2010

Året då förändringens vindar blåste.

Jag bytte jobb. (Fast 2011 är jag tillbaka på det gamla, nästan).

Jag flyttade och blev innerstadsbo.

Jag gjorde en form av mediadebut.

Jag tog inte (skit också) tag i min träning.

Jag har aldrig varit så lite i min "ursprungsby" någonsin. Har jag blivit vuxen på riktigt nu?

Nu kommer några "årets"

Bästa köp 1: Lägenheten.

Bästa köp (?) 2: Nespressomaskinen jag ska hämta ut imorrn.

Bästa köp (?) 3: De måttbeställda mörkläggningsgardinerna som dock inte kommit upp än.

Årets bästa köp 4: Mina tekniska manicker.

Årets sämsta service: UPS

Sämsta beslut 1: Mäklaren jag anlitade för att sälja min lägenhet.

Sämsta beslut 2: Ta bort golvet i den nya lägenheten.

Bragd 1: Att lyckas lägga nytt golv. Visserligen med hjälp men ändå. (Tack för hjälpen!!!)

Bragd 2: Lyckades orka och överleva hela processen av köpa och sälja lägenhet. Igen.

Bragd 3: Klara vissa mer stressiga delar av jobbet jag haft under året.

Årets önskelista: Den jag fick lämna till ett riksdagsparti på frågor de ska driva inom det området under kommande mandatperiod.

Årets mest spelade skiva: Anthony and the Johnsons - Anthony and the Johnsons

Årets duett: Nån av de jag sjöng med min syster på hennes möhippa.

Årets bästa film: Näää sånt kan jag inte lista. Sett massa bra! Samma sak med årets tv-serie. Blir för svårt.

Årets bröllop: Min systers.

Årets massdanssvettorgie: På min systers bröllop.

Årets middag: Svårt. Hugger nog till med en rostbiffsallad jag gjorde i somras.

Årets häng: Hemma (i nya lgh).

Julsummering

Kom hem till föräldrahemmet som vid hemkomsten och ett par dygn därefter snittade på 14 grader i inomhustemperatur. Fullt påbylsad och stundom även iförd mössa gjorde jag mitt bästa för att hålla värmen. Dvs julstökade. Efter någon dag kom det hem en byggfläkt som åtminstone gjorde det rum den stod i mysigt varmt och vistelsebart.

När temperaturen ute steg från -24 till omkring -13 och ända upp till -6 blev temperaturen inne bättre och som högst snittade vi då 24,8 eller nåt sånt.

Det har också varit problem med avloppet. Värre för grannarna än oss. Men jag har som en god granne lite då och då hällt tio liter vatten i muggen för att främja flödet. (Flera av rören kan vi ju inte spola i). Det är inte en helt ovanlig syn att se fadern och/eller grannkarlarna stå vid avloppsbrunnen på uppfarten och kollat ner och stillsamt betrakta dess flöde.

Vattenpumpen har fått fnatt och börjat backspola konstiga tider på dygnet (allså typ dagtid) vilket gör att man huxflux inte har nåt tryck i kranarna och noll varmvatten. Har man otur står man i duschen när det inträffar. Eller har satt på diskmaskinen utan att uppmärksamma att det inte pumpas in vatten, att den torrkör och börjar lukta konstigt och att det ryker misstänksamt mycket när man sen öppnar luckan.

Jag har städat och skottat snö.

Mitt ena syskon sågade sig i tummen ned en cirkelsåg.
Jag har haft en olidlig mensvärk (jag veeeet, det ser lite fjompigt ut att gnälla om det efter att jag skrev det där om cirkelsågen men det gjorde förbannat ont ändå!) och proppat i mig min mammas smärtmedicin (som hon tar mot artros) i brist på annat men jag höll mig till små doser.

Det har varit god mat, gott sällskap och stundvis otroligt vackert ute. Men det är ändå ganska skönt att jag ska få krypa ner i min egen säng senare i kväll. Slippa skotta mer än balkongen. Slippa städa en yta som är större än typ motsvarande det största rummet hemma.

Men bäst av allt är ändå att ha kommunalt avlopp och kommunalt vatten!

Problem med kyla inomhus har jag här också men det fixar mitt fantastiska el-element!

Jag och Gustaf

Hemma hos föräldrarna där jag befinner mig över jul läser man serietidningar (gamla och som man läst jagvetinteHURmångagångermenmanläserdemändåtidningar) när manbesöker badrummet.

Nu över julen har jag identifierat mig med katten Gustaf. Han är möjligen min siames(iska)katt(tvilling).




Det var ungefär som jag på julaftonskvällen.




Det här är jag idag... (annandagen).




Den övre rutan är också jag idag... Jag lever fortfarande i lite mer självförnekelse än Gustaf och tror att sannolikheten att jag kan komma igång med träningen igen under nästa år är större än att jag får kontakt med aliens. Men så har jag ju tänkt i ett antal år nu. Kanske bättre försöka få kontakt med aliens istället. Då blir jag förhoppningsvis rik och kan anställa både kock och PT. Om jag överlever kontakten vill säga. Men å andra sidan baserar på kunskap från diverse sci-fifilmer är risken ju stor att rymdvarelserna bara använder mig som surrogatmamma och då kommer jag ju verkligen bli tjock.

Hmm, det tål att funderas på. Har ju ett par dagar kvar tillnyårsafton.

Varning!

Efter att ha varit mer eller mindre snorig, täppt och förkyld under fem veckors tid så känns det som att insidan av näsan bara är ett enda sår. (Nej jag har inte använt nässpray konstant i fem veckor).

För att försöka hitta en bild på hur min näsa känns för att liksom visualisera eländet för mig själv så googlade jag lite käckt på "sår" och sen klickade jag på "bilder" där upp i vänstra hörnet.

Nu sitter jag med gåshud över hela kroppen och ett lätt illamående och ett antal bilder fastetsade på näthinnan och inpräntade i hjärnbalken.

Varning!: Googla INTE på sår och välj bilder...

YUCK!!!

Hetsjakt

Såg DN:s löpsedel igår (16/12) och blev upprörd.

Jag utgår från att personer som har till jobb att försöka försvara Sverige mot allehanda angrepp redan vet hur den svenska extremisten ser ut. Så det är knappast för dem DN skriver.

Vem skriver DN då för? Allmänheten. Varför ska allmänheten veta hur den svenska extremisten ser ut? Är det för att vi ska kunna skydda oss? Knappast, vad DN gör är att spela på människors rädsla vilket underbygger ett samhälle med någon slags Mc Carthyism (eller för den delen kommunisternas jakt på västsympatisörer) fast mot muslimer.

Nej tack! Jag är givetvis inte för självmordsbombare men jag överlåter den typen av övervakning åt de som har det till yrke och där övervakningen förhoppningsvis sker inom de ramar som beslutats av riksdagen. Det är så klart viktigt att dessa myndigheter har befogenheter så att de kan utföra ett bra jobb. Samtidigt är jag rädd att FRA-debatten nu gör en kovändning i en hast. Ändamålet helgar inte alltid medlen. Poängen med att leva i en demokrati är just att den är demokratisk. Ju mer övervakningssamhälle vi blir desto mer närmar vi oss mer tvivelaktiga stater. Samtidigt innebär ju terrorbrott ett hot mot demokratin i sig så det är så klart viktigt med en balans och en nyanserad och konstruktiv samhällsdebatt.

Enligt Säpos kartläggning har det civila samhället en viktig roll i att förebygga och motverka extremism. Jag instämmer. Idag togs självmordsattentatet upp vid fredagsbönen i en del (eller alla kanske) moskéer i landet. Jag vet att många frivilligorganisationer på olika sätt försöker arbeta med att bryta utanförskap (och därmed minska frustrationen över just utanförskapet). Men myndigheterna kan inte lägga över allt ansvar på de muslimska samfunden eller på det civila samhället som helhet. Politikerna måste också ta sitt ansvar och dra sitt strå till stacken (och då eftersträvar jag inte en lösning a la SD. Istället kan de väl följa Säpos råd och tillskjuta medel till skolorna).

I slutändan kommer det aldrig helt gå att skydda sig mot denna typ av handlingar. Demokratier är kanske mer sårbara men det innebär inte att man bör överge det demokratiska statsskicket.

Människa eller varumärke?

Jag närmar mig slutet på min tid på den snälla organisationen och kommer snart att åter befinna mig på den månne mindre snälla myndigheten.

Häromdagen var jag på ett möte (de flesta möten känns ganska meningslösa så här mot slutet) och där presenterade sig en ny person, jag väljer att kalla personen W.

En chef presenterar W och W:s bakgrund. Det lät spännande jag började nästan tycka att det var synd att jag inte skulle få arbeta med den personen med så spännande bakgrund och till synes vettiga åsikter. Men så kom det... Chefen (stackars chefen) hade presenterat W som förnamn efternamn och sammanfattat W:s bakgrund. Sedan lämnade chefen över ordet till W.

