Tänkte först skriva att jag drabbats av melankoli i helgen, men sen när jag läste den exakta innebörden av ordet insåg jag att det ju var lite väl magstarkt. Så det är nog mer korrekt att säga att jag bara är lite allmänt nedstämd.
[---]
Inte blev jag väl muntrare av att jag sen tittade på Factory Girl. Utifrån Edie Sedgwicks perspektiv var Andy Warhol inte särskilt sympatisk egentligen. Guy Pearce's tolkning av Warhol var dock fantastisk (när ska Guy få en Oscar?).
Nåt som också slog mig när jag såg filmen är att det tydligen inte bara är i Sverige som överklassmännen har fåniga förkortningsnamn. Edie's pappa (som hon inte kallade för pappa utan för det fåniga tilltalsnamnet) "Fuzzy" och hennes ena bror, "Minty" är ju lysande exempel på detta. Jag undrar vad Daniel Westerling har tilldelats för fånigt förkortningsnamn, "Boxer Robert" passar liksom inte riktigt in i mallen. Men det kanske inte Daniel (som person) heller gör.
fredag 27 november 2009
Egen hiss
Jag har precis sett Mammoth. Orkar inte riktigt sätta ord på vad jag tycker om den som film just nu, kanske en annan dag, men en sak jag reflekterade över är att de ju hade en sån där fincool lgh/våning, en sån som man åker hiss till och där hissen stannar och dörrarna öppnar sig in i själva lägenheten. Såna har man sett en del på film.
Jag har alltid tyckt att det är ganska coolt.
Men idag slog det mig, plötsligt, att även om jag fortfarande tycker det skulle jag aldrig kunna bo i en sån lägenhet. Jag skulle tycka att det var jätteobehagligt, när som helst kan hissen plinga till så kanske det står en eller flera främmande människor där. (Rent förnuftsmässigt inser jag ju nånstans att då finns det ju nån kontroll/mer svårpasserad dörr nån annanstans i huset men det spelar ingen roll).
Jag och hissdörren skulle inte kunna leva i harmoni med varandra.
Det är ju bra att veta nu när jag är på lghjakt menar jag. Antalet såna lghobjekt i Sthlm känns inte jättehögt (har inte sett ett enda i mina visserligen ganska begränsade sökningar) men nu vet jag i alla fall att jag kan utesluta dem direkt om jag skulle snubbla över en. Jag får inte ens gå på visning i så fall för då är risken stor att jag kanske skulle bli kär och dras med av känslan att det vore väldigt tufft att ha en sån lgh. Men jag är för otuff.
(Påpeka gärna det för mig OM en sån situation skulle uppstå för jag skulle ha svårt att motstå eftersom jag länge har fantiserat om den typen av lgh).
Jag har alltid tyckt att det är ganska coolt.
Men idag slog det mig, plötsligt, att även om jag fortfarande tycker det skulle jag aldrig kunna bo i en sån lägenhet. Jag skulle tycka att det var jätteobehagligt, när som helst kan hissen plinga till så kanske det står en eller flera främmande människor där. (Rent förnuftsmässigt inser jag ju nånstans att då finns det ju nån kontroll/mer svårpasserad dörr nån annanstans i huset men det spelar ingen roll).
Jag och hissdörren skulle inte kunna leva i harmoni med varandra.
Det är ju bra att veta nu när jag är på lghjakt menar jag. Antalet såna lghobjekt i Sthlm känns inte jättehögt (har inte sett ett enda i mina visserligen ganska begränsade sökningar) men nu vet jag i alla fall att jag kan utesluta dem direkt om jag skulle snubbla över en. Jag får inte ens gå på visning i så fall för då är risken stor att jag kanske skulle bli kär och dras med av känslan att det vore väldigt tufft att ha en sån lgh. Men jag är för otuff.
(Påpeka gärna det för mig OM en sån situation skulle uppstå för jag skulle ha svårt att motstå eftersom jag länge har fantiserat om den typen av lgh).
Mäklarsläktet
Cirka tre dagar har gått och jag är redan trött på dem. Lika bökiga att få till en träff med som hantverkare.
Löneförhandling
Idag. Jag vaknade med låten "Robin Hood och Lille John springer genom skogen...". Undrar vad det betyder.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 25 november 2009
<b>Test</b>
Testar, 1, 2, 3.
(Testar hur iPhone-bloggandet funkar).
- Posted using BlogPress from my iPhone
(Testar hur iPhone-bloggandet funkar).
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 24 november 2009
Vattenballong
Under de senaste två veckorna har jag vid ett par tillfällen plötsligt drabbats av frossa (nästan lite krampanfallsvarning), känt mig riktigt dålig, febrig och yr och varit övertygad om att nu har influensan (vanliga eller svin) eller nåt annat sattyg slagit till.
När jag legat och mått ruttet ett tag så har jag kommit på att jag kanske har vätskebrist, gått och druckit en massa vatten och vips så har jag strax därefter mått mycket bättre (alltså hade jag vätskebrist). Senast det hände var i fredagskväll.
(Jag som tidigare fnös åt människor som svimmade pga näringsbrist eftersom de inte ätit, inte för att de svält sig utan för att de glömt äta (det var nån kompis kompis eller nåt sånt). Jag trodde inte det var möjligt att glömma sånt men jag har blivit mer förstående nu känner jag).
Lite lätt chockad över att jag tydligen missköter mig själv så mycket att jag nästan får krampanfall av vätskebrist (har hänt ett av mina syskon en gång i tiden och var väldigt obehagligt på alla möjliga sätt) lovade jag mig själv att nu ska jag börja tänka på att dricka vatten (och inte bara kaffe).
Så nu försöker jag komma ihåg att dricka vatten. Det går i vågor (haha). Jag glömmer, glömmer, glömmer och hoppsan jag kommer ihåg - kompenserar för mitt glömmande och bälgar i mig vatten så att jag sväller upp som en vattenballong tills det ganska snabbt går hål på vattenballongen (alltså jag lider inte av inkontinens, tack och lov, utan det är ett frivilligt "går hål" när jag är sittandes på en för sådana saker avsedd plats).
De mängder jag häller i mig under de korta intervallerna gör att kroppen antagligen inte hinner "suga upp" så mycket utan det mesta rinner nog mest rätt igenom, man kanske kan säga att jag spolar systemet som en annan rörmokare/avloppsrensare snarare än fyller på det.
Risken är alltså att jag drabbas av vätskebrist ändå trots mitt vågdrickande. För att råda bot på detta har jag börjat dricka iskallt vatten (jag har för mig att jag har läst att om man dricker väldigt kallt vatten ska kroppen lättare "suga upp" jag är en sån som egentligen annars föredrar mer rumstempererat vatten), det gör att jag får ont i magen och att tänderna ilar. Men det är ju i alla fall bättre än krampanfall.
Jag skulle ju också kunna göra som man ska och dricka lite men ofta, PUCKO! (Jag alltså).
När jag legat och mått ruttet ett tag så har jag kommit på att jag kanske har vätskebrist, gått och druckit en massa vatten och vips så har jag strax därefter mått mycket bättre (alltså hade jag vätskebrist). Senast det hände var i fredagskväll.
(Jag som tidigare fnös åt människor som svimmade pga näringsbrist eftersom de inte ätit, inte för att de svält sig utan för att de glömt äta (det var nån kompis kompis eller nåt sånt). Jag trodde inte det var möjligt att glömma sånt men jag har blivit mer förstående nu känner jag).
Lite lätt chockad över att jag tydligen missköter mig själv så mycket att jag nästan får krampanfall av vätskebrist (har hänt ett av mina syskon en gång i tiden och var väldigt obehagligt på alla möjliga sätt) lovade jag mig själv att nu ska jag börja tänka på att dricka vatten (och inte bara kaffe).
Så nu försöker jag komma ihåg att dricka vatten. Det går i vågor (haha). Jag glömmer, glömmer, glömmer och hoppsan jag kommer ihåg - kompenserar för mitt glömmande och bälgar i mig vatten så att jag sväller upp som en vattenballong tills det ganska snabbt går hål på vattenballongen (alltså jag lider inte av inkontinens, tack och lov, utan det är ett frivilligt "går hål" när jag är sittandes på en för sådana saker avsedd plats).
De mängder jag häller i mig under de korta intervallerna gör att kroppen antagligen inte hinner "suga upp" så mycket utan det mesta rinner nog mest rätt igenom, man kanske kan säga att jag spolar systemet som en annan rörmokare/avloppsrensare snarare än fyller på det.
Risken är alltså att jag drabbas av vätskebrist ändå trots mitt vågdrickande. För att råda bot på detta har jag börjat dricka iskallt vatten (jag har för mig att jag har läst att om man dricker väldigt kallt vatten ska kroppen lättare "suga upp" jag är en sån som egentligen annars föredrar mer rumstempererat vatten), det gör att jag får ont i magen och att tänderna ilar. Men det är ju i alla fall bättre än krampanfall.
Jag skulle ju också kunna göra som man ska och dricka lite men ofta, PUCKO! (Jag alltså).
Klappar mig själv på axeln
Idag har jag varit duktig. Jag skulle ha jobbat lite hemma, men det gjorde jag inte. Jag var duktig ändå för jag styrde om lite med mina telefonabonnemang!
(Så nu kommer det bli krig och/eller terroranttentat här i landet men det försöker jag att ignorera).
(Så nu kommer det bli krig och/eller terroranttentat här i landet men det försöker jag att ignorera).
söndag 22 november 2009
Årets julklapp
Mina damer och herrar, jag ger er årets julklapp 2012!
