Önskvärt; kommunikation

Jag önskar att min kropps olika delar och funktioner kunde kommunicera bättre med varandra.

Då kanske den (kroppen som helhet) skulle förstå att det inte är nån bra idé att få mens i samma veva som den är drabbad av kräksjukan.

Att dumpa massa blod (och därför behöva producera nytt) är liksom inte smart när näringsintaget vid samma tidpunkt är ytterst litet. Det fattar man t ex på blodbussarna. Där får man mackor när man lämnar blod (har jag hört, själv är jag nålrädd och därför en dålig människa. Jag har intalat mig själv att om jag haft bra blod, den där gruppen som kan ge till alla el nån väldigt ovanligt grupp, hade jag försökt bearbeta nålrädslan. Men jag har nån väldigt vanlig blodgrupp så jag har lämnat det därhän till bättre människor.) och jag är övertygad om att de inte skulle tappa blod från en kräksjuk.

Om man är riktigt anorektisk får man inte heller mens längre pga näringsbristen har man ju också fått lära sig i skolan och av tv:n.

Jag inser så klart att anorexi och kräksjukan inte kan jämföras och jag menar inte att mensen borde uteblivit helt (även om jag tycker att den är ett smärtsamt gissel) men den kunde väl ha väntat några dagar, tills kroppen repat sig lite.

Nu är det å andra sidan inte så att det inte finns lagrad energi i form av fett på den här kroppen. Men det verkar den inte fatta. Jag nyper lite i depåerna, liksom för att visa blodet var det finns näring att hämta, men blodet verkar redan ha fördummats pga näringsbristen. Det fattar noll.

Nu har jag lyckats byta sängkläder, klorinskura badrummet och duscha (det sistnämnda en riktig fröjd). Hjärtklappningen, kallsvettningarna och skakigheten som följde efter dessa aktiviteter tror jag inte betyder att jag fortfarande är sjuk. Jag tror det är just näringsbristen som spökar.

Så om kroppen skulle kunna ha tänkt sig att skjuta lite på mensen el åtminstone nu då när den inte valde det alternativet, ta och hugga in på lagervarorna så skulle jag bli tacksam! Är det verkligen för mycket begärt, hörru kroppen?

Snubbeltråd

Jag ser mig så smått om efter andra jobb. Hittade ett jag tyckte verkade riktigt intressant och där jag trodde att jag verkligen (och äntligen) skulle komma till min rätt.

Jobbade på mitt personliga brev och min meritförteckning och skickade iväg en ansökan.

Fick komma på anställningsintervju. Den gick ganska bra (alltid svårt att veta eftersom man inte vet hur de andras intervjuer varit).

Sen har jag fått vänta och vänta och vänta. I torsdags fick jag besked. Negativt. Hade gjort ett bra intryck, hade en bra cv, hade varit med i diskussionen in på mållinjen men så valde de en annan tjej (vars cv var väldigt likt mitt).

Jag fick aldrig nåt besked på vad som fällt avgörandet. Jag tror personkemi. Jag tror också att det var chefen som ville ha henne och att det var arbetstagarna (de som hade blivit kollegor som ville ha mig). Chefens ord väger tyngst.

Jag tycker inte om att befinna mig i en rekryteringsprocess. Från den dag man ser annonsen och tänker att det jobbet vill jag ha till den dag man får besked befinner man sig i en alternativ värld. Den nuvarande arbetsplatsen försvinner försvinner in i dimma. Man går dit varje dag och försöker göra sitt jobb ändå. Försöker tänka förnuftigt. Inte ta ut nåt i förskott. Tänka på konkurrensen och att det ska mycket till för att man ska vara den som får det. I tanken tänka att man blir kvar. Men det är i princip omöjligt att inte känna att man är på väg bort. Att börja fundera på när man i så fall får gå. Hur man ska lägga upp det. Fundera över semester emellan. Se alla saker i almanackan och tänka, "guuuu va skönt jag kommer slippa det, och det, och det!" Dyker det upp att man ska ta på sig extrauppgifter så drar man på det. En del av hjärnan tänker att det är lika bra att erbjuda sig för man blir ju kanske kvar och blir man det inte får man lösa det då. En annan del tänker att det inte är nån idé för jag ska ju ändå sluta. För det spelar ingen roll hur man än försöker anstränga sig och tänka att man ska agera som man blir kvar. Någonstans har det såtts ett frö, ett hopp, en tanke på något annat. Och så där irrar man runt i dimman.