W började med att säga. "Hej, jag heter förnamn. W. efternamn. Och som ni kommer märka är W väldigt viktigt. För jag ser på mig själv som ett vandrande varumärke. Hahaha."

Jag kaskadkräktes inombords och kände plötsligt att det var mycket skönt att jag inte skulle behöva lära känna den här personen.

Bara några dagar senare läste jag en artikel i DV som handlar om mat och att det blivit så krångligt med mat och läste följande mening "Maten du köper blir på det här sättet en lika betydelsefull del av ditt varumärke som dina jeans, din handväska eller bilen i vars bagageutrymme du langar in dina matkassar."

Jag kaskadkräktes inombords igen och började fundera. När började vi se oss som varumärken och inte som människor?

I somras var jag och såg utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia. Mycket intressant och riktigt hemsk. (Bl a fick man lära sig om Vipeholmstoffee). Det väckte nya funderingar kring det här med medicinsk etik, som jag tycker är otroligt intressant och inte förstår att det inte förs mer livliga diskussioner kring. I takt med att den medicinska forskningen går framåt måste man ju även diskutera de etiska frågorna. Idag kan vi titta tillbaka och konstatera att det som man funderade på och det som hände under perioden typ från 1920-talet till 1970-talet inte var okej. Men var står vi idag?

Av en slump så var jag för några veckor sedan på ett seminarium på Etnografiska museet där andra delen av utställningen (O)mänskligt finns. I en paus hann man strosa runt och kolla lite. Råkade då snubbla över ett tal som Marita Wengelin tidigare ordförande i Svenska Downföreningen höll den 22 oktober 2009 vid ett seminarium om nya fosterdiagnostiska metoder, anordnat av Riksdagens Socialutskott och Statens Medicinsk Etiska Råd. Talet hittar ni här (scrolla ner lite till fotot och rubriken "Att leva med Downs syndrom").

Det är otroligt svåra frågor. Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv. Jag har vänner/bekanta som gjort KUB-test. Ingen har (mig veterligen) ställts inför faktum att testet visat på Downs och att de behövt fatta beslut om att behålla barnet eller inte. Men det faktum att man gör testet visar ju på att man just då i alla fall lutar åt beslutet att i så fall välja en abort. Jag har inte och skulle aldrig döma vänner som valt/väljer att göra KUB-test och som kanske till och med beroende på resultat skulle välja en abort. Men jag tycker att talets innehåll är mycket tänkvärt. Och tycker att det är konstigt att det ändå inte först mer diskussioner kring det. Jag är för fri abort. Jag är mot könsselektiva aborter. Men fosterdiagnostik tycker jag är svårt. Det är ju nedärvt i oss att vilja få friska barn. Men var går gränsen, vem avgör vad som är friskt, sjukt, vad som är ett funktionshinder eller funktionsstörning (jag gillar förresten teaterföreningen Glada Hudiks grundare Pär Johanssons begrepp "normalstörd"). Vi har fysiska funktionsnedsättningar, psykiska funktionsnedsättningar (som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Om tekniken ger oss tillgång till att få all möjlig sådan information via fosterdiagnostik och vi får välja fritt om vi vill behålla barnet eller inte. Vad kommer vi då välja? Kommer våra val påverka våra "varumärken", vård "värde" på marknaden? Vad har vi för samhälle redan nu, när det tycks bli vanligare och vanligare att vi ser oss som varumärken och inte som människor? Och om den utvecklingen fortsätter, vad får vi för samhälle då?

Skinflådd

Skållade gomen när jag åt för varm klyftpotatis i går (varför lär man sig aldrig?). En stor skinnbit lossade och så fick jag en stor blåsa. Under natten pajjade blåsan så nu saknas det skinn i nästan hela gomen. Det gör faktiskt ganska ont.

Vintern är farlig i stan

1. Man riskerar att förfrysa sig för man klär sig inte ordentligt eftersom man är så mkt ute och inne på samma gång.
2. Man riskerar att få istappar i huvudet. (Har redan sett varningsskyltar och avspärrningar trots att det just nu inte torde vara så farligt då temperaturen hållit sig stadigt på flera minus).
3. Men farligast just nu: HALKAN. Inte bara den utomhus utan också den vid alla tunnelbanestationer. I Skanstull har de satt upp informativa varningsskyltar. Det har de inte gjort i Sumpan. Trots att det i den uppgången kryllar av såna här livsfarliga vita plattor. Ser dagligen folk som håller på att stå på öronen. En tidsfråga innan nån ramlar och bryter nacken. Hur kan de inte vara förbjudna i "offentliga rum"?

Stengubbar

En "kastrerad" och amputerad stengubbe.





En "okastrerad" men amputerad stengubbe.

Gästfrihet

När temperaturen ute sjunker på landet söker sig gnagarna in i stugvärmen.




Välkomna!

Bajsnödigt

Var och träffade de små brorsbarnen. Den äldsta (fyra och ett halvt) bestämde att hon skulle med mig hem till mina föräldrar sen och sova här.

Först skulle vi åka och hämta upp syster och svåger vid tåget. Vi kom iväg tidigt. Brorsdottern bestämde att vi inte skulle uträtta ärende (gå på systemet) först utan att det var roligt att vänta! Åker och ställer oss vid stationen och väntar. Tåget ska komma 13.49.

13.20
-Vad händer om jag blir bajsnödig nu?
-Då blir det lite svårt för det finns ingen toalett här. Men då får vi ordna det på nåt sätt. Är du bajsnödig?
-Nej.
-Är det säkert?
-Ja.

13.45
-Nu bajsar jag snart på mig.

Ridå.

SJ ogillar

fsista minutrare...

Galenpanna

Jag blir gaaaalen!

Försöker sitta och tänka och skriva ett underlag men det går f-n inte när man sitter i ett kontorslandskap och en människa jämt och ständigt sitter och pratar högt och länge i telefon och dessutom använder nån variant av brittisk engelska.

Jag kan inte smita in i ett tyst rum (som hon borde göra) för jag behöver tillgång till dator!

Det jag har att tillgå är dessa





Men de klämmer åt så dant så inget blod når ju fram till hjärnan och dessutom så hör jag surret från min egen hjärna när jag har dem på mig.

Tänkte lyssna på musik på iphonen men har glömt sladden och den dör snart batteridöden. Den enda musik jag i övrigt hade tillgänglig är "klassiska favoriter guld"...

Sitter just nu med Für Elise och fragment av telefonsamtalet på engelska i öronen. Helvete.

HATA kontorslandskap!!!

Ljushuvud

Insåg precis att om polisen av nån anledning skulle gripa mig och kolla i min handväska nu skulle de nog misstänka att jag är en pyroman.

Garderade mig inför ett tändagravljusbesök i minneslunden igår. (Orkade inte stå där i kyla och mörker på en ödslig kyrkogård och inte kunna få fart på ljusen så jag laddade upp). Men jag glömde rensa handväskan efteråt så nu har jag två tändare, en liten gasspiständare och en stor gasspiständare i den.

Nån som behöver eld?

För mycket

Såg precis en kvinna som hade rödbruna skor, röda byxor, röd tröja, röd dunjacka, röd scarf, röda naglar och rött läppstift.

Whiteboard

Idag var jag på möte. Mötet hölls i en sammanträdeslokal på en frivilligorganisation med ett "bokstavskombinationsnamn" som börjar på r och slutar på u (tänk sex och samlevnad).

Så här såg lokalens whiteboard ut:




De verkar ha MYCKET roligare och intressantare möten än de jag vanligtvis går på!

I väntans tider

Någon gång tidigare i år var jag på planeringsdag och fick bl a lyssna på en föreläsare som talade om kreativitet och hur man kan träna upp den. En viktig metod var att bryta invanda mönster då och då.

Istället för att byta till blå linje vid t-centralen (som jag brukar göra) var jag lite vild och galen och bytte vid Fridhemsplan idag.

Resten av dagen ska jag sitta och vänta på den rimligtvis nu kommande kreativitetsattacken.

*****

Såg att mitt förra Veronica-inlägg av nån konstig anledning hamnade under ett annat, äldre, inlägg. Återstår att se om detta hamnar "rätt".

Ironiska generationen

På jobbfikat igår pratade vi lite allmänt om bemötande och hur vi förhåller oss till våra kollegor och arbetsuppgifter. En kollega sa till mig (med ett ickefördömande tonfall) att jag är ironisk.

Nähäää!? Sa jag. (Med ett trevligt ironiskt tonfall).

Jag - en Veronica?

Jag har en kollega som kom tillbaka från mammaledighet i september. Jag började när hon var ledig.

Hon envisas, ett par gånger om dagen, med att kalla mig Veronica.

Jag heter inte Veronica. Jag heter inte ens nåt som liknar Veronica. Det finns ingen annan där som heter Veronica.

