Nyss hört av kille bakom mig vid övergångsställe i närheten av Medis.
"Just nu befinner jag mig på knivsöder..."
TUT! (Hade jag haft en vuvuzela i väskan hade jag tagit upp den, blåst i örat på honom och gett honom rött kort!).
lördag 31 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
Irritationsmoment
Vet inte om det syns så bra på bilden men "fimpen" ryker. Den andra idag. Den första såg jag en granne till mig bara flärpa iväg när han tyckte han var färdig.
Utan att gå in på vad jag tycker om rökning så kan jag bara säga att jag börjar bli gaaanska irriterad på att rökare tycker att det är okej att bara slänga ciggrester till höger och vänster. Särskilt när de inte ens orkar fimpa dem så att de fortfarande ryker. Då har jag god lust att ta upp dem och fimpa den på dem men det skulle klassas som tortyr så det gör jag så klart inte. Men jag blir förbannad.
Hur fan skulle det se ut om kvinnor som hade mens bara gick och slängde blodiga bindor och tamponger överallt. Fräscht? Nej!
torsdag 15 juli 2010
Utanförskap
Läser dagens ledare på SvD, den handlar bland annat om begreppet "utanförskap". Det är ett intressant ämne tycker jag. Både i mitt jobbperspektiv (det är ett hett ämne på många sätt på mitt jobb) och ut ett mer allmänsamhälleligt.
Men jag studsar på en sak.
"En invandrad ensamstående förälder av manligt kön är en 34 gånger mer sannolik kandidat för utanförskap än en barnlös svensk kvinna i en relation."
Jag studsar på jämförelsen.
Invandrad, ensamstående, man, barn
mot
Svensk, parrelation, kvinna, barnlös
Är det för att man tycker att en barnlös kvinna borde vara lika stigmatiserad som en invandrad, ensamstående man med barn?!
För man kan rimligen inte mena att en kvinna utan barn i en parrelation är "normen" för "innanförskap".
Normen i det svenska samhället är väldigt mycket "barn" och traditionell kärnfamilj. I så fall borde han väl ha mätts mot det?
Vilket utanförskap vill man mäta? Ensamståendet, barninnehavandets, etnicitetens el könets?
Dessutom är det vanligare att kvinnor drabbas av utanförskap än män. Och om man vill mäta utanförskapet pga "ursprung" borde man inte då mäta mot en svensk, ensamstående man med barn?
Konstigt.
Man kan visa vad man vill med statistik beroende på hur man sätter den samman.
(Därmed inte sagt att en invandrad ensamstående man med barn inte kan drabbas av utanförskap).
Men jag studsar på en sak.
"En invandrad ensamstående förälder av manligt kön är en 34 gånger mer sannolik kandidat för utanförskap än en barnlös svensk kvinna i en relation."
Jag studsar på jämförelsen.
Invandrad, ensamstående, man, barn
mot
Svensk, parrelation, kvinna, barnlös
Är det för att man tycker att en barnlös kvinna borde vara lika stigmatiserad som en invandrad, ensamstående man med barn?!
För man kan rimligen inte mena att en kvinna utan barn i en parrelation är "normen" för "innanförskap".
Normen i det svenska samhället är väldigt mycket "barn" och traditionell kärnfamilj. I så fall borde han väl ha mätts mot det?
Vilket utanförskap vill man mäta? Ensamståendet, barninnehavandets, etnicitetens el könets?
Dessutom är det vanligare att kvinnor drabbas av utanförskap än män. Och om man vill mäta utanförskapet pga "ursprung" borde man inte då mäta mot en svensk, ensamstående man med barn?
Konstigt.
Man kan visa vad man vill med statistik beroende på hur man sätter den samman.
(Därmed inte sagt att en invandrad ensamstående man med barn inte kan drabbas av utanförskap).
måndag 5 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Komplimanger
"I don't like compliments, and I don't see why a man should think he is pleasing a woman enormously when he says to her a whole heap of things that he doesen't mean."
