

Jag antar att elefanten är objektet som kan bytas ut mot olika saker. Sorg, motgång, glädje, lycka... Jag köper att äta motgång i småbitar men betyder det också att man ska äta även lycka i småbitar?

Funderar på om det är bra eller dåligt. Om det funkade så att lycka är en lagervara så funkar det ju. Om man kan frysa in den och ta fram en liten bit lycka när man känner lite sorg t ex. Men sen tänker jag att är inte lycka är en färskvara? Eller kanske som glass. Har man köpt en glass en solig dag på stan måste man äta upp den där och då för gör man inte det så blir det bara ett kladdigt klet på handen och kläderna och trottoaren. Det går inte att spara den. Om man inte glupskt tuggar i sig lyckan där och då när man upplever den, förfars den inte då?

Och när jag tänker efter så visst kan motgång behöva ätas i småbitar för att man ska ta sig igenom den, men drar man inte ut på det då? Är det inte bättre att glufsa i sig den och ha det över?

Nä, jag måste nog fundera vidare på just den livsfilosofin innan jag anammar den.

Däremot sa Jenny också när hon fick frågan om nyårslöfte "Jag vill förverkliga mer av det jag vill själv och mindre av det andra vill ha. Jag ska lova mig själv att alltid tänka efter före så att det finns tillräckligt med lust i varje ja. Vid minsta olust kommer jag att säga nej."

Det där med tillräckligt med lust i varje ja gillar jag. DET ska jag försöka anamma lite under året och jag har faktiskt redan börjat så smått genom att jag häromdagen tackade nej till en middag med fd kollegor. Jag ville bara träffa ca hälften av dem som skulle närvara och då var det helt enkelt inte tillräckligt lustfyllt. Då var det mer lustfyllt att tillbringa kvällen i mitt eget sällskap. Så rolig är jag.

Nyårslöften

Jag avger av princip inte nyårslöften. Men det innebär inte att jag inte tar tillfället i akt att tänka att jag ska försöka bli bättre på ett antal punkter (fast jag brukar göra det två ggr/år, terminer ni vet).

Saker jag tänkte den här gången (oftast är det ju samma saker varje gång) är

-att jag ska ta det lite lugnt och njuta lite mer
-att jag ska börja träna regelbundet och äta lite nyttigare igen
-att jag ska söka nytt jobb
-att jag ska fixa klart hemma
-att jag ska fortsätta det jag påbörjade i höstas, nämligen bli bättre på att köpa ekologiska matvaror (på inget sätt helt fanatiskt men lite pöompö och vissa produkter).

Idag skulle jag gå och träna. Så blev det inte av olika anledningar... MEN jag gick i alla fall och förlängde träningskortet (som gick ut nu vid årsskiftet och inte kom mycket till användning i höstas), alltid nåt. OCH just nu håller jag på och tillagar en nyttig (men förhoppningsvis god) middag bestående av bl.a. ekologisk kyckling.

Ett litet steg för vissa ett större för andra (typ mig).

Så jag känner ändå att jag är på rätt väg. Självpepp!

Första dagen

Positivt:
Nån visste att jag skulle komma. Jag blev hämtad. Jag fick såna saker jag behöver som passerkort, inloggningsuppgifter etc. En del människor kom ihåg mig. Mina kartonger hittades. Jag åt lunch med gamla kamrater och hälsade på ytterligare gamla kamrater. Folk här verkar trevliga i bemärkelsen vänliga och korrekta. En av "höjdarna" sitter här och hon verkar glad att jag kommit. Jag kommer ihåg en massa saker jag har nytta av.

Negativt:
Jag har INTE fått eget rum. istället sitter jag i en korridor vid skrivaren... (Det var en få saker jag verkligen såg fram emot, eget rum). Folk här verkar tråkiga och de har handslag som gamla disktrasor (något jag har extremt svårt för). "Höjdaren" som är glad att jag är här och gärna pratar med mig pratar ett språk jag inte förstår (skånska) så jag säger "va?" och ser frågande (och därmed dum) ut vid varje konversation. En kollega (högre) luktade misstänkt mycket alkohol. (Har jag varit ganska förskonad från tidigare så vitt jag vet).

Språkkunskap

När jag var yngre (gymnasieåldern) ville under ett tag på fullaste allvar lära mig Labannotation eller "Labanspråket" som min dåvarande danslärare sa (jag har inte dansat sen gymnasiet så jag har ingen danslärare idag men ordet dåvarande känns ändå som det korrekta trots att det inte finns en nuvarande). Då hade jag kunnat skriva sånt här idag. Det hade varit coolt. Och smalt. Extremt smalt. Därför jag rationaliserade bort det yrkesvalet, kändes som en ganska osäker framtid. Jag tyckte ju till och med skådespelare var för otryggt (trygghet blir viktigt om man var barn till två arbetslösa föräldrar under 90-talskrisen). Som dessutom med största sannolikhet hade inneburit utlandsflytt.

Men egentligen skulle jag fortfarande vilja lära mig Labannotation. Någonting säger mig dock att jag antagligen inte kan läsa det som kvällskurs...

Jag har också velat lära mig teckenspråk (det har jag en kusin som snart är färdig tolk i, trots att ingen i hennes närhet är döv, det tycker jag är så coolt) och stenografi. Jag har nog en konstig hang up på språk som inte är ljudspråk.