När jag gick i grundskolan gick jag i samma klass som en Victoria. Då kallade lärarna mig med lite jämna mellanrum för Victoria. (Min mamma hade faktiskt tänkt Victoria som ev "flicknamn" men när jag föddes och sköterskorna sa "Det blev en liten Victoria" och min mamma undrade hur de kunde veta det och då fick veta att Silvia fött en liten Victoria ett par dagar tidigare kom mamma snabbt på andra tankar).

Veronica och Victoria är lite same same tycker jag.

Kanske hade sköterskorna rätt. Kanske är jag en Victoria/Veronica.

Funderar på om det är ett "bra" namn? Vad har folk för förutfattade meningar om människor som heter så? Vad säger det om en om man är en "sån"?!

(Eller så har alla dåligt minne. Eller så är det en härskarteknik...).

Giftslam

I Marcal och Donau är det rött, i Bällstaån är det grönt...

Kaskadmålning

I morse tandkrämsnös jag. (När man borstar tänderna och har munnen full med tandkräm och behöver nysa). Nyskänslan inträffar ofta så snabbt att man inte hinner vidta lämpliga åtgärder (som att spotta ut tandkrämen) vilket gör att en hel del tandkräm sugs upp i näsan och sedan kastas ut i nysningen.

Nu är jag en ganska rutinerad tandkrämsnysare så i morse när jag stod framför teven och borstade tänderna och kände av nysningen så kastade jag mig mot badrummet och hann precis få in huvudet innan jag kaskadmålade min ena vägg (vitt kakel) med blå prickar (tandkräm).

Jag fick torka väggen (och lite prylar) och sen snyta ut den tandkräm som satt kvar. Härligt. Nu har jag en stickande mentolkänsla i näsan. Men det är säkert jättebra mot höstens alla baciller och virus att spola näsan med tandkräm mellan varven. Folk har ju talat sig varma över såna där nässköljare länge!

Troslös

Det låg ett par svarta spetstrosor, modell tai, i stentrappan ner mot blå linjen i morse. (Det var för stressigt och för mkt folk för att jag skulle hinna/kunna fota). De bara låg där och folk sprang bara förbi el över dem. Utan att ta notis.

Jag blev nyfiken. De har ju en berättelse att berätta. Trosorna. Varför ligger de där.

Nån har tappat dem ur en res- eller träningsväska.

Nån "sniffare" har snott dem i en tvättstuga, stoppat dem i fickan och sen tappat dem.

Nån var djävulskt trött igår och bara drog av sig byxor och trosor samtidigt. I morse satte personen på sig nya trosor och sen byxorna och missade att gårdagens råkade hamna i ena byxbenet och där har de under morgonen med hjälp av gravitationen långsamt letat sig ner mot ljuset för att till slut där i trappen ta hitta vägen ut i friheten.

Nån tog en snabbis häromdagen, trosorna åkte av och ner i nåns ficka och har trillat ut. Nån gick utan trosor resten av den dagen.

Det här är ju bara några alternativ. Man blir ju lite nyfiken och undrar. Så fördrev jag tiden till jobbet idag.

Kontrollfunktion

Varje morgon står jag och tittar på den här reklamen och funderar. Av bilden på trosan får man förstå att de nog menar tajtaåtochhållafettetpåplatstrosa, men ordet "kontrollfunktion" får mig att börja undra om den också är ett kyskhetsbälte, eller om den har insydda mens- eller inkontinensskydd.

Så står jag och funderar på morgonen innan jag fått mitt kaffe.

Shaken baby syndrome och SJ-logik

I högtalarna: "Information till er som sitter i vagn tre. Vi har tappat vår korgstabilitet i vagn tre. Det är därför vagnen kränger. Detta är inte ett säkerhetsproblem utan endast ett komfortproblem. Vi kommer få dras med detta till Stockholm. Gå försiktigt om ni går i vagnen. Som kompensation erbjuds alla som sitter i vagn tre att gå till bistron där ni erbjuds valfri varm dryck."

Bitvis skakar vagnen så man får bita ihop tänderna för att de inte ska skallra sönder och däremellan känns det stundom som en herrelös vagn som är på väg av spåret. Kompensationen innebär att vi måste resa oss och gå i vagnen och dessutom är det VARM dryck vi erbjuds, räcker det inte med att vi får hjärnskakning vill de skålla oss också?! Vad har vi nånsin gjort SJ?

Inte en dag för tidigt!

Här skrev jag och beklagade mig över fimparna på Stockholms gator (särskilt de rykande).

Fatta vad glad jag blev när jag tidigare i veckan såg nyhten om CigBustern nyheterna tidigare i veckan och när jag hörde talas om fimpsugen (som jag dock inte sett röken av).

Hurra! Håller tummarna för att rökarna använder CigBustern och att de andra planerade åtgärderna minskar fimparna (som utgör 65% av allt skräp på Stockholms gator, helt crazy beteende av vuxna människor att bara slänga dem omkring sig så där. Funderar så smått på att annars förespråka pantsystem. Att man lägger på 5 spänn på varje enskild cigg som man sen får igen om man pantar dem!).

4 min och 340 riksdaler senare - klar.

Ses om 1,5 år.

Introduktionsutbildning

Har precis blivit kallad till en tre dagar lång introduktionsutbildning här på organisationen.

Det hade varit guld värt att få gå den när jag började men nu när jag har jobbat i åtta månader och bara har två kvar - not so much.

Så jag passar.

(Funderar på varför det ofta är så med introduktionsutbildningar, el utbildningar överhuvudtaget på arbetsplatser. Att man inte får gå dem när man behöver och att man får gå dem så fort det inte längre känns nödvändigt. Nån slags naturlag i universum?).

Säkert solande

Det enda solariet i världen man inte får hudcancer av?!

Jag har för feta lår eller nåt

För mina jeans nöts alltid på insidan av låren. Insåg i morse (när jag redan kommit till jobbet) att det bara är en tidsfråga innan det säger ritsch och blir en snygg och lagom sexig 80-talsreva (ironisk) i de jag har på mig idag.




Som tur är syns det inte när jag står upp. Och jag brukar inte skreva (som på bilden) när jag sitter ner heller. Men dags ändå att shoppa jeans kanske...

Motiverar mig med prylar

Träning, närmare bestämt löpning

För några år sen var jag en ganska ihärdig och duktig tränerska. Jag sprang och jag styrketränade. Regelbundet. Jag kom så långt att jag t o m tyckte att det var helt okej att ge mig ut och springa en mil. (Annars tycker jag att det är ganska segt). Men av nån anledning, ag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad, kom jag av mig. Möjligen kan början till slutet varit den dagen jag varit och tränat på gymmet och sen inte kom in i mitt skåp (nyckeln till hänglåset hade krånglat vid ganska många tillfällen men jag hade alltid lyckats få upp det och därför inte brytt mig om att köpa nytt lås). Men den här gången gick det inte. Jag gick ut till receptionen och på mitt (ganska övertygande sätt) fick jag personalen att ta fram stora bultsaxen och komma och klippa upp hänglåset. (Efter att de försäkrat sig om att det var mitt skåp). Hon fick ta i ganska mycket men lyckades till slut. Och när jag tog bort låsresterna och öppnade skåpet såg jag... att det inte var mina saker. Jag kom då på att det var ett annat skåp som var mitt skåp. Jag lyckades öppna det utan problem alls. Fick köpa ett nytt lås och sätta på skåpet där låset klippts bort och så skrev personalen en lapp att nyckeln fanns i receptionen (till den stackars kvinna som så småningom kom ut i omklädningsrummet för att upptäcka att hon inte kom in i SITT skåp. Men då var jag borta sedan länge). Otroligt röd i ansiktet fick jag ju be personalen så mkt om ursäkt. Sen fick jag skyndsamt och med blossande kinder snabbt plocka ihop mina saker (under tiden som de kvinnor som varit i omklädningsrummet och bevittnat spektaklet stirrade på mig) och snabbt och liksom smygande avlägsna mig från lokalen... Efter det kändes det jobbigt att gå tillbaka. Tog en paus på nån vecka eller två och försökte sen igen men det tog sig aldrig mer... Så har jag gjort småförsök under åren att ta mig tillbaka men har kommit av mig hela tiden.

Men nu, nu SKA jag igång.

Jag har under semestern införskaffat mig en sån här:


Jag slängde min gamla vid flytten. Den var gammal. Har gått och funderat på om jag ska köpa en ny sån som skjuter signaler upp genom fötterna och genom kroppen och på motståndet mäter fettprocenten. Men har kommit fram till att det vore detsamma som att BE om ätstörning. Så det blev en alldeles vanlig, fast modern, digitalare.