Zonterapiplattan!
Mina beräkningar utgår från att det var ca 2 - 2,5 år sen som det började komma reportage i diverse tidningar om spikmattan och så eskalerade det och i år är spikmattan årets julklapp. Zonterapiplattan har inte kommit lika långt i marknadsföringen än som spikmattan hade då men å andra sidan får man räkna in att zonterapiplattan kan få lite skjuts av spikmattevågen så tre år är nog ändå en bra beräkning.
(Det som är riktigt surt är att jag köpte en bok om zonterapi för flera år sen men eftersom jag inte haft nån att öva på kom mina zonterapistudier aldrig så långt (det är inte samma sak att försöka öva på sig själv). Hade jag övat hade det bara, med tanke på att jag i min barndom lekte en del med lego OCH byggde pärlplattor, varit en tidsfråga innan JAG kommit på zonterapiplattan, alltså före den som kom på den "nu", och kunnat kamma hem feta pengar år 2012! Surt sa räven som käkade rönnbär.)
Zonterapiplattan!
Mina beräkningar utgår från att det var ca 2 - 2,5 år sen som det började komma reportage i diverse tidningar om spikmattan och så eskalerade det och i år är spikmattan årets julklapp. Zonterapiplattan har inte kommit lika långt i marknadsföringen än som spikmattan hade då men å andra sidan får man räkna in att zonterapiplattan kan få lite skjuts av spikmattevågen så tre år är nog ändå en bra beräkning.
(Det som är riktigt surt är att jag köpte en bok om zonterapi för flera år sen men eftersom jag inte haft nån att öva på kom mina zonterapistudier aldrig så långt (det är inte samma sak att försöka öva på sig själv). Hade jag övat hade det bara, med tanke på att jag i min barndom lekte en del med lego OCH byggde pärlplattor, varit en tidsfråga innan JAG kommit på zonterapiplattan, alltså före den som kom på den "nu", och kunnat kamma hem feta pengar år 2012! Surt sa räven som käkade rönnbär.)
fredag 20 november 2009
Irriterande!
En likadan lgh som min var till salu när jag kollade så här dags igår var budgivningen igång men då hade den slutat för dagen. Nu finns den inte kvar. Alltså såld under dagen och jag missade slutbudet bara för att jag faktiskt jobbade och inte satt och kollade på hemnet idag på dagen. Fan!
Odjur
Inatt drömde jag att mitt hem blev invaderat av "odjur".
Om jag hade en scanner hade jag ev kunnat ge mig på, trots mina enorma brister i den konstformen, att försöka rita djuret men nu beskriver jag det istället och länkar till bilder som ska hjälpa till med visualiseringen.
En stor gråsugga. Runt kroppen och liksom hängande ner som ett slags sängkappa hängde nåt som mest kan beskrivas som valbarder. De hade två långa tentakler på huvudet, typ såna här, och längst ut satt ögonen. Tentaklerna var oftast slängda lite bakåt fast sen i toppen riktade framåt.
De kröp överallt, även på väggarna som vägglöss.
Det började med att jag såg en på golvet och tyckte den var jätteotäck och äcklig så jag trampade raskt på den. Det skulle jag inte gjort. För iväg sprutade en slags grodromliknande substans, typ så som man hört att det blir om man trampar på kackerlackor, med den skillnaden att nu tog det bara sekunder innan romen/äggen kläcktes och det kröp ut en massa nya små odjur
De åt sig in i trä (som en mängd skadedjur). Jag försökte förtvivlat bekämpa dessa odjur men kampen var dömd att misslyckas. Jag var fullständigt förstörd när jag vaknade. Ställde fram klockan för att jag skulle få sova lite till så jag skulle kunna drömma ett lyckligt slut istället. Då hade dagen blivit bra. Men jag lyckades inte återvända till drömmen, och bra var kanske det.
Kan inte låta bli att undra vad en drömtydare hade sagt om detta...
Om jag hade en scanner hade jag ev kunnat ge mig på, trots mina enorma brister i den konstformen, att försöka rita djuret men nu beskriver jag det istället och länkar till bilder som ska hjälpa till med visualiseringen.
En stor gråsugga. Runt kroppen och liksom hängande ner som ett slags sängkappa hängde nåt som mest kan beskrivas som valbarder. De hade två långa tentakler på huvudet, typ såna här, och längst ut satt ögonen. Tentaklerna var oftast slängda lite bakåt fast sen i toppen riktade framåt.
De kröp överallt, även på väggarna som vägglöss.
Det började med att jag såg en på golvet och tyckte den var jätteotäck och äcklig så jag trampade raskt på den. Det skulle jag inte gjort. För iväg sprutade en slags grodromliknande substans, typ så som man hört att det blir om man trampar på kackerlackor, med den skillnaden att nu tog det bara sekunder innan romen/äggen kläcktes och det kröp ut en massa nya små odjur
De åt sig in i trä (som en mängd skadedjur). Jag försökte förtvivlat bekämpa dessa odjur men kampen var dömd att misslyckas. Jag var fullständigt förstörd när jag vaknade. Ställde fram klockan för att jag skulle få sova lite till så jag skulle kunna drömma ett lyckligt slut istället. Då hade dagen blivit bra. Men jag lyckades inte återvända till drömmen, och bra var kanske det.
Kan inte låta bli att undra vad en drömtydare hade sagt om detta...
torsdag 19 november 2009
Det är mycket nu...
Jag har försökt blogga om skor, men för att kunna göra det behöver jag få tillgång till en bild men hemsidan som jag hoppas att bilden finns på är totalt knasig och har varit det i flera dagar så det går inte och därför blir det ingen blogg om skor. Det hade annars varit mycket intressant att blogga om skor eftersom jag, trots att jag är kvinna, inte är så road av skor (som de flesta kvinnor tycks vara).
Annars är det mycket nu. Jag går i säljaochköpalägenhetstankar alt köpaochsäljalägenhetstankar, det i sig är en del av tankarna. Har ganska nyligen fått höra att ibland har banken synpunkt på ordningen också... Hu! Steg ett är i alla fall att jag ska kontakta en mäklare för värdering och lite snack men det har inte riktigt funnits tid till det än. Sen har jag tänkt att jag ska kontakta min bank men då ska jag antagligen byta kontor också så då blir det en grej i sig. Så blev det oplanerat eventuellt ett nytt jobb också (och blir det det kanske jag måste överväga att ta ett annat bankkontor för det jag tänkt ta nu ligger väldigt nära mitt nuvarande jobb). Blir det det jobbet bor jag eg bättre där jag bor nu också men det tänker jag strunta i för jag vill flytta i alla fall så flytt kommer inte styras av det. Flytt kan ju däremot styras av prisutveckling och sånt och det känns ganska ostabilt på marknaden, tycker det kommer ny information i tidningarna stup i kvarten (ungefär när jag hunnit processa det ena och tänkt nåt kring det så kommer det nåt nytt som ställer allt på ända). Så det är många tankar som snurrar runt nu mycket "om" och "men".
Försöker jag scanna av bostadsmarknaden och hålla lite koll på priserna. Både på liknande lgh som min i "mitt" område (och nu verkar det finnas en del såna ute, bra för att det är lättare att få koll och negativt för är det för många ute mättas marknaden lite) och på typ såna jag vill köpa i "det" området. Sånt tar tid. Hemnet är bra men alla mäklare är inte lika bra. På de flesta kan man följa pågående budgivningar fast olika lätt. Men en del är så djävla snabba med att ta bort objekten så fort de är sålda vilket gör att missar man en dag eller så så missar man vad den gick för. Andra mäklare är bra (ur mitt nuvarande perspektiv) eftersom de låter även sålda objekt ligga kvar ett tag och med slutpris och utgångspris och bilder och klabbet vilket gör det lätt att i efterhand kolla och göra jämförelser.
Så sånt rör sig i mitt huvud nu. Det påverkar mitt bloggande negativt tror jag. Ända tills allt kanske rasslar till och rullar igång på riktigt med budgivningar och grejer och då kanske jag kommer börja skriva en massa ångestosande inlägg. Jag minns med fasa den förra köpasäljalägenhetsomgången. Men å andra sidan gick ju den bra, så varför skulle det inte göra det den här gången?!
Annars är det mycket nu. Jag går i säljaochköpalägenhetstankar alt köpaochsäljalägenhetstankar, det i sig är en del av tankarna. Har ganska nyligen fått höra att ibland har banken synpunkt på ordningen också... Hu! Steg ett är i alla fall att jag ska kontakta en mäklare för värdering och lite snack men det har inte riktigt funnits tid till det än. Sen har jag tänkt att jag ska kontakta min bank men då ska jag antagligen byta kontor också så då blir det en grej i sig. Så blev det oplanerat eventuellt ett nytt jobb också (och blir det det kanske jag måste överväga att ta ett annat bankkontor för det jag tänkt ta nu ligger väldigt nära mitt nuvarande jobb). Blir det det jobbet bor jag eg bättre där jag bor nu också men det tänker jag strunta i för jag vill flytta i alla fall så flytt kommer inte styras av det. Flytt kan ju däremot styras av prisutveckling och sånt och det känns ganska ostabilt på marknaden, tycker det kommer ny information i tidningarna stup i kvarten (ungefär när jag hunnit processa det ena och tänkt nåt kring det så kommer det nåt nytt som ställer allt på ända). Så det är många tankar som snurrar runt nu mycket "om" och "men".