Mark Twain
Jag håller med Mr Twain på den punkten att jag inte heller gillar oärliga komplimanger. Men det är ju lite beklämmande att han inte verkar se att det ens finns nåt sånt som en ärlig komplimang. Annars skulle han nog inte så kategoriskt säga att han inte tycker om komplimanger. Punkt.
För en ärligt menad komplimang ställer saken i ett annat ljus. Då kan man istället säga som nån snubbe som heter Robert Orben "A compliment is verbal sunshine."
Men de är klurigt med komplimanger. Kan vara svårt att både ge och ta emot på ett bra sätt. Bäst är nog att inte tänka så mycket på det. Att ge dem när de känns som nåt man vill säga. Då blir de ärliga. Sen kan man ju ibland tänka en komplimang men inte säga den högt, då kan det ju vara bra om man lär sig uttala dem högt istället.
Anledningen till mina komplimangfunderingar är att jag bläddrade i en av mina mode-/skönhetstidningar (ja, jag vet...) och hittade ett reportage om Fergie. (Jag har inga direkta åsikter om henne som person, minns mest hela kissapåsigpåscenengrejen). Men där har i alla fall tre personer fått uttala sig om henne (det är vanligt i den typen av reportage). En av de personerna är Slash (som beskrivs som "gitarrhjälte", anledningen till att han fick uttala sig är att hon är den enda kvinnliga gästartisten på hans soloskiva som släpptes i våras). Han säger så här om henne:
"Fergie är inte bara nån pantad brud som av en slump lyckats i popbranschen. Hon är förmodligen mer rock'n'roll som människa än de flesta jag känner. Hon är bara så cool på ett osnobbigt, feminint, sexigt och självständigt sätt. Hon är fräck, hon har stake och hon kan sjunga vad fan hon vill."
Det är en grym komplimang tycker jag. Särskilt de sista två meningarna. Så skulle jag vilja bli beskriven. (Nästan i alla fall, lite beroende på vad man lägger in i vissa ord kanske). Problemet är ju bara att om nån sa det till/om mig skulle jag veta att det var osant och då är man ju tillbaka på ruta ett, i Mr Twains citat.
Mark Twain
Jag håller med Mr Twain på den punkten att jag inte heller gillar oärliga komplimanger. Men det är ju lite beklämmande att han inte verkar se att det ens finns nåt sånt som en ärlig komplimang. Annars skulle han nog inte så kategoriskt säga att han inte tycker om komplimanger. Punkt.
För en ärligt menad komplimang ställer saken i ett annat ljus. Då kan man istället säga som nån snubbe som heter Robert Orben "A compliment is verbal sunshine."
Men de är klurigt med komplimanger. Kan vara svårt att både ge och ta emot på ett bra sätt. Bäst är nog att inte tänka så mycket på det. Att ge dem när de känns som nåt man vill säga. Då blir de ärliga. Sen kan man ju ibland tänka en komplimang men inte säga den högt, då kan det ju vara bra om man lär sig uttala dem högt istället.
Anledningen till mina komplimangfunderingar är att jag bläddrade i en av mina mode-/skönhetstidningar (ja, jag vet...) och hittade ett reportage om Fergie. (Jag har inga direkta åsikter om henne som person, minns mest hela kissapåsigpåscenengrejen). Men där har i alla fall tre personer fått uttala sig om henne (det är vanligt i den typen av reportage). En av de personerna är Slash (som beskrivs som "gitarrhjälte", anledningen till att han fick uttala sig är att hon är den enda kvinnliga gästartisten på hans soloskiva som släpptes i våras). Han säger så här om henne:
"Fergie är inte bara nån pantad brud som av en slump lyckats i popbranschen. Hon är förmodligen mer rock'n'roll som människa än de flesta jag känner. Hon är bara så cool på ett osnobbigt, feminint, sexigt och självständigt sätt. Hon är fräck, hon har stake och hon kan sjunga vad fan hon vill."
Det är en grym komplimang tycker jag. Särskilt de sista två meningarna. Så skulle jag vilja bli beskriven. (Nästan i alla fall, lite beroende på vad man lägger in i vissa ord kanske). Problemet är ju bara att om nån sa det till/om mig skulle jag veta att det var osant och då är man ju tillbaka på ruta ett, i Mr Twains citat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)