... jord skall du åter varda.Igår var det dags för begravning.
Jag har inte varit på så många begravningar. När jag var nästan nyfödd var jag på min mormorsmors begravning. Den minns jag inget av. Det var min första begravning.
När jag var i tonåren var jag på min dåvarande bästa kompis (eller hon var nog inte det då men hon hade varit det hela min bardom så barndomskompis kanske är bättre) morfars begravning. Det var min andra begravning. Honom kände jag väl när han levde och honom tyckte jag om. Jag visste att han hade varit sjuk i cancer och förändrats mkt på slutet och att det egentligen var skönt för honom att få somna in. Men han var ju ändå inte min morfar. Han var mer som en bekant snäll och glad och bullrig farbror liksom. (Hans skratt bullrade, han skrattade liksom med hela kroppen och ofta så han grät, det är så jag minns honom). Då blev jag ändå ledsen. Lite för att min kompis var ledsen men mest för att hennes storebror och kusin grät så mycket (jag hade ju så där på flickvis sett upp till dem när jag var liten flicka, tyckte att de var coola och tuffa killar, och hade aldrig någonsin sett dem gråta och hade aldrig nånsin trott jag skulle få se dem gråta).
Den tredje begravningen jag gick på var jag otröstlig. Då hade jag passerat tjugo och det var min älskade morfar som hade gått bort. Han var min favoritperson. Alltid snäll, tror inte jag kan minnas att han någonsin höjde rösten mot mig. Älskade mig precis som jag var, helt kravlöst. Han hade varit sjuk länge innan och precis börjat återhämta sig och bli pigg igen när han helt plötsligt fick en jättestor hjärnblödning och somnade in på sjukhus inom 24 h. Jag minns fortfarande ganska detaljerat den dagen jag fick beskedet. Jag var så ledsen för jag trodde att han precis hämtat sig. Samtidigt blev jag tacksam för att det gick fort och för att han slapp hamna på hem (hade han överlevt den hjärnblödningen hade han fått stora men). På begravningen tror jag att jag grät från början till slut och nästan genom hela fikat också.
Den fjärde begravningen jag var på var min mormors. Då var jag också ledsen. Men hon ville inte leva längre, hon tappade livsgnistan när morfar dog. Och spiken i kistan var när hon hamnade på hem. Och det var på grund av mig så jag kände mig ganska skyldig för det (gör fortfarande). Hon hade också blivit lite personlighetsförändrad pga sin sjukdom. Det var skönt för henne att hon fick somna in. Begravningen var jättefin, precis som morfars. På morfars begravning fick vi inte ha ljus tända för mormor hade syrgas (och rent syre och eld är ingen bra kombo). Mormor fick alltså inte ha ljus tända hemma heller sen hon blev sjuk. Innan hade hon det ofta. Hon älskade ljus. Jag minns när vi stöpte ljus när jag var barn. Så på begravningen hade vi bett om att få tända extra många ljus.
Och så nu den här då. Den femte. Min farfar. En man jag inte kände och det jag kände tyckte jag inte så mkt om. Det var antingen hycklande, elakt eller pinsamt. Jag var aldrig bekväm i hans närvaro det blev alltid bråk/käbbel mellan honom och farmor och jag var ganska känslig och "fångade lätt upp" saker och ting. Han var mer ett bihang till farmor. Åkte man och hälsade på farmor fick man honom på köpet liksom. Oftast satt han instängd på sitt rum. När jag var barn (minns inte exakt hur gammal jag var men inte så förfärligt gammal, mellanstadiet typ) berättade min pappa för mig en gång när vi var ute och åkte bil att farfar var alkoholist och hade varit det i princip sen min pappa föddes. Då föll bitarna på plats.
Han ville dö också, det var därför han dog. Så på så sätt var det inte så sorgligt heller. Han fick dö hemma som han ville.
Hur sörjer man en person man inte kommer sakna? Det har jag funderat på sen han dog.