Försöker jag scanna av bostadsmarknaden och hålla lite koll på priserna. Både på liknande lgh som min i "mitt" område (och nu verkar det finnas en del såna ute, bra för att det är lättare att få koll och negativt för är det för många ute mättas marknaden lite) och på typ såna jag vill köpa i "det" området. Sånt tar tid. Hemnet är bra men alla mäklare är inte lika bra. På de flesta kan man följa pågående budgivningar fast olika lätt. Men en del är så djävla snabba med att ta bort objekten så fort de är sålda vilket gör att missar man en dag eller så så missar man vad den gick för. Andra mäklare är bra (ur mitt nuvarande perspektiv) eftersom de låter även sålda objekt ligga kvar ett tag och med slutpris och utgångspris och bilder och klabbet vilket gör det lätt att i efterhand kolla och göra jämförelser.
Så sånt rör sig i mitt huvud nu. Det påverkar mitt bloggande negativt tror jag. Ända tills allt kanske rasslar till och rullar igång på riktigt med budgivningar och grejer och då kanske jag kommer börja skriva en massa ångestosande inlägg. Jag minns med fasa den förra köpasäljalägenhetsomgången. Men å andra sidan gick ju den bra, så varför skulle det inte göra det den här gången?!
måndag 16 november 2009
416 sidor prettobok
För flera år sen snubblade jag (via ett tv-program, SÅ KLART) över några helt fantastiska porträttfotografier. Lite research senare och jag kunde konstatera att fotografen hette Walker Evans (1903-1975) och att fotografierna kom från ett samarbete med författaren/journalisten James Agee (1909-1955). De hade tillsammans fått i uppdrag att skildra några bomullsodlare i södern i depressionens USA 1936. (Därav min beteckning att det är en prettobok).
Nu blev det av olika anledningar aldrig något reportage i tidningen som skickat ut dem. Istället skrev James Agee en bok, Let Us Now Praise Famous Men.
Den där boken hängde kvar i mitt medvetande just för bilderna och för titeln. Bilderna tänkte jag att mitt ena syskon säkert skulle uppskatta. Så minnet låg där inbäddat i hjärnbarken med tanke att kanske nån gång träda fram i ljuset igen och bli en julklapp eller nåt.
Flera år senare slutade det hela med att jag köpte boken till mig själv (det var i våras). Sedan dess har den legat och slagits med de andra böckerna på nattduksbordet. Mitt läsande är inte vad det brukade vara och vad det borde vara men det har jag inte riktigt till fullo accepterat än vilket innebär att jag i perioder samlar på mig en massa böcker jag vill läsa. Travarna på nattduksbordet växer eftersom jag inte läser dem i samma takt jag fyller på. Man kan lugnt säga att "balansen" ökar...
Boken ser tung och seriös ut, fast det är en pocketversion, det har också gjort att jag dragit mig lite. Men det ser också ut att eventuellt kunna vara ett aningens bortglömt mästerverk. Så för ett par veckor sedan kände jag att det var dags att ta mig an denna bok.
Först tittade jag på de fantastiska, faktiskt makalösa, bilderna (som dock tyvärr inte gör sig fullt så bra på matt papper i en pocketbok, jag borde antagligen ha köpt den inbundna). Sen gav jag mig i kast med det jag trodde var förordet. (Det visade sig senare att det var det första av inte mindre än TRE förord - återigen - prettobok).
Av det första förordet får man lära sig att, av olika anledningar, blev boken inte utgiven förrän 1941, då var Europa i brand och USA:s befolkning hade annat att tänka på och var inte riktigt intresserad av att läsa om depressionens konsekvenser. Så tyvärr fick den nog inte så stort genomslag som den annars hade fått.
I det första förordet står bl a "Agee constantly pushes the limits of what it's acceptable to say, or what a reader can put up with [---]. There's candour to this, a narcissistic intensity, which no magazine of the time would have countenanced and few would tolerate now. But Agee's absorption in his story, his lack of boundaries, is partly what the story is about. Later he warns us, ahed of an eighty-paged description of the Gudger house (front bedroom, rear bedroom, kitchen and storeroom, with detailed itemisation of each item of furniture) that 'it may be slow going' - an understatement, to say the least."
Här höll jag på och ge upp och lägga den åt sidan, för gott. 80 sidor husbeskrivning!? Yeez, det är lite saftigt även för långrandiga mig. Men jag blev ju samtidigt väldigt nyfiken på den här författaren så jag fortsatte ändå. Så kom jag in på författarens eget förord. Delar var traggligt, det får jag erkänna, han skriver ibland väldigt trassligt men han varvar det med att skriva väldigt rakt. Det står i boken att James Agee var känd för sina filmrecensioner och manus och att han även publicerade en bok med poesi och en novell. Det är för mig väldigt olika typer av skrivande och jag tycker att jag, bara av det lilla jag läst, ser allt detta i den här boken.
En del textavsnitt är underbara. Bara hans respekt för sin "journalism" och hans ångest över vad han gör mot dessa människor genom att skriva om dem är fascinerande. Det är tankar som många av dagens journalister skulle behöva fundera ett varv eller två över.
Jag ska inte citera alla de stycken jag gillar, eller alla de stycken jag tycker är trassliga och var tvungen att läsa flera gånger innan jag kom vidare (alt nöja mig med att inte greppa helt och bara läsa på ändå) men en sak ska jag citera (från hans eget förord) för det är så "tummen i ögat" på den skrivna ordet och kanske är det särskilt aktuellt idag med mejlande, messande, twittrande, chattande osv (kommunikationssätt jag är ett stort fan av så det är inte det, men det är ändå tänkvärt).
"The text was written with reading aloud in mind. That cannot be recommended; but it is suggested that the reader attend with his ear to what he takes of the page: for variations of tone, pace, shape, and dynamics are here particularly unavailable to the eye alone, and with their loss, a good deal of meaning escapes."
Jag har kommit till s. 20 och ska läsa vidare i stilla takt så att jag kan 'höra' orden. Det återstår att se om jag kan komma igenom hela boken och om jag kommer tycka att den är ett dolt mästerverk eller inte eller om jag kommer få ge upp (om inte tidigare så vid den den 80sidiga husbeskrivningen...), jag skulle nämligen aldrig få för mig att bara hoppa över vissa avsnitt - det vore ju fusk! (Därmed inte sagt att jag måste förstå allt).
Nu blev det av olika anledningar aldrig något reportage i tidningen som skickat ut dem. Istället skrev James Agee en bok, Let Us Now Praise Famous Men.
Den där boken hängde kvar i mitt medvetande just för bilderna och för titeln. Bilderna tänkte jag att mitt ena syskon säkert skulle uppskatta. Så minnet låg där inbäddat i hjärnbarken med tanke att kanske nån gång träda fram i ljuset igen och bli en julklapp eller nåt.
Flera år senare slutade det hela med att jag köpte boken till mig själv (det var i våras). Sedan dess har den legat och slagits med de andra böckerna på nattduksbordet. Mitt läsande är inte vad det brukade vara och vad det borde vara men det har jag inte riktigt till fullo accepterat än vilket innebär att jag i perioder samlar på mig en massa böcker jag vill läsa. Travarna på nattduksbordet växer eftersom jag inte läser dem i samma takt jag fyller på. Man kan lugnt säga att "balansen" ökar...
Boken ser tung och seriös ut, fast det är en pocketversion, det har också gjort att jag dragit mig lite. Men det ser också ut att eventuellt kunna vara ett aningens bortglömt mästerverk. Så för ett par veckor sedan kände jag att det var dags att ta mig an denna bok.
Först tittade jag på de fantastiska, faktiskt makalösa, bilderna (som dock tyvärr inte gör sig fullt så bra på matt papper i en pocketbok, jag borde antagligen ha köpt den inbundna). Sen gav jag mig i kast med det jag trodde var förordet. (Det visade sig senare att det var det första av inte mindre än TRE förord - återigen - prettobok).
Av det första förordet får man lära sig att, av olika anledningar, blev boken inte utgiven förrän 1941, då var Europa i brand och USA:s befolkning hade annat att tänka på och var inte riktigt intresserad av att läsa om depressionens konsekvenser. Så tyvärr fick den nog inte så stort genomslag som den annars hade fått.
I det första förordet står bl a "Agee constantly pushes the limits of what it's acceptable to say, or what a reader can put up with [---]. There's candour to this, a narcissistic intensity, which no magazine of the time would have countenanced and few would tolerate now. But Agee's absorption in his story, his lack of boundaries, is partly what the story is about. Later he warns us, ahed of an eighty-paged description of the Gudger house (front bedroom, rear bedroom, kitchen and storeroom, with detailed itemisation of each item of furniture) that 'it may be slow going' - an understatement, to say the least."
Här höll jag på och ge upp och lägga den åt sidan, för gott. 80 sidor husbeskrivning!? Yeez, det är lite saftigt även för långrandiga mig. Men jag blev ju samtidigt väldigt nyfiken på den här författaren så jag fortsatte ändå. Så kom jag in på författarens eget förord. Delar var traggligt, det får jag erkänna, han skriver ibland väldigt trassligt men han varvar det med att skriva väldigt rakt. Det står i boken att James Agee var känd för sina filmrecensioner och manus och att han även publicerade en bok med poesi och en novell. Det är för mig väldigt olika typer av skrivande och jag tycker att jag, bara av det lilla jag läst, ser allt detta i den här boken.
En del textavsnitt är underbara. Bara hans respekt för sin "journalism" och hans ångest över vad han gör mot dessa människor genom att skriva om dem är fascinerande. Det är tankar som många av dagens journalister skulle behöva fundera ett varv eller två över.