Jag har kommit fram till att det finns inga undanflykter längre. Under våren skyllde jag på lägenhetsköp/lägenhetsförsäljning. Men nu har jag flyttat. Jag har ett nytt gym (om det nu är så att det där lilla låsfadäsen verkat hämmande på viljan att besöka gymmet. Visserligen ett tråkigare gym än tidigare men fullt funktionsdugligt. Så en till sak jag faktiskt gjorde under semestern var att jag införskaffade gymkortet. Sen tränade jag två gånger. Förr kunde jag stå på löpbandet i 60 min. Då sprang jag på nivå 10 dvs 1 km på sex minuter vilket innebar att jag sprang en mil på 60 min. Utan större problem. Jag hade så smått börjat öka hastigheten. Då var problemet mest konditionen.

Idag känns det som att konditionen inte är det största problemet. Det är motivationen. Fattar inte hur jag tänkte när jag kunde stå där i 60 min! Det är ju så djävla tråkigt. Nu är mitt mål att jag ska klara av att motivera mig att stå där i 30 min. Men än så länge har jag bara klarat 15-20. Och det har bara med svagt psyke att göra.

I ett försök att konkretisera och visualisera löpningen för mig så gav jag mig ut och sprang i naturen (!) i måndags. Egentligen är ju det roligare men eftersom jag flyttat och inte riktigt har nån runda och dessutom inte känner mig i form har jag inte velat ge mig ut bland gemene man. Men nu gjorde jag det. (Det var så klart tyngre fysiskt men det var, som jag misstänkte, lättare psykiskt, sprang i 24 min, det längsta på länge. Och slutade bara för att jag kom till "målet").

En av anledningarna till att jag inte vill springa bland gemene man är att jag får den här färgen i ansiktet när jag "springer"


det i kombination med just det att jag inte ser ut som jag springer, jag ser ut som jag mer lufsar skulle jag tro gör att jag inte gärna visar mig ute. Men å andra sidan är ju inte syftet att jag ska träna och ragga samtidigt så skit samma egentligen.

När jag lufsade fram där i alla fall så får man ju möjlighet att iaktta andra löpare (för man är ju inte ensam). Jag inser att jag har en en EXTREMT energisnål löparstil. (Antagligen för att jag tycker att det är så jobbigt att jag tänker att ska jag överhuvudtaget klara det här måste jag vara så effektiv som möjligt). Så när jag såg alla andra började jag bli väldigt avis. Alla andra springer runt och fullkomligt SLÖSAR energi. Många (särskilt långa personer) har en tendens att lägga mer energi på att studsa upp och ner mer än att faktiskt röra sig framåt. De liksom studsspringer. Andra, oftare kortare personer, viftar med armar och/eller ben så det är rent farligt, man måste springa om dem med stor marginal för att inte få sig en tjång. Värst är när såna springer om en själv för de inser inte hur de slänger och tar inte ut omkörningssvängen tillräckligt mycket så då får man sig garanterat en tjång.

De fick mig att tänka på det där gamla "Vänner"avsnittet när Phoebe och Rachel ska börja springa ihop i Central Park. (Vi länken ett ihopklipp med kinesisk (?) textning).

Men man kan bli en framgångsrik löpare även om man är en energislösare. Se på Paula Radcliffe. Hennes huvudslängande (syns så där i klippet) är ju om inte energislösande så i alla fall hjärnskakningsframkallande. Men hon är ju duktig.

Då när jag faktiskt sprang så kollade jag lite på några maraton (på TV) och försökte kolla just t ex Paula Radcliffes löparteknik. Men sen läste jag i nån träningstidning att man inte kan/ska ändra sitt löparsteg för då riskerar man att få skador. Man har ett naturligt löparsteg och det ska man hålla det man ska göra för att förbättra sig är att öka frekvensen av antalet steg snarare än att förlänga stegen (som jag försökte göra). Så jag insåg att man inte lär sig så mycket av titta på andra som sprang. Däremot lärde jag mig en viktigt sak nu när jag satt och letade klipp på Paulas huvudslängande, nämligen hur man snabbt och effektivt kissar mitt under pågående lopp. Men då måste man så klart ha ett par såna löpar"trosor".

Men det är ju inte det att jag blir kissnödig som är mitt problem egentligen. Mitt problem är ju motivationen. Kanske blir det roligare om jag anammar Phobes löparteknik, då kanske jag klarar mitt (låga) mål på 30 min på bandet?!

Ny termin = nytt liv

Kom av mig lite med bloggandet under sommaren. Var ingen storbloggare innan men nu gick kurvan ner ännu mer.

Jag dog energidöden.

Men sen hade jag tre sköna semesterveckor då jag inte gjorde nåt. Redan innan visste jag att jag behövde en lugn semester men satte ribban lågt med tre mål.

1. sätta lister (och om möjligt fixa platsbyggnationen av sängen)
2. uppdatera cv:n (ska börja söka jobb nu till hösten igen, suck och stön)
3. skriv bröllopstal

Jag gjorde inget. Ett tal blev det ändå, jag tänkte och funderade lite i alla fall så det blev ett improvisationstal. Det var inte strålande men det funkade. Kunde inte bli för känslosam ändå då hade jag börjat böla. Inte varje dag man har ett småsyskon som gifter sig.

Men nu är det terminsstart! (Jag har inte pluggat på många år men jag är fortfarande kvar i terminstänket). För mig är höstterminen mer en börja-på-nytt-liv-möjlighet än nyårsafton.

Så nu ska jag skärpa mig. Ta tag i lägenheten igen. Leta efter ett nytt, roligt, jobb. Ta tag i min träning. Och vem vet, kanske t o m skriva lite mer blogginlägg!

Folk är gäääälna!

www.smsvaska.se

"Under sommaren har en förlängning av vaskning skett på nätet. Utöver alla Youtubeklipp av hemmavaskare, har en hemlighetsfull man i 30-årsåldern startat sajten smsvaska.se. På sajten finns ett telefonnummer till vilket man skickar ett sms för att enkelt ”vaska” 200 kronor. Tre sms motsvarar en flaska ”sosseskumpa”, 15 en ”kalasskumpa”. På en månad har det sms-vaskats för över 25 000 kronor.
– Det går med en rasande fart och jag ser hur sidan sprider sig snabbare varje dag. Det verkar som att jag har skapat ett monster, skriver den anonyma grundaren i ett mejl till DN. Vad ska du göra med pengarna som kommer in?
– Grundtanken är att pengarna inte ska användas till något värdefullt för världen; de ska gå till spillo. Om vaskare kände att de vaskade pengar till något värdefullt hade grejen försvunnit. Visst hade det varit trevligare att skänka pengarna till behövande – men då hade ingen vaskat. Inser du det paradoxala?" (saxat från http://www.dn.se/livsstil/livsstilsreportage/vaskning-ar-bratsens-provokation-1.1146872 ).

Där står även (om champagnevaskning):
– Fenomenet pågår bara i små kretsar, menar Marie Söderqvist, vd för trendanalysföretaget United Minds, samt författare till boken ”Status – vägen till lycka”.
– Vaskning är en reaktion på att champagnesprutande blivit förbjudet på många krogar, vaskning blir ett finger i ansiktet till dem som förbjudit sprutandet, säger hon och fortsätter:
– Men det är också en protest mot mycket annat. Mot jämställdhet till exempel, ingen annanstans hittar du så stereotypa könsroller som i festvärlden, och det är ju bara män som vaskar. Man ger fingret åt allt – förbud, global rättvisa, rädda planeten och jämlikhet.

Trevliga killar det där... Så skönt att det inte är blivande makteliten som ingår i de kretsarna... eller???

Maskot?

(vuxen mans rygga)

Rött kort

Nyss hört av kille bakom mig vid övergångsställe i närheten av Medis.

"Just nu befinner jag mig på knivsöder..."

TUT! (Hade jag haft en vuvuzela i väskan hade jag tagit upp den, blåst i örat på honom och gett honom rött kort!).

Bilder från ett toalettbesök

Irritationsmoment

Vet inte om det syns så bra på bilden men "fimpen" ryker. Den andra idag. Den första såg jag en granne till mig bara flärpa iväg när han tyckte han var färdig.

Utan att gå in på vad jag tycker om rökning så kan jag bara säga att jag börjar bli gaaanska irriterad på att rökare tycker att det är okej att bara slänga ciggrester till höger och vänster. Särskilt när de inte ens orkar fimpa dem så att de fortfarande ryker. Då har jag god lust att ta upp dem och fimpa den på dem men det skulle klassas som tortyr så det gör jag så klart inte. Men jag blir förbannad.

Hur fan skulle det se ut om kvinnor som hade mens bara gick och slängde blodiga bindor och tamponger överallt. Fräscht? Nej!

Utanförskap

Läser dagens ledare på SvD, den handlar bland annat om begreppet "utanförskap". Det är ett intressant ämne tycker jag. Både i mitt jobbperspektiv (det är ett hett ämne på många sätt på mitt jobb) och ut ett mer allmänsamhälleligt.

Men jag studsar på en sak.