Några enstaka gånger har jag träffat min "riktiga" farfar (alltså nyktra). Jag kan känna att jag kanske skulle kunna sörja att jag inte fick lära känna honom. Honom hade jag nog gillat. Men jag vet inte, nu känns det lite sent för det. Det finns skuld också. Skuld över att jag inte hälsade på honom fast jag visste att han var ensam. Alkoholism är ju ändå en sjukdom. Jag borde kanske ha "tagit det". Men jag vet också att han fick många chanser och att han sumpade alla. Så någonstans känner jag ändå att det var ett val han gjorde, inte vi och att han kanske då faktiskt får ta konsekvenserna av det. Sen tänker jag att det är elakt att tänka så och så håller jag på lite fram och tillbaka.
I min familj har vi hanterat farfars alkoholism med en stor dos svart humor. Eller kanske snarare det är så pappa har valt att hantera det och det är så känsligt att vi i princip inte haft ngt val utan följt samma spår.
För att vara en man jag egentligen inte känner alltså så har nog han (pga sin alkoholism) varit en av de personer som präglat mig mest. Eftersom det präglat min pappa.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna under begravningen. När jag fick dödsbeskedet kände jag ingenting. Jag var mest orolig för hur pappa tog det. Senare blev jag ledsen. För allt liksom. Nu på begravningen var mitt ena syskonbarn med. Det var lite skönt för då kunde jag fokusera mer på henne. Det var kanske också lite dumt för det gjorde att jag vid de tillfällen jag kände att jag kunde ha börjat gråta, tryckte undan det. Hade kanske varit bra att få det ur sig. Jag tyckte mest att det kändes märkligt. Där satt hela släkten och bara tre personer grät. De övriga som grät var några av farfars vänner. Jag vet inte om alla de vet (han var bra på att dölja) om inte måste de ha tänkt att vi var en kallhamrad bunt. Prästen visste inte heller. Min farbror hade inte sagt nåt. Jag hade tyckt att det var bättre att prästen vetat.
Det var lite obehagligt på så sätt att min pappa heter likadant som min farfar. Så när prästen pratade om farfar sa han hela tiden "pappas" namn... Men det som gjorde mig helt ställd var att farmor kom. Min farmor bor på sjukhem och har alzheimers. Jag har inte sett henne på säkert fem år (av olika anledningar som också delvis är skuldbelagda). Eftersom jag inte hört att hon skulle komma tog jag för givet att hon var för dålig. Men visst var hon dålig men hon kom med några vårdare och satt i rullstol. Hon var trött, orkeslös och jag vet inte hur mkt hon förstod. Jag hade satt mig redan när de rullade in henne. Hon ropade "hjälp" och "ohhhh" (så där som gamla ofta gör) med lite svag och gäll röst till och från under hela gudstjänsten (till syskonbarnets stora förundran och förvåning), till slut backade vårdaren undan henne längre bak.
Det hela kändes väldigt konstigt. Som om jag bara satt och såg nåt som jag inte hade nån koppling till. Jag var helt mentalt oförberedd på att hon skulle komma och hann inte bearbeta det känner jag. Efter gudstjänsten packade de bara ihop henne och åkte tillbaka, hon var för trött för att vara med på fikat.
På fikat höll min farbror ett tal. Han pratade om farfars uppväxt, och händelser som kanske bidrog till att han "tog till flaskan", sen nämnde han farfars bra egenskaper (varav jag tycker att flera är hyckleri) och att vi ska minnas det goda. Det var ett bra tal, antagligen det bästa med begravningen.
Det fick mig också att tänka på en sak som faktiskt slog mig i kyrkan. Att oavsett hur han var och oavsett hur han har präglat oss socialt på olika sätt, sina barn direkt och barnbarn via barnen och barnbarnsbarnen via barnbarnen så slog det mig att om det inte vore för honom så skulle vi inte ha suttit där. Vi skulle inte ha existerat. Inte farfars tre barn, och därmed inte deras sju biologiska barn och inte deras barns fem barn (även om ett inte var där just då). Då kände jag ändå tacksamhet. Under min farbrors tal när han pratade om vissa av farfars mer positiva egenskaper som hans allmänbildning, hans samhällsengagemang, hans känsla för stil (min farfar var ingen parkbänksalkis) och hans serviceanda (när han arbetade) och så såg man en del av dem (i varierande grad) i oss alla som var där också.
Så det är väl så man sörjer en person man inte kommer sakna - man är tacksam för det han fört vidare.