Jag ska inte citera alla de stycken jag gillar, eller alla de stycken jag tycker är trassliga och var tvungen att läsa flera gånger innan jag kom vidare (alt nöja mig med att inte greppa helt och bara läsa på ändå) men en sak ska jag citera (från hans eget förord) för det är så "tummen i ögat" på den skrivna ordet och kanske är det särskilt aktuellt idag med mejlande, messande, twittrande, chattande osv (kommunikationssätt jag är ett stort fan av så det är inte det, men det är ändå tänkvärt).
"The text was written with reading aloud in mind. That cannot be recommended; but it is suggested that the reader attend with his ear to what he takes of the page: for variations of tone, pace, shape, and dynamics are here particularly unavailable to the eye alone, and with their loss, a good deal of meaning escapes."
Jag har kommit till s. 20 och ska läsa vidare i stilla takt så att jag kan 'höra' orden. Det återstår att se om jag kan komma igenom hela boken och om jag kommer tycka att den är ett dolt mästerverk eller inte eller om jag kommer få ge upp (om inte tidigare så vid den den 80sidiga husbeskrivningen...), jag skulle nämligen aldrig få för mig att bara hoppa över vissa avsnitt - det vore ju fusk! (Därmed inte sagt att jag måste förstå allt).
söndag 15 november 2009
Kulturskillnader
Om jag hade hälsat på mina föräldrar den här helgen hade jag kunnat få delta i något väldigt svenskt... Älgskitstrampande.
Jakt och sånt som hör till jakt styrs av länsstyrelserna. Just när det gäller älgjakt finns det dessutom olika älgskyddsområden. Nu har nån av dessa (kommer inte ihåg vilken) beslutat att man i länet (el älgskyddsområdet) som marken min pappa jagar på ska räkna antalet älgar för att se om älgstammen krympt eller ökat. Det styr ju i sin tur sen vilken "tilldelning" de olika jaktlagen får (med tilldelning menar jag hur många älgar och kalvar man får skjuta under älgjakten).
Detta älgskitstrampande är MYCKET systematiskt. Om jag fattat det hela rätt går det till ungefär som en skallgång eller avsökning av en brottsplats. De olika jaktlagen ska täcka upp hela sin mark el i vart fall skogsmarken. De delar in den i olika rutor och sen går de systematiskt igenom varje ruta och trampar (bokstavligt) sönder all existerande älgskit i den rutan och så går man vidare till nästa ruta och nästa och nästa... Tills allt är avklarat.
Sen nån gång i vår (jag tror det var i vår) så gör man om rutnätsindelningen och avsökningen men i stället för att trampa sönder älgskiten ska man den här gången RÄKNA antalet älgskitar i varje ruta.
Sen ska man rapportera in det (till dem som nu ville att man skulle räkna) och så finns det nån nån gång som gjort nån slags kalkyl på hur många älgskitar en älg släpper (det skulle vara mycket intressant att veta exakt hur den beräkningen är gjord tycker jag) och därmed kan man då beräknat på antalet älgbajsar räkna ut antalet älgar i området! Sen kan man räkna ut hur många älgar som kan skjutas och ändå hålla älgstammen på den nivå som man bestämt är önskvärd.
Så jag kan alltså konstatera att i vissa länder - Sverige - trampar man älgskit och i andra länder - Frankrike, Tyskland osv - trampar man vindruvor (fast inte av samma anledning)!
Vi tycker att det är exotiskt att trampa vindruvor men jag LOVAR, LOVAR att om jag startade ett företag med affärsidén att tyskar skulle få komma hit och trampa älgskit skulle jag bli miljonär!!! De skulle tycka att älgbajstrampning var extremt exotiskt.
Nu gäller det bara att komma på ett bra namn på företaget och att hitta några intresserade riskkapitalister.
Jakt och sånt som hör till jakt styrs av länsstyrelserna. Just när det gäller älgjakt finns det dessutom olika älgskyddsområden. Nu har nån av dessa (kommer inte ihåg vilken) beslutat att man i länet (el älgskyddsområdet) som marken min pappa jagar på ska räkna antalet älgar för att se om älgstammen krympt eller ökat. Det styr ju i sin tur sen vilken "tilldelning" de olika jaktlagen får (med tilldelning menar jag hur många älgar och kalvar man får skjuta under älgjakten).
Detta älgskitstrampande är MYCKET systematiskt. Om jag fattat det hela rätt går det till ungefär som en skallgång eller avsökning av en brottsplats. De olika jaktlagen ska täcka upp hela sin mark el i vart fall skogsmarken. De delar in den i olika rutor och sen går de systematiskt igenom varje ruta och trampar (bokstavligt) sönder all existerande älgskit i den rutan och så går man vidare till nästa ruta och nästa och nästa... Tills allt är avklarat.
Sen nån gång i vår (jag tror det var i vår) så gör man om rutnätsindelningen och avsökningen men i stället för att trampa sönder älgskiten ska man den här gången RÄKNA antalet älgskitar i varje ruta.
Sen ska man rapportera in det (till dem som nu ville att man skulle räkna) och så finns det nån nån gång som gjort nån slags kalkyl på hur många älgskitar en älg släpper (det skulle vara mycket intressant att veta exakt hur den beräkningen är gjord tycker jag) och därmed kan man då beräknat på antalet älgbajsar räkna ut antalet älgar i området! Sen kan man räkna ut hur många älgar som kan skjutas och ändå hålla älgstammen på den nivå som man bestämt är önskvärd.
Så jag kan alltså konstatera att i vissa länder - Sverige - trampar man älgskit och i andra länder - Frankrike, Tyskland osv - trampar man vindruvor (fast inte av samma anledning)!
Vi tycker att det är exotiskt att trampa vindruvor men jag LOVAR, LOVAR att om jag startade ett företag med affärsidén att tyskar skulle få komma hit och trampa älgskit skulle jag bli miljonär!!! De skulle tycka att älgbajstrampning var extremt exotiskt.
Nu gäller det bara att komma på ett bra namn på företaget och att hitta några intresserade riskkapitalister.
lördag 14 november 2009
Encephalon
Jag är för tillfället väldigt fascinerad av hjärnan. Eller vaddå "för tillfället" man är väl alltid fascinerad över att nåt som tydligen vid normal kroppstemperatur är som flytande gröt men som på nåt sätt är det som utgör oss, alltså "jaget". Det kanske är mer korrekt att säga att jag för tillfället är inne i en hjärnperiod. Så jag håller på och gör lite olika tester och övningar och läser lite grann om den där flytande gröten eller encephalon som den också heter.
Bl a har jag gjort det här testet:
Läs den här tabellen. Läser du orden eller ser du färgerna?
Vi använder olika delar av hjärnan för att se färger och att läsa. Om du läser orden är ditt språkcentrum starkare. Om du sade färgerna betyder det att den visuella delen av hjärnan tog över.
Jag läste orden. Det betyder alltså att mitt språkcentrum är starkare än min visuella del.
Den vänstra och den högra delen av storhjärnan har helt olika funktioner. Vanligtvis styr den vänstra hjärnhalvan våra analytiska förmågor som logik, matematik och språk, att vi kan tala och skriva. Den högra hjärnhalvan ansvarar för konstnärlig förmåga så som t ex att vi kan förstå musik, samt vår synförmåga d v s färger, former och mönster.
Eftersom jag läste orden är alltså min vänstra hjärnhalva den dominanta. (Det är lite märkligt eftersom jag inte är bra på nåt annat språk än svenska och dessutom är värdelös på matte).
Dessutom är det ju så att de olika hjärnhalvorna styr olika delar av kroppen. Vänster hjärnhalva styr höger sida av kroppen och höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen.
Jag är högerhänt, det talar ju också för att det är min vänstra hjärnhalva som är dominant.
Det som förvirrar det hela är följande.
Det finns en hjärngymnastikövning man kan göra och som jag försöker göra. Den involverar både musik och matematik (tanken är väl att man ska öva upp samarbetet mellan hjärnhalvorna gissar jag).
Man ska sitta framför ett bord. Steg ett är att man ska klappa med vänster hand i bordet i en lugn, jämn, takt. Sen ska man lägga på att börja klappa med höger hand men i dubbel hastighet, d v s två klappar med höger för varje klapp med vänster. Sen kommer det till fler steg men jag är fortfarande på de här två.
Om jag börjar med vänster och lägger på höger som det står så har jag skitsvårt att hålla kvar taken med vänster utan att falla in i högerhandsrytmen. Men om jag gör tvärtom, alltså börjar med högerhanden och slår i dubbel takt och sen lägger på vänster så går det mycket lättare!
Om högerhanden får dominera går det alltså lättare vilket egentligen är konstigt för den styrs ju av vänster hjärnhalva som är den logiska och inte den musikaliska. Om vänsterhanden styrs av den musikaliska delen av hjärnan borde det väl vara lättare om den fick dominera?
En annan sak som är konstig är att jag har aldrig sett så många vänsterhänta som bland akademiker. Akademiker borde ju rimligtvis vara mer dominerade av vänster hjärnhalva och därmed då kanske rimligtvis högerhänta. Musiker, skådespelare och konstnärer däremot borde ju då vara vänsterhänta eller?
Det finns ett annat test (som jag inte testat):
Man ska balansera en linjal i varje hand. Sen ska man balansera en linjal i varje hand OCH prata samtidigt.