"En invandrad ensamstående förälder av manligt kön är en 34 gånger mer sannolik kandidat för utanförskap än en barnlös svensk kvinna i en relation."

Jag studsar på jämförelsen.

Invandrad, ensamstående, man, barn

mot

Svensk, parrelation, kvinna, barnlös

Är det för att man tycker att en barnlös kvinna borde vara lika stigmatiserad som en invandrad, ensamstående man med barn?!

För man kan rimligen inte mena att en kvinna utan barn i en parrelation är "normen" för "innanförskap".

Normen i det svenska samhället är väldigt mycket "barn" och traditionell kärnfamilj. I så fall borde han väl ha mätts mot det?

Vilket utanförskap vill man mäta? Ensamståendet, barninnehavandets, etnicitetens el könets?

Dessutom är det vanligare att kvinnor drabbas av utanförskap än män. Och om man vill mäta utanförskapet pga "ursprung" borde man inte då mäta mot en svensk, ensamstående man med barn?

Konstigt.

Man kan visa vad man vill med statistik beroende på hur man sätter den samman.

(Därmed inte sagt att en invandrad ensamstående man med barn inte kan drabbas av utanförskap).

Dag ett i dalen

Komplimanger

"I don't like compliments, and I don't see why a man should think he is pleasing a woman enormously when he says to her a whole heap of things that he doesen't mean."

Mark Twain

Jag håller med Mr Twain på den punkten att jag inte heller gillar oärliga komplimanger. Men det är ju lite beklämmande att han inte verkar se att det ens finns nåt sånt som en ärlig komplimang. Annars skulle han nog inte så kategoriskt säga att han inte tycker om komplimanger. Punkt.

För en ärligt menad komplimang ställer saken i ett annat ljus. Då kan man istället säga som nån snubbe som heter Robert Orben "A compliment is verbal sunshine."

Men de är klurigt med komplimanger. Kan vara svårt att både ge och ta emot på ett bra sätt. Bäst är nog att inte tänka så mycket på det. Att ge dem när de känns som nåt man vill säga. Då blir de ärliga. Sen kan man ju ibland tänka en komplimang men inte säga den högt, då kan det ju vara bra om man lär sig uttala dem högt istället.

Anledningen till mina komplimangfunderingar är att jag bläddrade i en av mina mode-/skönhetstidningar (ja, jag vet...) och hittade ett reportage om Fergie. (Jag har inga direkta åsikter om henne som person, minns mest hela kissapåsigpåscenengrejen). Men där har i alla fall tre personer fått uttala sig om henne (det är vanligt i den typen av reportage). En av de personerna är Slash (som beskrivs som "gitarrhjälte", anledningen till att han fick uttala sig är att hon är den enda kvinnliga gästartisten på hans soloskiva som släpptes i våras). Han säger så här om henne:

"Fergie är inte bara nån pantad brud som av en slump lyckats i popbranschen. Hon är förmodligen mer rock'n'roll som människa än de flesta jag känner. Hon är bara så cool på ett osnobbigt, feminint, sexigt och självständigt sätt. Hon är fräck, hon har stake och hon kan sjunga vad fan hon vill."

Det är en grym komplimang tycker jag. Särskilt de sista två meningarna. Så skulle jag vilja bli beskriven. (Nästan i alla fall, lite beroende på vad man lägger in i vissa ord kanske). Problemet är ju bara att om nån sa det till/om mig skulle jag veta att det var osant och då är man ju tillbaka på ruta ett, i Mr Twains citat.

Människobeblandning

I veckan var jag på kurs i att mingla. På en timme skulle jag lära mig denna "konstform". Anledning? Jag ska snart åka till det där stället på Gotland där alla politiker (och alla som vill påverka dem samt alla journalister) åker en vecka varje år (ja, jag vet vad den heter men vill inte skriva ut det här). Jag är en av dem som ska påverka, eller det är i alla fall planen. I år är den där veckan större än nånsin (fick jag lära mig på kursen) pga att det är valår och att det är så jämnt mellan blocken. Kursen hölls av en person anställd på en stor och känd PR-byrå (vars namn jag inte heller kommer skriva ut) som stället jag arbetar på har nåt slags kontrakt med.

Den där veckan är det tydligen speciella regler som gäller. För att allt är lite mer avspänt (eller mycket mer avspänt) än vanligt. (Det fick jag också lära mig på kursen).

Enligt Wikipedia betyder Mingel: "Mingla är att där människor träffas blanda sig med de närvarande, för att under småprat bekanta sig med dem.

Ordet är ett lån från engelskan där mingle betyder 'blanda sig' eller 'umgås med'."

Ett par dagar innan kursen hade jag läst i en tidning att den yrkesgrupp jag tillhör är väldigt dåliga på att mingla men att just "vi" borde ha stor nytta av att kunna bygga nätverk (som tydligen att mingla går ut på). Svenskar generellt är dåliga på att mingla därför att vi anser det ytligt att småprata med främlingar (enligt den artikeln).

Vad fick jag då lära mig? Inget. (I princip).

Jag hade fruktat att det skulle vara övervakat "fejkmingel" på kursen. Det var det inte. Men samtidigt som det var det jag fruktade så var det det jag hade behövt. Nu var det mer som ett teoripass med en timmes powerpointvisning.

Jag har behövt mingla förr. Och gjort det med blandat resultat. Jag är egentligen ganska social och den typen av människa som jag tror andra tror är bra på att mingla. Men det är väldigt mycket min dagsform som avgör. Och det är stor skillnad på att mingla privat och på att "behöva" mingla i jobbet. Teorin tror jag att jag kan. Men det är många dubbla budskap och svårt att veta hur man ska göra mer i praktiken.

Jag tycker att man hela tiden får tips som är motsatta typ:

"Man kan aldrig känna för många människor", "sätt upp individuella mål för hur många människor du ska ha bytt visitkort med, typ kanske tio", "räkna med att du måste prata med flera personer för att hitta en intressant". Alla dessa tycker jag går emot rådet "man ska inte mingla bara för minglandets skull" och "hitta några viktiga nyckelpersoner som du ska mingla med" och "var dig själv, ha kul". Dessutom ska man hinna både knyta nya kontakter och underhålla de man redan har. Man ska utöver det vara mycket noga med att följa upp de kontakter man knyter med att boka in ett möte när man kommer hem (jag hinner ju inte ens boka in möten med de jag borde nu! Men uppföljning är tydligen A och O, där fick jag handfasta tips för den som är intresserad). Jag ska prata mycket och väcka intresse för dem jag representerar men jag ska också lyssna mycket på vad den jag minglar med säger. Sen ska man också vara aktiv och se till att andra presenterar mig för andra och också vara duktig och presentera andra själv.

Jag hade tidigare fått höra att jag skulle göra följande:
1. gör en lista/kartläggning över de personer jag vill/borde träffa
2. plugga in deras namn och utseenden
3. sprid informationen till mina kollegor så att de sen när de rör sig runt på den där veckan kan skicka ett sms till mig om de ser någon på min lista nånstans så att jag kan rusa dit och börja mingla

Jag hade sagt att jag vägrade. Att jag åker dit, gör det jag ska och tar det som det kommer.

På kursen fick jag höra igen att det är fel taktik. Den första 1,2, 3-grejen är rätt... Suck. Jag ska dessutom plugga på en massa om de olika representanterna och seminarierna och aktuella frågorna. Jag ska styrka runt som en piraya i området (det är viktigt att röra sig runt runt) redo att kasta mig på folk. Jag ska våga avbryta tråkiga/inte givande samtal. (Det är sånt jag hade velat lära mig hur man gör! Och också hur man "bryter sig in" i ett existerande mingel mellan några där man vill prata med den ena eller alla. Det är ju sånt som är svårt och kräver finess och övning). Men nyckelordet där verkar vara "våga". Och att även proffsminglare har dåliga dagar när de inte är på humör eller inte orkar men att de då bara biter ihop och gör det. Och att folk oftast är trevliga och inte tar illa vid sig, att alla där (korrigering: de flesta där) vet spelreglerna.

(Jag tror fortfarande jag kommer vägra).