Jag - den nya knapptryckaren?

I morgon är det dags. Då börjar jag på mitt nygamla jobb. Eftersom det är en väldigt stor arbetsplats där enheterna har mycket lite med varandra att göra utan mer är som isolerade öar (förutom de enheter man delar fikarum med där kan viss korsbefruktning ske) så är det i princip som att jag börjar på ett nytt jobb kan man säga.

Jag hade inför tillbakagången bett om att få byta enhet. Jag ville till en enhet som jobbar med andra saker. Det fick jag inte. Jag skulle tillbaka till min gamla enhet. Fint så tänkte jag då. Där känner jag ju åtminstone kollegorna, jag kan rutinerna och jag kommer bra överens med chefen.

Fick sedan via en gammal kollega höra att de fått information om att jag inte skulle dit. Den informationen hade jag inte fått så jag vände mig återigen till personalavdelningen. Fick bekräftat att ja det hade visst blivit lite förändringar och jagberomursäktattduintefåttinformationomdet. Jag skulle nu till en enhet som inte är min gamla men som jobbar med samma saker. = Sämsta tänkbara scenario för min del.

Jag känner inte en människa på den enheten. Jag känner ingen som känner en människa på den enheten. (Funderar på vad det i sig kan säga om den enheten, det verkar inte bara vara en isolerad ö bland andra. Det verkar möjligen vara Lost-ön. Frågar mig om jag kommer komma hem i morgon. Frågar mig om chefen är Benjamin Linus eller kanske John Locke. Kanske är det så att när jag öppnar dörren till mitt blivande rum rusar en förvirrad Desmond Hume därifrån och skriker att det är jag som måste fortsätta trycka på knappen. Kanske).

En sak jag faktiskt vet om min nya arbetsplats är att det inte verkar vara nån vidare värst bra chef. Det baserar jag på det faktum att denne chef inte bemödat sig om att på något sätt kontakta mig. Om man blir rekryterad till en tjänst är det inte helt ovanligt att chefen är med på anställningsintervjun. Om det är en stor arbetsplats är det inte säkert men då brukar det vara chefen som ringer sen och som man förhandlar lön med och gör upp med om när man ska börja. Så vanligtvis har man haft någon form av kontakt med chefen innan man börjar. På samma sätt kan man tänka sig att en chef, när det kommer en ny medarbetare, även om det inte är via rekrytering borde ringa och säga hej och kolla när man kommer kanske och lite sånt. Det tycker jag hör till god chefssed. För att inte säga vanligt hyfs!

Jag har om ett par månader arbetat i 10 år utan avbrott. (Då räknar jag bara tiden jag arbetat på "riktigt", med ett "riktigt" jobb som jag är utbildad för). Jag har arbetat på tre arbetsplatser, 4 eller 5 avdelningar (beroende på hur man räknar) och haft 9 (om jag räknat rätt) chefer, hittills.

De fyra sista cheferna har alla varit kvinnor och de är också de som varit mina bästa chefer. (En tidigare var kvinna också och hon är nog å andra sidan den sämsta chefen jag någonsin haft, hittills). Inte för att man kunnat tjafsa runt med dem och fått dem att förstå hur extremt ont mensvärk kan göra utan för att de helt enkelt varit chefer som sett och lyssnat på sin personal och som inom sina befogenheter har gjort det bästa av situationerna. (Därmed inte sagt att de varit fullständigt perfekta men det tror jag inte nån är). De har varit förhållandevis tydliga. Och de har kunnat skilja på sak och person. (Det sistnämnda tycker jag är extremt viktigt för en bra chef).

Men alla mina fd chefer har jag haft nån form av kontakt med innan jag (eller de) börjat.

Den blivande nya chefen har alltså inte gjort något vidare första intryck. Nu är jag av naturen snabb på att döma, men jag är också ganska snabb på att omvärdera (om jag får anledning till det). Jag hoppas att jag efter i morgon kommer att få anledning att omvärdera den nya chefen.

Just nu sitter jag mest och funderar på exakt hur dryg jag ska vara. Det smartaste vore väl eg att bara gå dit, hålla god min och själv försöka göra ett "gott första intryck". Men jag är lite ovillig. Trött på att jag ska släta över andras misstag.

Hur klokt är det att börja stångas med Benjamin Linus? Jag är å andra sidan inte direkt räddhågsen av mig, men jag brukar å andra sidan (igen) vara förhållandevis diplomatisk och konstruktiv så...

Det tål att tänkas på.

(Och vem vet, det kan ju mycket väl ha gjorts en rokad till utan att jag informerats. Kanske ska jag nån helt annanstans i morgon till slut ändå. Eller kanske är det ingen som väntar på mig alls, kanske har jag "hamnat mellan stolarna" och kan smita undan till vilorummet (nej inte vilorummet förresten det är för snuskigt), en skrubb är bättre!, där jag kan sitta och surfa på ippen på dagarna och ändå lyfta lön!)

Musik för husbehov

Kollade på Stjärnorna på slottet. (Jag veeeet, men det är sant så det är ingen idé att hymla om det).

Monica Dominique berättade att hennes pappa spelade piano till (eller kanske sa hon för) husbehov.

Jag har husbehov av pianospel, eller gitarrspel, eller för den delen nåt annat instrument. Men inte kan jag spela för det. Orättvist.