De flesta högerhänta tycker att pratandet påverkar den högra handens prestation, men inte den vänstra. Just på grund av att språk och högerhandens rörelse styrs av samma hjärnhalva. Den delen av hjärnan blir alltså överansträngd när man pratar och samtidigt använder högerhanden. Vänsterhänta kan ha språkcentret i vilken som helst av, eller båda hjärnhalvorna (TYDLIGEN!). En vänsterhänt person med språkcentrum i höger hjärnhalva blir bättre med höger hand. Det är också så att vänster hand blir bättre hos en vänsterhänt person med språkcentrum i vänster hjärnhalva. En vänsterhänt person med språkcentrum i bägge halvorna kan balansera linjalerna lika bra med båda händerna.
Jag undrar om vänsterhänta, generellt, är lite smartare för att de tycks använda fler delar av sin hjärna?
Jag har också fått höra flera gånger att om man är musikalisk så lär man sig nya språk lättare. Det är ju också konstigt eftersom det är olika hjärnhalvor som styr. Men jag såg Skavlan när Melody Gardot var med (inte min typ av musik riktigt men väldigt intressant livsöde). Hon blev påkörd när hon var ute och cyklade, fick stora skallskador och blev enligt egen uppgift mer eller mindre en "grönsak". Men hon började men nån slags musikterapi som gick ut på att hon började humma och göra olika ljud och så blev det mer och mer tills hon satt ihop ord i hela meningar och lade på musik.
Så alldeles uppenbarligen hänger det här med språk och musik ihop på nåt vänster ändå!
Att faktiskt skapa musik, riktig musik, känns inte ens som ett realistiskt mål. Det överlåter jag glatt åt andra och så lyssnar jag gärna istället. Men för att min hjärna inte ska förtvina ska jag fortsätta öva upp samarbetet mellan mina hjärnhalvor. Till att börja med genom att göra som det står i övningen och få till klappandet ÄVEN om jag måste låta vänsterhanden börja!
Bl a har jag gjort det här testet:
Läs den här tabellen. Läser du orden eller ser du färgerna?
Vi använder olika delar av hjärnan för att se färger och att läsa. Om du läser orden är ditt språkcentrum starkare. Om du sade färgerna betyder det att den visuella delen av hjärnan tog över.
Jag läste orden. Det betyder alltså att mitt språkcentrum är starkare än min visuella del.
Den vänstra och den högra delen av storhjärnan har helt olika funktioner. Vanligtvis styr den vänstra hjärnhalvan våra analytiska förmågor som logik, matematik och språk, att vi kan tala och skriva. Den högra hjärnhalvan ansvarar för konstnärlig förmåga så som t ex att vi kan förstå musik, samt vår synförmåga d v s färger, former och mönster.
Eftersom jag läste orden är alltså min vänstra hjärnhalva den dominanta. (Det är lite märkligt eftersom jag inte är bra på nåt annat språk än svenska och dessutom är värdelös på matte).
Dessutom är det ju så att de olika hjärnhalvorna styr olika delar av kroppen. Vänster hjärnhalva styr höger sida av kroppen och höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen.
Jag är högerhänt, det talar ju också för att det är min vänstra hjärnhalva som är dominant.
Det som förvirrar det hela är följande.
Det finns en hjärngymnastikövning man kan göra och som jag försöker göra. Den involverar både musik och matematik (tanken är väl att man ska öva upp samarbetet mellan hjärnhalvorna gissar jag).
Man ska sitta framför ett bord. Steg ett är att man ska klappa med vänster hand i bordet i en lugn, jämn, takt. Sen ska man lägga på att börja klappa med höger hand men i dubbel hastighet, d v s två klappar med höger för varje klapp med vänster. Sen kommer det till fler steg men jag är fortfarande på de här två.
Om jag börjar med vänster och lägger på höger som det står så har jag skitsvårt att hålla kvar taken med vänster utan att falla in i högerhandsrytmen. Men om jag gör tvärtom, alltså börjar med högerhanden och slår i dubbel takt och sen lägger på vänster så går det mycket lättare!
Om högerhanden får dominera går det alltså lättare vilket egentligen är konstigt för den styrs ju av vänster hjärnhalva som är den logiska och inte den musikaliska. Om vänsterhanden styrs av den musikaliska delen av hjärnan borde det väl vara lättare om den fick dominera?
En annan sak som är konstig är att jag har aldrig sett så många vänsterhänta som bland akademiker. Akademiker borde ju rimligtvis vara mer dominerade av vänster hjärnhalva och därmed då kanske rimligtvis högerhänta. Musiker, skådespelare och konstnärer däremot borde ju då vara vänsterhänta eller?
Det finns ett annat test (som jag inte testat):
Man ska balansera en linjal i varje hand. Sen ska man balansera en linjal i varje hand OCH prata samtidigt.
De flesta högerhänta tycker att pratandet påverkar den högra handens prestation, men inte den vänstra. Just på grund av att språk och högerhandens rörelse styrs av samma hjärnhalva. Den delen av hjärnan blir alltså överansträngd när man pratar och samtidigt använder högerhanden. Vänsterhänta kan ha språkcentret i vilken som helst av, eller båda hjärnhalvorna (TYDLIGEN!). En vänsterhänt person med språkcentrum i höger hjärnhalva blir bättre med höger hand. Det är också så att vänster hand blir bättre hos en vänsterhänt person med språkcentrum i vänster hjärnhalva. En vänsterhänt person med språkcentrum i bägge halvorna kan balansera linjalerna lika bra med båda händerna.
Jag undrar om vänsterhänta, generellt, är lite smartare för att de tycks använda fler delar av sin hjärna?
Jag har också fått höra flera gånger att om man är musikalisk så lär man sig nya språk lättare. Det är ju också konstigt eftersom det är olika hjärnhalvor som styr. Men jag såg Skavlan när Melody Gardot var med (inte min typ av musik riktigt men väldigt intressant livsöde). Hon blev påkörd när hon var ute och cyklade, fick stora skallskador och blev enligt egen uppgift mer eller mindre en "grönsak". Men hon började men nån slags musikterapi som gick ut på att hon började humma och göra olika ljud och så blev det mer och mer tills hon satt ihop ord i hela meningar och lade på musik.
Så alldeles uppenbarligen hänger det här med språk och musik ihop på nåt vänster ändå!
Att faktiskt skapa musik, riktig musik, känns inte ens som ett realistiskt mål. Det överlåter jag glatt åt andra och så lyssnar jag gärna istället. Men för att min hjärna inte ska förtvina ska jag fortsätta öva upp samarbetet mellan mina hjärnhalvor. Till att börja med genom att göra som det står i övningen och få till klappandet ÄVEN om jag måste låta vänsterhanden börja!
När Sandra gråter gråter jag
Idag håller jag på och bråkar med Telenors hemsida som inte funkar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur frustrerad det gör mig men jag ska försöka motstå.
För att ha något tidsfördriv mellan mina frustrerade försök att komma åt webbutiken så knallade jag iväg och hyrde några filmer. Idag är ändå en strålande filmdag så grått och trist som allt är och jag är i stort behov av en lugn sittahemmaochgöraingetdag så det passade väldigt bra.
Jag hyrde tre filmer.
1. Wolverine (missade när den gick på bio)
2. Star Trek (missade när den gick på bio)
3. The Proposal (behövde blanda upp med en ngt romantiskt och en riktigt klassisk chick flick kände jag)
Jag vet att många kräks på chick flicks men jag har bred filmsmak och tycker de fyller sin funktion. Jag brukar dock inte lägga biopengar på dem för jag tycker de nästan gör sig bäst när man sitter uppkrupen hemma i soffan. Den typen av film behöver inte ses på jätteduk med superljud. Idag behövde jag nåt romantiskt lättsmält och då är en klassisk chick flick perfekt. Man vet vad man får. Är de hollywood-filmer vet man dessutom att de trycker på de rätta knapparna. Det finns en skratt- och gråtgaranti. Jag får dessutom lov att erkänna att jag gillar Sandra Bullock. Jag vet att många kräks på henne men jag gillar henne av nån anledning. Jag skrattar när hon skrattar och jag gråter när hon gråter. Precis det man vill få ut av en chick flick. Jag tycker dessutom att hon verkar vara så himla vettig privat, kanske är det därför jag även "köper" hennes filmer.
Läste en intervju med henne för några månader sen och hon var skönt självironisk och pratade fritt om sitt utseende, att hon vet att hon "hamnat i ett fack" skådespelarmässigt men hon verkar inte att några problem med det. Det drar in pengar och så kan hon lägga fokus på sitt privatliv istället för sin karriär typ. Så pratade hon om sitt familjeliv och om barn osv och så sa hon en sak som jag tyckte var så skönt. Visar att hon har rätt prio liksom (vilket det känns som att många skådisar kanske inte har).
"My greatest joy is making our home what it's supposed to be. Being a good wife, a good stepmom, a good current wife to the ex-wife. We're a family."
Hon sa det på rätt sätt, inte på ett självuppoffrande martyraktigt sätt.
Och så är hon gift med Jesse James, bara en sån sak.
Tycker jag att hon är världens bästa skådis? Nej, absolut inte.
Tycker jag att hon verkar vara en cool person? Absolut.
(Nu ska jag bråka lite till med den strulande sidan, kolla på en deffad Hugh och sen hänge mig åt lite sci-finörderi, jag har en härlig kväll framför mig!)
För att ha något tidsfördriv mellan mina frustrerade försök att komma åt webbutiken så knallade jag iväg och hyrde några filmer. Idag är ändå en strålande filmdag så grått och trist som allt är och jag är i stort behov av en lugn sittahemmaochgöraingetdag så det passade väldigt bra.