Sen får man besked. Blir det negativt lägger sig dimman fort och man står där naken i den krassa verkligheten om att allt det där jobbiga/tråkiga i kalendern kommer visst ingen annan än jag själv få göra trots allt. Då känns det lite hårt, bittert och deppigt. För initialt är det ju positivt att få komma på intervju. En bekräftelse. Och sedan är det ju bra att få höra att man gjorde en bra intervju. Också en bekräftelse. Men det är samtidigt också så att ju närmre målet man kommit desto hårdare faller man. Det här var tredje gången som jag sökt ett jobb jag verkligen vill ha, där jag fallit på mållinjen. För målsnöret bröts av någon annan som nådde fram först, snöret har fallit ner till marken och förvandlats till en jävla snubbeltråd som man trasslar in sig i så man snavar och får brännsår på knäna. Och man förbannar det där fröet som slog rot. Tänker att "man ska ju inte tänka så". Man ska inte tänka alls. Man ska inte hoppas!

Sen går dagarna. Nära och kära är rara och gulliga. Det blir jordbävning i Japan med efterföljande tsunami och på den efterföljande kärnkraftsolycka/or. En nära vän får ett positivt besked. En annan mer avlägsen person men som jag också vill väl får besked att han är fri från cancern.

Man får perspektiv och rycker upp sig.

Till nästa gång man går in i dimman med förhoppning om att när den då skingras ska man ha brutit målsnöret först, gjort det till någon annans snubbeltråd. Man ska stå övers på prispallen med anställningsbeviset hängandes om halsen.

Stina

På väg till jobbet. Har jouren. Är försenad. Bara för att jag hade gott om tid i morse slöade jag till och fastnade i morgonteven.

Har försökt ringa och meddela denna försening. Men ingen svarar på det enda numret jag har (som för övrigt är det enda nr någon alltid ska svara på).

På min gamla enhet var det alltid någon som svarade.

"På min gamla enhet" är för övrigt en ordföljd som smiter ut ur min mun allt oftare.

- där gjorde vi si och inte så. Etc.

Inser att jag låter mer och mer som Stina. "Hemma på vår gata i stan."

Säkert irriterande. Men vad ska man göra när det mesta var bättre där?

Bloggtipset I

Mycket intressant läsning om hjärnan.

Smakprov:

One of the core messages of brain research is that most mental activity happens in the automatic or unconscious region of the brain. The unconscious mind is not a swamp of repressed memories and childhood traumas, the way Freud imagined. It’s a set of mental activities that the brain has relegated beyond awareness for efficiency’s sake, so the conscious mind can focus on other things. [---] notes that the brain can absorb about 11 million pieces of information a second, of which it can process about 40 consciously. The unconscious brain handles the rest.

Läs!

Så här funkar jag. I

På min nya arbetsplats händer det att toalettringen är uppfälld när man ska gå på toa. Det har jag aldrig förr varit med om på en arbetsplats. Jag erkänner att jag arbetat/arbetar på kvinnodominerade arbetsplatser men det har alltid funnits minst ett par män. Jag kan inte låta bli på fikarasterna att fundera på vem av dem det är... Och om han aldrig hört det där om att det ska vara bättre för män att sitta och kissa. Jag kanske ska sätta upp en lapp om det. Fast det stör mig inte så mkt. Tänkte mest informera, för att vara snäll. Jag tycker mest att det är märkligt. (Fast på vissa offentliga toaletter önskar jag att jag också kunde stå upp och kissa.)

---

När jag ser en bil med diplomatskyltar tänker jag inte "Där åker en person som hjälper till att upprätthålla goda affärsförbindelser och förhindra krig och sånt." Jag tänker "Där åker en person som kan köra på mig med flit så jag dör och ändå undgå straff." (Bortsett från att kanske förklaras 'persona non grata'.)