Lite övriga tips jag fick:
- ha paraply, vatten, bekväma skor och regnjacka med dig
- du kan aldrig ta med dig för många visitkort
- våga föreslå möten
- ha som mål att hälsa på alla på en tillställning (verkar ju helt sjukt beroende på antal personer)
- var inte överklädd
- tänk på att du ska kunna hålla både mat, dryck och byta visitkort (med andra ord, ät inte)
- var klar över ditt budskap (ha en klatschig inledning på ca 2 minuter förberedd och använd dig av den, jämt)
- särskilj dig
- hitta personer som du tror kan bli nyckelpersoner i framtiden, tänk långsiktigt i ditt nätverksbyggande
- efter att du fått ett visitkort (när du kommer hem eller är lite för dig själv) skriv ner några rader om första intrycket av personen på kortet så att du kommer ihåg personen sen (kan vara svårt annars om man minglat mycket)

Alla de här "måstena" kring minglande gör att jag om jag från början tyckte att det kändes 35 procent kul nu enbart tycker att det känns 5 procent kul. Men jag går tillbaka till artikeln som handlade om hur dålig min yrkesgrupp är på att mingla. Hon som har skrivit den skriver: "När man pratar om att nätverka och mingla så låter det ofta som en hemläxa- något som är lite jobbigt men bra för framtiden. [---] Själv har jag intagit en mer avslappnad inställning. Jag tror inte att man behöver kolla upp en person för att kunna ha ett givande samtal med densamma och att samla visitkort utan att sedan kunna använda dem verkar bara onödigt. Det enda tips jag kan ge är helt enkelt att våga nätverka och ha inställningen att det är roligt! Det är kul att prata med en ny person och har man bara ett genuint intresse så brukar samtalet flyta på bra. Har man själv inte någonting vettigt att säga så brukar personen man samtalar med ha det, och den egna insatsen kan begränsas till att ställa frågor. Ingen är ju född till mingelproffs utan det enda som gäller är att träna och återigen träna."

Det är nog det rådet jag kommer följa. Ha en något mer avslappnad inställning, i vart fall en mindre aggressiv mingelattityd. Försöka våga prata runt lite i allmänhet bara. Hittar man nån som är viktigt och intressant på köpet gör man det. Om inte så får man se det som att man i alla fall tränat så att den dagen man stöter på en "viktig person" i nåt yrkesmingel så kommer man bättre kunna hantera den situationen. Ett par dagars mingelträningsläger. Det är nog långsiktigt bättre.

Sen och trött

Drömde en jobbig lite typisk stressdröm i natt. Vi var några stycken som rörde oss runt i nåt område och skulle göra nåt typ viktigt (kanske var platsen Sthlm kanske var den Visby).

Med var i alla fall partiledaren för V (jag vet vad han heter skriver bara inte ut det här). Han obstruerade hela tiden och ville bara gå och dricka öl. Han skulle sno ölglas också. Dessutom fotograferade han alla hela tiden. Jag hade jättedålig hy på hakan och de finnarna och pipplorna zoomade han in (värre än ett sånt där megaförstoringsglas som hudläkare och hudterapeuter har), fotade och sprang och visade för alla. Han var verkligen skitjobbig och osympatisk men jag fick inte visa att jag var arg.

Sen vaknade jag. Outvilad. Har äntligen fått mitt tvättlås och eftersom det är lite kris ville jag boka tid på en gång. Förstår mig inte riktigt på det där tvättlåssystemet (har tidigare haft både ett uråldrigare system och ett flashigare).

Nu är jag sen till jobbet. Det känns som att det blir en jobbig dag. Men två bra saker ska hända så den kanske rätar ut sig.

Hjärtkittling

Jag hoppas att i morgon blir en kittling på hjärtat för också er (sagt på sjungande finlandssvenska av Mark Levengood till Maud Olofsson med make).

"Kittling på hjärtat", fint.

Bajs eller bomb

På väg hem idag.

De här två handdukarna låg på ett säte. Jag undvek dem noga och satte mig på "fyran" bredvid. Ingen annan satte sig där heller. Efter ett par stationer blev det fler och fler folk som stod. Till slut var det en tjej som bröt tystnaden och började tala med killen mitt som satt mitt emot handdukarna.

-Är det dina handdukar?
-Nej, jag tror inte de tillhör någon. De låg där när jag klev på.
-Jaha, ja men då vågar jag inte ta i dem. Känns ju ofräscht. Bajs eller bomb liksom.

Hört på tv

Äckligt ord: "slaktkropp"

En man (kock?) ska lära en kvinna som är vegetarian att äta kött så hon kan äta kött på sin bröllopsdag. (Han är inte den blivande maken).

Han lär henne att se hela djuret och pekade på ett ulligt får och sa "under ullen finns en härlig slaktkropp".

Sen började han med att försöka få henne att äta inälvsmat som inkörsport. Ganska puckat tycker jag (många köttätare äter ju faktiskt inte inälvsmat). Kyckling el tonfisk hade varit smartare.

Ugglor i mossen

Förut idag såg jag 7 dubbelparkerade taxibilar på rad (alltså de stod inte sju på bredden utan alla taxibilarna stod på rad, den ena efter den andre, (utom den som var först, för den var ju först) på utsidan av en radda lagligt parkerade bilar). Såg mycket märkligt ut. Inte hade jag med mig nåt så jag kunde fota heller.

Det var olika taxibolag också. Funderar på om jag råkade snubbla över ett hemligt kartellmöte eller om det finns nåt som heter taximaffian eller nåt annat skumt... De stod visserligen utanför två pizzerior. Kanske var det bara så att slumpen gjorde att de alla behövde äta middag samtidigt och när den förste parkerat tänkte de andra att här verkar det ju grönt att stå (mitt i vägen)...

Gården

Trevligt att jag har en gård som verkar nyttjas, gör ju att det känns mer okej att nyttja den själv.

Pippi

Glad jag inte satt på min nya balkong när den här lilla tingesten beslöt sig för att störtdyka (och dö) där. Nu fick jag samla kraft för att ta bort den istället.

Lagens man

Låg och zappade och hamnade i nån dokumentär på fyran. Tänkte "Fan vad den där polisen är lik Steven Seagal." Sen insåg jag att det ju ÄR han. Tänkte då att han gör research inför nån roll men icke. Visar sig att det är en dokumentär där man får följa Steven Seagal i hans ANDRA yrkesroll. Han är vice sheriff i Lousiana. På riktigt! Funderar på om det kan vara lagligt. Det borde ju kunna vara farligt.

Tänk om jag varit på semester i Louisiana, hyrt en bil, råkat köra lite för fort, stannas av en polisbil, beordras ut att komma ut med händerna i luften och så hade det varit Steven Seagal som stod där. Då hade jag ju börjat garva och ta ner händerna i tron att det var nån filminspelning el skämt el nåt och så hade han skjutit mig för att jag tog ner händerna!?

Det hade ju varit galet!

Det är ju som om Peter Haber och Mikael Persbrant skulle jobba som poliser i Sverige. Det säger sig ju självt att det inte funkar. Allmänfarligt.


n Steven Seagal i en helt annan roll, i hans arbete som vice sheriff i Louisiana. Tillsammans med sitt utvalda team kämpar han mot brottsligheten i distriktet. Det ges också en inblick i

Tanga

Ibland får jag köpa skvallertidningar. Idag blev jag kotknäckt så då fick jag det. Såg denna fantastiska bild av Heather Locklear och Tommy Lee på sin smekmånad 1986! Ville dela den. Kan inte fatta att hennes bikinitrosor sitter i navelhöjd på sidorna. För att inte tala om Tommys...

Tips

Fast tipset borde rimligen översättas till engelska och skickas till alla som söker praktik.

Kom till jobbet. Öppnade mejlen. Hade återigen fått en förfrågan om praktikplats (förstår inte att de skickas direkt till mig, det är fel ett men det kan jag ändå ha överseende med). Såna mejl får jag regelbundet. Både från Sverige och från utlandet. Detta är från utlandet. Det börjar "Respected Sir,".

FEL!!! Det gör mig förbannad. Jag har full förståelse för att man som utlänning inte kan lista ut om mitt namn är en Mr el Ms men mejlet är skickat till många (flera kvinnonamn). Att presumera att alla (alla som har nåt att säga till om) är män får mig att se rött!

Jag inser att den här personen kommer från ett mindre jämställt och väldigt patriarkaliskt land men han skriver att han studerar sociologi och har mångårig erfarenhet från NGOs. Man kan ju tycka att de två sakerna borde vidgat hans perspektiv. Om inte borde han gjort sin läxa bättre.

Tipset är alltså: Skriv "sir/madam" el "mr/ms"!

Enda saken som får mig att bli lite vänligt inställd är att han heter likadant som lejonet i Narnia.

Samtal med hantverkare

Bakgrund: Jag har redan ringt och bokat in jobbet jag vill att de ska göra men då visste jag inte när jag skulle få nycklarna så vi skulle höras om det. Nu vet jag när så jag ringde och skulle boka träff. Min förhoppning var måndag em. Tisdag morgon funkar men då måste jag åka jobbig omväg till jobbet. Ringde.