Jag hyrde tre filmer.
1. Wolverine (missade när den gick på bio)
2. Star Trek (missade när den gick på bio)
3. The Proposal (behövde blanda upp med en ngt romantiskt och en riktigt klassisk chick flick kände jag)
Jag vet att många kräks på chick flicks men jag har bred filmsmak och tycker de fyller sin funktion. Jag brukar dock inte lägga biopengar på dem för jag tycker de nästan gör sig bäst när man sitter uppkrupen hemma i soffan. Den typen av film behöver inte ses på jätteduk med superljud. Idag behövde jag nåt romantiskt lättsmält och då är en klassisk chick flick perfekt. Man vet vad man får. Är de hollywood-filmer vet man dessutom att de trycker på de rätta knapparna. Det finns en skratt- och gråtgaranti. Jag får dessutom lov att erkänna att jag gillar Sandra Bullock. Jag vet att många kräks på henne men jag gillar henne av nån anledning. Jag skrattar när hon skrattar och jag gråter när hon gråter. Precis det man vill få ut av en chick flick. Jag tycker dessutom att hon verkar vara så himla vettig privat, kanske är det därför jag även "köper" hennes filmer.
Läste en intervju med henne för några månader sen och hon var skönt självironisk och pratade fritt om sitt utseende, att hon vet att hon "hamnat i ett fack" skådespelarmässigt men hon verkar inte att några problem med det. Det drar in pengar och så kan hon lägga fokus på sitt privatliv istället för sin karriär typ. Så pratade hon om sitt familjeliv och om barn osv och så sa hon en sak som jag tyckte var så skönt. Visar att hon har rätt prio liksom (vilket det känns som att många skådisar kanske inte har).
"My greatest joy is making our home what it's supposed to be. Being a good wife, a good stepmom, a good current wife to the ex-wife. We're a family."
Hon sa det på rätt sätt, inte på ett självuppoffrande martyraktigt sätt.
Och så är hon gift med Jesse James, bara en sån sak.
Tycker jag att hon är världens bästa skådis? Nej, absolut inte.
Tycker jag att hon verkar vara en cool person? Absolut.
(Nu ska jag bråka lite till med den strulande sidan, kolla på en deffad Hugh och sen hänge mig åt lite sci-finörderi, jag har en härlig kväll framför mig!)
onsdag 11 november 2009
Att spela rollen av sig själv
Häromdagen befann jag mig i ett väntrum igen. Jag var väldigt tidig så jag fick plöja i tidningshyllan (jag tyvärr redan har plöjt igenom sen tidigare, nästa gång måste jag komma ihåg att ha med en egen tidning). Läste ett gammalt nr av tidningen Tara som jag nog redan bläddrat i men tidigare har jag missat en artikel som nu drog mina ögon till sig.
Det var en intervju med Per Morberg. När frågorna om honom som kock (i tv-programmet Vad blir det för mat) kom upp så sa han så här:
"Jag kan se honom på tv och bli alldeles förvånad. Vad tänker han nu? Han kör sitt eget race. Han har inte ett dugg med mig att göra. Det är en gubbe som ligger djävligt nära mig, men det är inte jag. Det är Per Morberg som spelar rollen av Per Morberg privat. Det är en väldig skillnad. Det är som tvättreklamen där de drar av den där hinnan. Jag har som en hinna över mig, ett skydd mot världen. Om jag skulle stå och hålla på så där privat, då skulle det bara vara att ringa psykakuten direkt."
Det tyckte jag var intressant. Ett tag lekte jag med tanken att jag här på bloggen skulle kunna spela rollen av mig själv. Pretto det skulle va'!
(Men det blev för jobbigt kom jag fram till och gör sig bättre på tv).
Det var en intervju med Per Morberg. När frågorna om honom som kock (i tv-programmet Vad blir det för mat) kom upp så sa han så här:
"Jag kan se honom på tv och bli alldeles förvånad. Vad tänker han nu? Han kör sitt eget race. Han har inte ett dugg med mig att göra. Det är en gubbe som ligger djävligt nära mig, men det är inte jag. Det är Per Morberg som spelar rollen av Per Morberg privat. Det är en väldig skillnad. Det är som tvättreklamen där de drar av den där hinnan. Jag har som en hinna över mig, ett skydd mot världen. Om jag skulle stå och hålla på så där privat, då skulle det bara vara att ringa psykakuten direkt."
Det tyckte jag var intressant. Ett tag lekte jag med tanken att jag här på bloggen skulle kunna spela rollen av mig själv. Pretto det skulle va'!
(Men det blev för jobbigt kom jag fram till och gör sig bättre på tv).
Testing, testing och tycking, tycking
Just nu ojjar (ja, jag vet att ojja och nojja av de allra flesta stavas med bara ett j men jag tycker det ser roligare ut med två och eftersom jag har ett stort behov av att få skriva "fritt" tänker jag göra det här på bloggen) en massa människor sig över två saker.
Eftersom jag redan konstaterat att jag är ounik och eftersom jag måste lära mig lite hur olika saker/funktioner/verktyg funkar så struntar jag i det och ojjar lite jag också.
1. Dolph som programledare i Melodifestivalen? Hur tänkte de då? Jag tycker visserligen att det ska bli väldigt intressant (och jag har en kompis som är oooootroligt förtjust i Dolph så hon kommer sitta som klistrad, hennes man kanske inte uppskattar valet av programledare lika mycket). Men kanske är de så de har tänkt. Att det för en gångs skull för de kvinnor (och män) som gillar MÄN (och inte pojkar/schlagerbögar) ska ha nåt att titta på! (Nu är Dolph inte riktigt min typ men jag skulle välja honom framför (pojken) Måns vilken dag som helst).
2. Idag har jag gått och förtjusningsförfasat mig över rubriken "Dejtingsajt dumpar alla fula". Det är så härligt krasst! Precis som verkligheten. (Och samtidigt motbjudande, precis som verkligheten). Funderade på hur det går till att bli invald, om x-antal betrodda medlemmar i det landet som nykomlingen befinner sig i får åka dit och göra en okulärbesiktning. Jag menar - foton kan ju MANIPULERAS. Men sen, senare, läste jag nånstans att tydligen så läggs nya medlemmar in och under 48 h (tror jag det var) så får alla andra (gamla) medlemmar rösta om man ska få vara kvar eller inte. Trist, okulärbesiktning hade varit mer hardcore! Jag menar skare va så skare!
Eftersom jag redan konstaterat att jag är ounik och eftersom jag måste lära mig lite hur olika saker/funktioner/verktyg funkar så struntar jag i det och ojjar lite jag också.
1. Dolph som programledare i Melodifestivalen? Hur tänkte de då? Jag tycker visserligen att det ska bli väldigt intressant (och jag har en kompis som är oooootroligt förtjust i Dolph så hon kommer sitta som klistrad, hennes man kanske inte uppskattar valet av programledare lika mycket). Men kanske är de så de har tänkt. Att det för en gångs skull för de kvinnor (och män) som gillar MÄN (och inte pojkar/schlagerbögar) ska ha nåt att titta på! (Nu är Dolph inte riktigt min typ men jag skulle välja honom framför (pojken) Måns vilken dag som helst).
2. Idag har jag gått och förtjusningsförfasat mig över rubriken "Dejtingsajt dumpar alla fula". Det är så härligt krasst! Precis som verkligheten. (Och samtidigt motbjudande, precis som verkligheten). Funderade på hur det går till att bli invald, om x-antal betrodda medlemmar i det landet som nykomlingen befinner sig i får åka dit och göra en okulärbesiktning. Jag menar - foton kan ju MANIPULERAS. Men sen, senare, läste jag nånstans att tydligen så läggs nya medlemmar in och under 48 h (tror jag det var) så får alla andra (gamla) medlemmar rösta om man ska få vara kvar eller inte. Trist, okulärbesiktning hade varit mer hardcore! Jag menar skare va så skare!
tisdag 10 november 2009
Syskonpsykologi
Idag hade jag tänkt skriva om hjärnan eftersom jag fått hjärnan på hjärnan den sista tiden men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Idag föll det sig istället så att jag ska skriva om en annan sak som fascinerar mig. Det som kallas syskonpsykologi, det handlar egentligen om platsen i syskonskaran och hur den påverkar ens beteende/personlighet. Jag har för mig att jag läst någonstans att det är en förhållandevis ny insikt för beteendevetare/psykologer och alla såna att platsen i syskonskaran har betydelse. Så klart finns det en massa andra saker som också påverkar, t ex antal år mellan syskonen. Jag är också övertygad om att kön spelar roll om man är i en syskonskara på fler än två men är den enda killen/tjejen så tror jag att det också påverkar, kanske blir man inte lika klämd som mellanbarn om man är ensam tjej än om t ex alla tre barnen är tjejer, då är man ändå unik.
Själv är jag storasyster och av vad jag läst i ämnet (inte jättemycket men lite) så är jag en väldigt typisk storasyster.
Jag sitter ofta i väntrum av olika slag och relativt ofta åker jag tåg. Då brukar man kunna vara omgiven av tidningar som man i vanliga fall inte läser. I en av dem läste jag följande (jag skrev ner det för att jag tyckte det var intressant men jag antecknade inte från vilken tidning, det här var dock ett tag sen, ett år eller mer).
Storasyster - ledaren
Ansvarsfull ledartyp
Tar lätt på sig rollen som "surrogatförälder" för sina yngre syskon. Gifter sig ofta med en lillebror. Har bra självförtroende, är noggrann och beslutsam, praktisk och förnuftsstyrd. Många VD:ar och hälften av USA:s presidenter är äldsta barn.