Jag går därför (i princip) aldrig ut på ett obevakat övergångsställe om jag ser att en diplomatskyltad bil kommer åkande. Ska jag bli påkörd mitt på öppen gata vill jag att idioten åtminstone ska dömas.

Av fri vilja?

För ett tag sedan såg jag filmen Armadillo (har ni inte sett den så finns den just nu här, se den). Det är en dokumentär om några danska soldater (unga vuxna) i den danska styrkan i Afghanistan.

Den fick mig att börja fundera en massa. Jag drog mig bl a till minnes försvarsmaktens reklamkampanj "Har du det som krävs?". Tyckte mig också minnas artiklar om försvarsmaktens behov av rekrytering. Så jag har googlat runt lite för att se om jag kan stilla mina farhågor.

I den här artikeln från den 17 januari 2011 står det i ingressen "Försvarsmakten har inte lyckats rekrytera så många soldater som planerat. Vid årsskiftet fattades runt 3 000 man i det nya insatsförsvaret. Följden kan bli att yrkessoldaterna tvingas göra utlandstjänst oftare."

Så här står det på försvarsmaktens hemsida om internationella insatser om ändrade principer för bemanning.

Genom att utlandsstyrkan som begrepp avvecklas vid årsskiftet förändras också bemanningsprinciperna för de internationella insatserna. Bemanningen av internationella insatser kommer så långt det är möjligt i framtiden ske med personal som sedan tidigare är anställd i Försvarsmakten. Detta minskar behovet av personal särskilt anställda för internationella insatser. Detta förfaringssätt kommer att tillämpas redan från och med denna rekryteringsperiod.

Jag blir lite förvirrad över om det betyder att de behöver rekrytera soldater till utlandstjänst eller inte.

Jag vill här bara poängtera att det här inte är ett inlägg emot internationella insatser. Det är inte det som det här inlägget handlar om.

Det jag funderar på, och oroas över, är om personer kan bli tvingade att söka den typer av tjänster om det är så att man behöver rekrytera till utlandsinsatserna. Vad får det för konsekvenser? Både för insatsen och för samhället.

Att tvinga någon att utsätta sig för att eventuellt döda och/eller bli dödad. (Eller istället för döda såra).

Hur går det för dem när de kommer hem? Det här är några av rubrikerna nu. Och det här gäller personer som åkt frivilligt.

Några tog livet av sig.
Några blir eremiter.
Flera hamnar i fängelse.
Modern Psykologi nr 1/2011 har en artikel som heter "Efter kriget börjar problemen". Det står bl a att skilsmässor, drogmissbruk och aggressivitet är vad som väntar många.

Man ska inte tro att det här är unika problem för just danska soldater. Det här drabbar dessutom dem som söker sig iväg frivilligt. Så jag menar inte att det här är problem som bara skulle uppstå om man tvingas iväg. Självklart måste man få bättre hjälp vid hemkomsten och självklart bör man få ordentligt med information om dessa risker i samband med att man ansöker även om man åker frivilligt.

Det tillkommer dock ytterligare en dimension kring problematiken om man ska "tvinga" personer att söka den typen av tjänster. Tycker jag.

I den här artikeln från den 8 september 2010 står det dock bl a följande.

Bengt Lyngbäck på Arbetsförmedlingen säger till Aftonbladet att man ännu inte tagit ställning till vad som händer om arbetslösa vägrar söka jobben. Men det är inte aktuellt att arbetslösa ska kunna nekas a-kassa för att de vägrar söka jobb som innebär att man måste bära vapen.

– Så smidiga måste vi kunna vara att vi inte kommer att tvinga någon att bära vapen, säger han till tidningen.

Så min oro kanske är obefogad. Men cynisk som jag är konstaterar jag att det svenska socialförsäkringssystemet inte direkt har gjort sig känt för att vara "smidigt" och att Alliansen hårdfört drivit arbetslinjen. Så det återstår att se hur personalen (om det uppstår behov) till utlandsinsatser ska rekryteras. Frivilligt eller "frivilligt".