Jag: Hej mitt namn är xx och jag har bokat in jobb i nästa vecka på adressen yy.
Hantverkaren: *fipplar och letar i pappershögarna*. Ja, den första.
Jag: Precis, men vi sa då att vi skulle höras om när vi ses och lämnar över nycklarna. Nu vet jag när jag får... (avbryts).
Hantverkaren: Jag kan komma den första åtta trettio till nio.
Jag: Ja men då kan vi säga att vi ses vid porten halv nio.
Hantverkaren: Jag kan komma mellan åtta trettio och nio.
Jag: Ja men jag bor inte där än jag flyttar på söndagen så jag åker in från zz. Det vore bra om vi kunde säga en tid.
Hantverkaren: Jag kommer mellan åtta trettio och nio. *klick*

Pannkaka

Efter lååång väntan fick jag äntligen Transportstyrelsens blankett "grundhandling - körkort". Kladdade min nya namnteckning många gånger i ett block. Kände mig till slut redo. Men så fort jag började skriva namnteckningen i den för detta avsedda rutan på blanketten inträffade det jag nästan visste skulle inträffa. Handleden hakade sig. Namnteckningen blev en kludd. En kludd jag inte kan ha på mitt körkort. (För ibland händer det att nån expedit i nån butik slår ner på att namnteckningen inte stämmer överens när de jämför namnteckning på kvittoslipen och id-handlingen, visserligen inträffar detta mest utomlands och jag är i princip aldrig utomlands men ändå). Namnteckningen blev inte lik (ens i närheten) den jag vet det kommer bli sen (utan handledshak). Det mest irriterande är att haket kom på förnamnet (som jag inte bytt)...

Inget annat val än att fixa ny blankett.

Skit!

Med byråkrati ska landet byggas!

1. I princip alla som bor i en brf har ett nr på sin lgh som brf:en gett den.

2. Regeringen ger Statistiska Centralbyrån, Lantmäteriverket och Skatteverket i uppdrag att fixa en registrerad hushålls- och bostadsstatistik. För detta ändamål bestäms att alla lgh ska få ett nr av Lantmäteriverket. Man vill ha ett lägenhetsregister.

3. Det skickas ut information till alla vilket nr man fått av Lantmäteriverket.

4. Mäklarna börjar i sina överlåtelseavtal istället för att ange brf:ens lghsnr ange Lantmäteriverkets nr.

5. Brf:arna går i taket. De vill ha kvar sina nr för alla papper och hitan och ditan är det de nr som står så annars blir det väldans krångligt.

6. Mäklarna måste ändra i sina överlåtelseavtal och skriva in brf:arnas lghnr istället för att överlåtelseavtalen ska godkännas av brf:arna.

7. På överlåtelseavtalen står bara brf:arnas nr.

8. När man ska flyttanmäla och kollar på Skatteverkets hemsida står det att om man fått ett nr av Lantmäteriverket måste man ange det nr när man gör en flyttanmälan. Man ska nämligen numer bli folkbokförd på lgh och inte på adressen (man kan ju undra vad skillnaden blir rent praktiskt...)

9. Som köpare vet man inte vilket det nr är eftersom man bara har tillgång till brf:arnas nr så man måste mejla brf:en och fråga vilket nr lgh fått av Lantmäteriverket.

10. När man börjar fylla i flyttanmälan står det vid just lghnr att man ska ange det nr som lgh är tydligt uppmärkt med vid ingången och på dörren.

11. Man drar slutsatsen att det mest sannolika antagligen är att lgh är uppmärkt med det nr som den fått av brf:en eftersom det är det som de annars alltid vill ha. Samtidigt så står det ju i Skatteverkets information att man måste ange det nr lgh fått av Lantmäteriverket.

12. Man vill vill ange adressen och SKITA i nr... men det får man inte.

13. Man anger Lantmäteriverkets nr och måste KOMPLETTERA med att skriva ett mejl till Skatteverket där man anger båda nr:en OCH den fullständiga adressen.

Smidigt.

Dyrt inte alltid bäst

Clarityn är dyrt OCH värdelöst.

Kestine är billigare OCH bättre.

Vingklippt

Glasögonorm

Så här "snygga" glasögon har jag haft genom åren. Tror inte det första paret är med (jag vill minnas att jag hade ett par innan men är inte säker). Inte heller de två senaste (som är de enda vettiga). Helt fel färger och helt fel former för mitt ansikte! Suck...

Det enda som jag kan stå för idag är de Lennon-inspirerade solisarna!

Ni såg det hos

mig först!

Här tipsade jag om att zonterapiplattan tar över efter spikmattan och blir årets julklapp 2012.

Nu såg jag det här i majnumret av DV. Kanske var jag för försiktig när jag skrev 2012... men nej, det tog nåt år från det att dam-/hälso-/skönhetstidningarna vurmat för spikmattan innan den blev årets julklapp. Min tidsplan håller!

På vandringsfärd

Imorrn ska jag till Gripsholm. Det får mig att tänka på Erik XIV och ärtsoppan. Nu ikväll har jag sett Hollywood-frun Lena laga kåtgröt. Jag har också sett ett ett avsnitt av Flashforward. Jag tänker vidare att vad annorlunda det kanske blivit om Erik fått kåtgröt istället för förgiftad ärtsoppa.

Så kan mina tankar vandra om kvällen.

Hösnuba

"Och gumman gick till doktor Mullvad in,
som bodde under björkestubben,
och doktorn laga genast medicin,
som han tog fram ur källarskrubben.
Hoppsansa nu blir jag bra!
Atschi, atschi, atshi, prosit!
Hoppsansa, nu blir ja bra,
det nös jag på sa, tomtegumman. "

Slänga eller spara?

Wokpanna

TjockTV (mindre antal " än vad som var normalt x-antal år sen)

VHS-spelare

Micro (funkar men är gammal och därmed ganska otymplig)

Handywoman

Idag har jag, lägenhetsmogulen (inte för att jag gör stora ekonomiska vinster på lägenhetsaffärer utan för att jag tycks samla på lägenheter. När jag var barn samlade jag på frimärken, bokmärken, stenar, suddisar och toalettpappersrutor (ja jag vet, jag var ett udda barn). Nu samlar jag på lägenheter...), fixat min persienn! (Jag bloggade om det här när den gick sönder).

Jag har tänkt att jag skulle ringa hit någon som lagade den, typ en persiennlagare, men jag har letat lite på webben och det var inte helt lätt att hitta någon. Verkar som att de flesta lagar själva eller byter helt. Så det drog ut lite på tiden.

Häromdagen kom jag på att jag ju kunde fusklaga den! (Med fusklaga menar jag laga så den funkar men på ett mindre estetiskt sätt). Jag var mycket nöjd när jag kom på det. Idag gav jag mig i kast med fixet. Glad och lycklig när det var klart skulle jag triumferande dra i snöret och insåg att det inte funkade alls. Den satt tvärfast. Man kan inte dra ett snöre med stora knutar genom små öppningar och hål och allt vad det är insåg jag. Kände mig lite korkad... så mkt för fuskidén. Men jag vägrade ge upp, tänkte jag ett varv till och kom på att jag ju faktiskt kunde laga den på riktigt. Alldeles själv!

"Min" skylt... (den satt när jag kom hem i fredags). Alla som gått förbi när jag tvättat fönster, slängt sopor, kånkat ner saker i källaren och skurat balkongen har nog kunnat räkna ut att det är min lgh skylten avser.

Vid ett tillfälle idag kom den lilla gamla tanten som bor ovanpå mig och frågade om jag skulle flytta. Hon lät nästan ledsen över det. Vilket gjorde mig lite förvånad för jag tycker hon blängt på mig på ett sånt där senilt misstänksamt sätt det senaste halvåret. Nu var hon rar. Jag fick lite dåligt samvete över att jag oroat mig för att hon ska dö där i sin ensamhet och att det skulle vara jag som kom på det, när kroppsvätskorna började sippra igenom mitt tak (om inte lukten redan fått mig att slå larm, så jag har tagit för vana att sniffa lite i trapphuset varje gång jag går in och ut).

Jag vet, jag tittar på för många deckare-/krimserier...

"Städa, städa...

...varje freda' och så varje jul. Det tycker jag är kul."

Som Pippi sjunger. Nu vet jag inte om jag tycker det är så kul men nu ska det städas.

VISNINGSSTÄDAS.

Japp, det är nu det gäller. Kommande vecka avgör mitt öde.

Ju närmare helgen veckan har kommit desto mer ångest har jag fått. Igår råkade jag titta på Lyxfällan. Osmart, jag fick nästan panik.

Men idag har min mäklare ringt mig (notera att jag inte ringde). Jag nämnde min ångest och han var väldigt lugnande och full av tillförsikt (den galningen tycker enbart att det ska bli spännande och kul), så det kändes faktiskt bättre sen (trots att jag vet att han skapade en falsk trygghet). Nu försöker jag fokusera på vad jag ska göra i helgen (städa och jobba) och inte tänka på nåt annat. Se varje arbetsmoment för sig. Och så försöker jag komma ihåg att andas. Med magen.

Trög, trögare, jag

I påskas fick jag för mig att jag skulle börja läsa en bok. Tyckte inte riktigt jag kom in i den dock så det blev inte så mycket läst.