Positivt
Klarar galant ansvarsfulla uppdrag. En organisatör, koncentrerar sig helst på ett eller ett par intressent, testar inte gärna nya saker, men är bra på att fokusera och bli skicklig på det hon gör.
Negativt
Tar lätt på sig för mycket, löser andras problem, ser till att allt funkar. Det är stressande och studier visar att äldsta barn oftare än andra dör av hjärtbesvär.
Råd
Försök ägna tid åt bara dig själv. Våga lämna över ansvaret till andra, det är inte "farligt" att delegera.
Jag fattade inte om de hade sammanställt informationen från två böcker eller om de stod med som lästips med det var Born to Rebel och The Birth Order Book of Love (den senare verkar galen liksom sidorna man får upp om man googlar på den är man intresserad av att kolla/läsa ännu mer kan man annars bara googla på "plats i syskonskaran").
I en svd-artikel men hittar om man googlar står det bl.a.
Elisabeth Schönbeck, beteendevetare och diplomerad småbarnspedagog med syskonposition som specialitet.
– Självklart handlar det om generaliseringar, men syskonmönstren stämmer ändå förvånansvärt väl. Ytterst handlar det om att varje barn i en familj använder sig av den mest effektiva strategin för att få så mycket uppmärksamhet och kärlek av föräldrarna som möjligt. För en storasyster är det ingen idé att spela liten och gullig. I de flesta fall får hon mer bekräftelse genom att vara duktig och ansvarstagande.
– Storasyskon är generellt allvarligare och anstränger sig mer för att vara till lags. Småsyskon däremot bejakar livsglädjen och gör vad de själva känner för. De har en friare ställning eftersom de inte är lika bundna till föräldrarna.
Det är det där sista som gör att man som storasyster är så djävla avundsjuk på sina småsyskon.
Men Gunilla Röör har ett bra motto som jag får ta till mig.
"Avundsjuka kommer att drabba er. Det är bara att spotta ut den med tandkrämen om kvällen."
Idag föll det sig istället så att jag ska skriva om en annan sak som fascinerar mig. Det som kallas syskonpsykologi, det handlar egentligen om platsen i syskonskaran och hur den påverkar ens beteende/personlighet. Jag har för mig att jag läst någonstans att det är en förhållandevis ny insikt för beteendevetare/psykologer och alla såna att platsen i syskonskaran har betydelse. Så klart finns det en massa andra saker som också påverkar, t ex antal år mellan syskonen. Jag är också övertygad om att kön spelar roll om man är i en syskonskara på fler än två men är den enda killen/tjejen så tror jag att det också påverkar, kanske blir man inte lika klämd som mellanbarn om man är ensam tjej än om t ex alla tre barnen är tjejer, då är man ändå unik.
Själv är jag storasyster och av vad jag läst i ämnet (inte jättemycket men lite) så är jag en väldigt typisk storasyster.
Jag sitter ofta i väntrum av olika slag och relativt ofta åker jag tåg. Då brukar man kunna vara omgiven av tidningar som man i vanliga fall inte läser. I en av dem läste jag följande (jag skrev ner det för att jag tyckte det var intressant men jag antecknade inte från vilken tidning, det här var dock ett tag sen, ett år eller mer).
Storasyster - ledaren
Ansvarsfull ledartyp
Tar lätt på sig rollen som "surrogatförälder" för sina yngre syskon. Gifter sig ofta med en lillebror. Har bra självförtroende, är noggrann och beslutsam, praktisk och förnuftsstyrd. Många VD:ar och hälften av USA:s presidenter är äldsta barn.
Positivt
Klarar galant ansvarsfulla uppdrag. En organisatör, koncentrerar sig helst på ett eller ett par intressent, testar inte gärna nya saker, men är bra på att fokusera och bli skicklig på det hon gör.
Negativt
Tar lätt på sig för mycket, löser andras problem, ser till att allt funkar. Det är stressande och studier visar att äldsta barn oftare än andra dör av hjärtbesvär.
Råd
Försök ägna tid åt bara dig själv. Våga lämna över ansvaret till andra, det är inte "farligt" att delegera.
Jag fattade inte om de hade sammanställt informationen från två böcker eller om de stod med som lästips med det var Born to Rebel och The Birth Order Book of Love (den senare verkar galen liksom sidorna man får upp om man googlar på den är man intresserad av att kolla/läsa ännu mer kan man annars bara googla på "plats i syskonskaran").
I en svd-artikel men hittar om man googlar står det bl.a.
Elisabeth Schönbeck, beteendevetare och diplomerad småbarnspedagog med syskonposition som specialitet.
– Självklart handlar det om generaliseringar, men syskonmönstren stämmer ändå förvånansvärt väl. Ytterst handlar det om att varje barn i en familj använder sig av den mest effektiva strategin för att få så mycket uppmärksamhet och kärlek av föräldrarna som möjligt. För en storasyster är det ingen idé att spela liten och gullig. I de flesta fall får hon mer bekräftelse genom att vara duktig och ansvarstagande.
– Storasyskon är generellt allvarligare och anstränger sig mer för att vara till lags. Småsyskon däremot bejakar livsglädjen och gör vad de själva känner för. De har en friare ställning eftersom de inte är lika bundna till föräldrarna.
Det är det där sista som gör att man som storasyster är så djävla avundsjuk på sina småsyskon.
Men Gunilla Röör har ett bra motto som jag får ta till mig.
"Avundsjuka kommer att drabba er. Det är bara att spotta ut den med tandkrämen om kvällen."
måndag 9 november 2009
Gör om, gör rätt!
Igår skapade jag min första blogg och skrev mitt första blogginlägg - någonsin!
Rubriken löd: Blogga eller inte, det är frågan
Svaret blev: Blogga
Sen skrev jag ett långt inlägg som löd så här:
Jag har velat länge fram och tillbaka om jag ska börja blogga eller inte. Det känns stort och svårt. Svårt med tekniken, svårt med gränsdragningar om hur privat/oprivat man ska vara, svårt med ev kommande skrivkramp osv osv osv. Och så känns det så oändligt oöverskådligt. Vilket är svårt för nån som jag, som har lite kontrollbehov.
Idag dödade jag den bloggen. (Må den vila i frid).
Fast inte för att jag ska sluta blogga. Men jag började vela igen över namnet (ja, jag vet att jag skrivit att jag velar innan och sen kör, men som det säkert kommer framgå här så småningom är jag inte alltid särskilt konsekvent). Jag ska försöka leva lite mer efter mottot "tänk inte på andra, tänk på dig själv". Jag är småskeptisk men okej. Jag gillar min Sabellilja-identitet mer än min Pompe-identitet så då ska jag välja den. (PUNKT).
Sen googlade jag lite idag också och då visade det sig att en himla massa människor varit inne på tankesmedjabloggtanken och de var dessutom först så det känns lite beige att hoppa på det tåget nu. Tycker att man alltid fått sig inmatat att varje människa är UNIK. Jo pyttsan! Kollar man runt lite är det är ju bara att inse att man är fullständigt ounik och att det inte finns någonting med mig som är unikt. Jag kommer inte skriva eller tänka nåt som ingen tänkt och/eller skrivit förr. Det kanske inte är bra att se att man är så lik en massa andra människor. Eller så är det bra.
Hur som helst, trots den bistra självinsikten om min egen ounikhet så skapade jag idag min andra blogg (!) och har nu snart skrivit mitt anda inlägg (!) (även om det till största delen består av mitt första inlägg...) så att den/de som vill och känner sig hågade kan läsa och se hur ounik just jag är.
Och kanske, kanske kan jag lyckas vara ounik på just MITT sätt!
Rubriken löd: Blogga eller inte, det är frågan
Svaret blev: Blogga
Sen skrev jag ett långt inlägg som löd så här:
Jag har velat länge fram och tillbaka om jag ska börja blogga eller inte. Det känns stort och svårt. Svårt med tekniken, svårt med gränsdragningar om hur privat/oprivat man ska vara, svårt med ev kommande skrivkramp osv osv osv. Och så känns det så oändligt oöverskådligt. Vilket är svårt för nån som jag, som har lite kontrollbehov.
Det har gjort att jag trots att jag ibland fått kommentarer från vänner om att jag borde börja blogga (jag skriver nämligen ibland väldigt lååååånga mejl och/eller sms kring saker jag kanske kunde ha bloggat om - om jag haft en blogg) inte riktigt tagit tag i det.
Det här med det privata/oprivata har varit en STOR stötesten.
Jag var länge tveksam till facebook, fejjan, också. Efter en övertalningskampanj gick jag med ändå och sen dess har jag varit en ganska aktiv statusuppdaterare (jag är dock väldigt hemlig på fejjan men har successivt blivit åtminstone lite mer ohemlig). Det har dock visat sig att jag, i princip, använder statusuppdateringarna och anteckningsfunktionen som en slags blogg ändå så nu - just idag - tänkte jag att "Va fan, skärp dig! Så svårt kan det inte va'! Testa i alla fall, om inte annat lär du dig nåt." (Jag hade precis konstaterat att jag behöver lite hjärngympa och tänkte att detta kanske kan anses vara hjärngympa just med tanke på att jag tycker att det är lite jobbigt).
Sagt och gjort. Satte mig och började skapa ett konto (velar väldigt länge INNAN jag bestämmer mig, när jag väl bestämt mig KÖR jag bara på). Bestämde mig först för att jag ska vara hemlig, väldigt hemlig! (Så får jag se om jag blir mer ohemlig eller om jag förblir hemlig). Personer i min omgivning brukar säga om mig (till mig) att jag har stor integritet. Nu när jag läser det där börjar jag undra om de tycker att jag är mallig... men jag bestämmer att tolka det som jag tolkat det först - att jag har en stor personlig sfär. När jag bestämt det var första hindret avklarat. (Tänkte att jag får ta det i småsteg). Sen var det dags att bestämma namn. Då var jag nära att kasta in handduken. Ångest. När man är så sen som jag med att börja blogga är det mesta upptaget, ju. Av de bloggar jag kollat på så verkar folk dessutom lägga massor av tid på att klura ut bra namn (alltså antingen passande, personligt, roligt osv eller flera i såna i kombination), eller så bara hade ett som är självklart (vilket jag inte har), det är liksom viktigt. Men jag blev ganska nöjd med namnet, faktiskt.
Jag har alltid, ända sen jag fick nys om dem, varit nyfiken på tankesmedjor. Tycker det verkar skitkul att sitta och hålla på och tänka och tycka saker hela tiden - om allt möjligt! Det är nämligen två saker jag är bra på - tänka och tycka. Fast jag vill inte tillhöra nån politisk gruppering eller nån annan grupp med en given agenda. Jag vill få tycka helt fritt om allt möjligt. Men nu blev ju detta min alldeles egna tankesmedja! Tanken med en tankesmedja är visserligen att det är flera som är med och tycker och tänker. Men med tiden kanske jag får några följare eller läsare (?) (har inte lärt mig bloggterminologin än) och då blir det ju som en liten smedja! Och om inte så kanske man kan göra om ordspråket lite så det blir "Själv är bäste smed"!
En gång för länge sen fick jag lära mig följande (och nej jag skulle inte in i branschen...):
1. Ta namnet på det första husdjur du hade.
2. och sedan den första gatan du bodde på.
3. Översätt det hela till engelska
4. ..och så äre klart!
Nu behövde jag ju ett "artistnamn" eller "kodnamn" och då kom jag att tänka på det där. Nu är jag uppvuxen på landet (oj vad jag blev privat nu) och där jag bodde hade gatan inget namn så jag har bara Pompe (mitt första husdjur) . Eller förresten... när jag var mycket, mycket liten bodde jag faktiskt på en gata med namn. Fast det namnet var inget bra och dessutom för utlämnande för att skriva här så det blir bara Pompe hur som helst. (Jag funderade även på namnet "Doris" för att det var det jag kom att tänka på när jag tänkte "kodnamn" bara för att jag tvingades se True Lies i fredags och när Jamie Lee Curtis vill heta "Natasha" som kodnamn väljer hennes man, Arnold Schwarzenegger, "Doris"... inte så schysst!).
Ytterligare en mycket bra anledning till att börja blogga är att jag vill köpa mig själv en Iphone men kan inte riktigt motivera det för mig själv eftersom jag inte skulle använda den till så mycket mer än ringa, sms:a och kolla av fejjan. Men om jag börjar blogga öppnar sig nya dörrar.
Så jag, Pompe, lovar och svär att jag ska ge det här med bloggande en chans. Svaret är: Blogga!
Jag har velat länge fram och tillbaka om jag ska börja blogga eller inte. Det känns stort och svårt. Svårt med tekniken, svårt med gränsdragningar om hur privat/oprivat man ska vara, svårt med ev kommande skrivkramp osv osv osv. Och så känns det så oändligt oöverskådligt. Vilket är svårt för nån som jag, som har lite kontrollbehov.
Det har gjort att jag trots att jag ibland fått kommentarer från vänner om att jag borde börja blogga (jag skriver nämligen ibland väldigt lååååånga mejl och/eller sms kring saker jag kanske kunde ha bloggat om - om jag haft en blogg) inte riktigt tagit tag i det.
Det här med det privata/oprivata har varit en STOR stötesten.
Jag var länge tveksam till facebook, fejjan, också. Efter en övertalningskampanj gick jag med ändå och sen dess har jag varit en ganska aktiv statusuppdaterare (jag är dock väldigt hemlig på fejjan men har successivt blivit åtminstone lite mer ohemlig). Det har dock visat sig att jag, i princip, använder statusuppdateringarna och anteckningsfunktionen som en slags blogg ändå så nu - just idag - tänkte jag att "Va fan, skärp dig! Så svårt kan det inte va'! Testa i alla fall, om inte annat lär du dig nåt." (Jag hade precis konstaterat att jag behöver lite hjärngympa och tänkte att detta kanske kan anses vara hjärngympa just med tanke på att jag tycker att det är lite jobbigt).
Sagt och gjort. Satte mig och började skapa ett konto (velar väldigt länge INNAN jag bestämmer mig, när jag väl bestämt mig KÖR jag bara på). Bestämde mig först för att jag ska vara hemlig, väldigt hemlig! (Så får jag se om jag blir mer ohemlig eller om jag förblir hemlig). Personer i min omgivning brukar säga om mig (till mig) att jag har stor integritet. Nu när jag läser det där börjar jag undra om de tycker att jag är mallig... men jag bestämmer att tolka det som jag tolkat det först - att jag har en stor personlig sfär. När jag bestämt det var första hindret avklarat. (Tänkte att jag får ta det i småsteg). Sen var det dags att bestämma namn. Då var jag nära att kasta in handduken. Ångest. När man är så sen som jag med att börja blogga är det mesta upptaget, ju. Av de bloggar jag kollat på så verkar folk dessutom lägga massor av tid på att klura ut bra namn (alltså antingen passande, personligt, roligt osv eller flera i såna i kombination), eller så bara hade ett som är självklart (vilket jag inte har), det är liksom viktigt. Men jag blev ganska nöjd med namnet, faktiskt.
Jag har alltid, ända sen jag fick nys om dem, varit nyfiken på tankesmedjor. Tycker det verkar skitkul att sitta och hålla på och tänka och tycka saker hela tiden - om allt möjligt! Det är nämligen två saker jag är bra på - tänka och tycka. Fast jag vill inte tillhöra nån politisk gruppering eller nån annan grupp med en given agenda. Jag vill få tycka helt fritt om allt möjligt. Men nu blev ju detta min alldeles egna tankesmedja! Tanken med en tankesmedja är visserligen att det är flera som är med och tycker och tänker. Men med tiden kanske jag får några följare eller läsare (?) (har inte lärt mig bloggterminologin än) och då blir det ju som en liten smedja! Och om inte så kanske man kan göra om ordspråket lite så det blir "Själv är bäste smed"!
Pompe är för mig inte en hund utan en katt. Han var min första katt och dessvärre gick han ett grymt öde till mötes. En gång för länge sen fick jag lära mig följande (och nej jag skulle inte in i branschen...):
1. Ta namnet på det första husdjur du hade.
2. och sedan den första gatan du bodde på.
3. Översätt det hela till engelska
4. ..och så äre klart!
Nu behövde jag ju ett "artistnamn" eller "kodnamn" och då kom jag att tänka på det där. Nu är jag uppvuxen på landet (oj vad jag blev privat nu) och där jag bodde hade gatan inget namn så jag har bara Pompe. Eller förresten... när jag var mycket, mycket liten bodde jag faktiskt på en gata med namn. Fast det namnet var inget bra och dessutom för utlämnande för att skriva här så det blir bara Pompe hur som helst. (Jag funderade även på namnet "Doris" för att det var det jag kom att tänka på när jag tänkte "kodnamn" bara för att jag tvingades se True Lies i fredags och när Jamie Lee Curtis vill heta "Natasha" som kodnamn väljer hennes man, Arnold Schwarzenegger, "Doris"... inte så schysst!).
Ytterligare en mycket bra anledning till att börja blogga är att jag vill köpa mig själv en Iphone men kan inte riktigt motivera det för mig själv eftersom jag inte skulle använda den till så mycket mer än ringa, sms:a och kolla av fejjan. Men om jag börjar blogga öppnar sig nya dörrar.
Så jag, Pompe, lovar och svär att jag ska ge det här med bloggande en chans.
Idag dödade jag den bloggen. (Må den vila i frid).
Fast inte för att jag ska sluta blogga. Men jag började vela igen över namnet (ja, jag vet att jag skrivit att jag velar innan och sen kör, men som det säkert kommer framgå här så småningom är jag inte alltid särskilt konsekvent). Jag ska försöka leva lite mer efter mottot "tänk inte på andra, tänk på dig själv". Jag är småskeptisk men okej. Jag gillar min Sabellilja-identitet mer än min Pompe-identitet så då ska jag välja den. (PUNKT).
Sen googlade jag lite idag också och då visade det sig att en himla massa människor varit inne på tankesmedjabloggtanken och de var dessutom först så det känns lite beige att hoppa på det tåget nu. Tycker att man alltid fått sig inmatat att varje människa är UNIK. Jo pyttsan! Kollar man runt lite är det är ju bara att inse att man är fullständigt ounik och att det inte finns någonting med mig som är unikt. Jag kommer inte skriva eller tänka nåt som ingen tänkt och/eller skrivit förr. Det kanske inte är bra att se att man är så lik en massa andra människor. Eller så är det bra.
Hur som helst, trots den bistra självinsikten om min egen ounikhet så skapade jag idag min andra blogg (!) och har nu snart skrivit mitt anda inlägg (!) (även om det till största delen består av mitt första inlägg...) så att den/de som vill och känner sig hågade kan läsa och se hur ounik just jag är.
Och kanske, kanske kan jag lyckas vara ounik på just MITT sätt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)