Gav den ett försök till nu ikväll. Det gick trögt, fick fortfarande inget sammanhang. Hur djävla många personer ska den här boken handla om, typ. Tänkte att jag kanske skulle fatta mer om jag läste baksidetexten. Ett ord fångade min uppmärksamhet, "noveller".

Aha, så de fyra "kapitel" jag läst än så länge skulle alltså inte ha nåt större samband än det övergripande temat... Smart. (Vem? Inte jag.)

Man skulle kunna tycka att första sidan efter förstasidan skulle ha gett mig en hint... Icke.

Auld lang syne

Idag slängde jag OVE.

Det innebar att jag nog bröt mot nån (eller flera) svurna eder...

Det fanns en plan (smart). Han fyllde ett syfte i planen (vänner). Han hade en praktisk funktion (motverka fattigdom). Han skapade samhörighet (ytlig). Men idag gick han i graven (sopnedkastet). Han spelade ut sin roll för länge sen (sekelskiftet). Jag umgås inte längre med hans gelikar och våra dåvarande vänner (blir numer inte ens inbjuden (inte konstigt med tanke på att jag under alla år tackat nej)). Det är bara för att jag är så sentimental av mig som han fått hänga med så länge (i en påse i garderoben).

Eftersom jag ändå nån gång svor en ed (och eftersom jag kanske har honom att tacka för Stockholm (utan OVE är det möjligt att jag inte klarat de första åren i stan utan gett upp och flyttat tillbaka)) känner jag att han måste få gå med lite stil, så:

OVE är död, länge leve OVE!

Ovillig högerhand m.m.

Du som klickade in här med förhoppning om att få läsa något med som har med sex att göra kan klicka vidare. Det här inlägget handlar om om jag bytt namn, efternamn, roligare än så är det inte.

Jag har bytt efternamn för att jag vill. Mer spännande än så är inte det heller.

Nu är namnbytet godkänt men jag har ännu inte fått nya papper från folkbokföringen och har därför inte skaffat nytt körkort och därför inte heller andra nya kort.

Än så länge måste jag alltså skriva på med mitt gamla namn. I tisdags när jag skrev kontrakt visste jag inte om att namnbytet gått igenom. Det var inga problem att skriva namnteckningen. I onsdags fick jag besked om namnbytet. Sen har jag levt isolerad på landet ett tag och inte skrivit mitt namn alls. Idag var jag på banken för att fixa med handpenningen. Då fick jag skriva under en massa nya papper. Idag ville handen inte alls skriva mitt gamla namn. Den försökte inte heller skriva det nya namnet för det visste den att den inte fick. Den skrev mitt förnamn precis som den brukar sen skrev den en kluddelutt istället för så som den vanligen skriver.

Tur för mig att banktanten godtog kluddelutterna.

---

På vägen till banken läste jag om självhjälpsfällan. Jag är inte en självhjälpsmissbrukare egentligen. Men jag samlar gärna på mig såna artiklar för att jag tänker att jag borde. Jag har en slags vilja att vara en självhjälpare. Jag tänker att om jag läser om självhjälp förstår jag mig själv bättre kanske och då är liksom halva slaget vunnet eller nåt åt det hållet för vill jag ändra på mig och utvecklas är det lättare om jag först förstår mig på mig.

Det jag tog till mig (pga mitt jobb och allt det utsätter mig för) var följande

Ska man utvecklas måste man gå utanför sin trygghetszon, till platsen där det uppstår rädsla och förvirring. Tyvärr tolkas dessa som tecken på att man ska ta ett steg tillbaka istället. I stället för att säga "Jag tror inte att det här funkar" eller "Nä, jag vill inte" vinner man mycket på att säga "Jag är rädd och tycker det är obekvämt, men gör det ändå".

Jag försökte tänka på det sen när jag hoppade på att åka och prata med politiker i morgon (oförberedd, eller jag ska försöka förbereda mig lite snart) och när jag ok:ade ännu mer mediarelaterade åtaganden.

Jag vet inte om jag skulle använda ordet "rädd" men fan vad jag tycker att mitt jobb är jobbigt och fan vad jag känner mig obekväm. Men jag ska göra det ändå! (Ett tag till i alla fall).

Bankens bitch

I tisdags köpte jag lägenhet! TJOHO!!!

Det blev inte billigt. Men som en kompis skrev (efter att jag ganska utförligt redovisat det mesta eftersom hon undrade en massa, troligtvis å sin mans vägnar eftersom hennes man har kopplingar i fastighetsägar- och mäklarbranschen). Hon skrev "Det låter som du gjort en helt okej affär, vare sig något klipp eller något oskäligt." Och det är nog precis det jag gjort. En okej affär. Och jag är nöjd med okej. För mig är "att bo" viktigt. Inget som jag är ute efter att göra klipp på. Råkar det bli ett klipp. Hurra. Om inte. Okej.

Jag tänker alltså inte älta köpet här på bloggen. Jag ältar innan jag fattar beslut. Inte sen. (Det är i alla fall min plan och jag håller mig oftast till det).

Köpt är köpt och kommer aldrig mer igen. Alltså ingen idé att älta.

Det jag däremot kan älta är försäljningen av min nuvarande lägenhet. Om jag inte får det jag räknat med och sagt till banken att jag kan lägga in i den nya då kommer de frysa lånet. Då kommer köpet inte bli av. Då kommer jag bli skadeståndsskyldig.

Det påpekade försäljningsmäklaren glatt till mig när vi skrev kontrakt. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag ska tänka positivt. Jag ska tänka att folk gör det här hela tiden. Köper och säljer bostad (i någon av de ordningarna) utan att bli hemlösa och gå i kånken.

Fast ibland, när jag drabbas av tanken på hur mycket pengar det handlar om (som lilla jag bara sitter och slänger mig med hit och dit) så tänker jag på en intervju jag såg med han riksbankschefen. Han har nämligen inga lån på sitt hus. Han lever efter devisen "Den som är satt i skuld är icke fri". Då tänker jag att jag är ofri. Jag är bankens lilla bitch.

Men å andra sidan är jag det i dag också, så det blir ingen större skillnad. Större skulder bara.
Det verkar som att jag lever efter devisen "Ska man gå i personlig konkurs kan man lika gärna göra det rejält."

Fasad

Det har varit väldigt väldigt stressigt på mitt jobb i två dagar. Flera kollegor säger att de tycker att man sköter det så bra och att de är så glada att man är där och yaddi yaddi yada. Sånt tar jag med stora nävar salt. Vad ska de annars säga, de har ju inget annat val än att säga snälla saker.

Men idag var det en kollega som sa nåt jag faktiskt tog till mig och som jag blev glad över att höra. Hon sa att hon tycker att jag varit så lugn hela tiden mitt i allt. Att jag tagit en sak i taget, jobbat på och varit fokuserad.

Det är precis så jag vill att folk ska uppleva mig. Lugn och proffsig.

Men jag känner själv att jag inte varit det, att jag varit en yr höna som gnällt massor, skällt lite och behövt en massa stöd från min chef.

Det kan delvis beror på att jag känt kaoset inom mig och trott att det lyst igenom mitt försök till cool framtoning. Men uppenbarligen är jag en fantastisk fasadbyggare!

(Annars funderar jag på att skaffa en pulsklocka, det har jag funderat på länge eftersom jag vill ha en när jag "springer" (lufsar) och nu skulle den nog dessutom vara bra att ha på jobbet. Så skulle jag själv kunna se om jag verkligen är så stressad som jag känner mig och också tydligare se vad (vem) det är som gör mig stressad och om pulsen går över en viss gräns kanske det kan vara en ursäkt att få låsa in sig på toan ett tag...).

Lär dig eller gå under

Läser en gammal artikel om stress som jag sparat. Det är Dan Hansson, forskare vid Karolinska institutet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet som intervjuats.

Han menar att vi ofta glömmer bort att det finns en positiv stress. En stress som vi behöver för att få en spark i baken och våga satsa, för att ta tag i saker som vi skjuter upp eller drar oss för att prova, för att tänka utan för boxen, för att starta om och starta nytt. Den goda stressen optimerar hjärnan och forskning visar att regelbunden men kortvarig stress kan stärka immunsystemet. Det som avgör om stressen blir skadlig eller hälsosam beror på hur vi hanterar den och hur långvarig den är.

Stress är ett biologiskt system som hjälper oss att överleva. Stressen skärper våra sinnen. Det är omöjligt att helt undvika stress och det kan också ha negativa effekter på hälsan. Det vi mår bäst av är att få våra stresspåslag ofta men under kortare perioder, omväxlande med vila, avkoppling, belöning och njutning. Understimulering är en viktig och skadlig stressfaktor i sig.

Om man är van att ha hela veckan tom kan ETT möte göra att man blir stressad och jäktad. Men om man är van att ha fullt upp på dagarna tänker man inte på om man får ett möte till. Ju mer vi har att göra desto mer får vi tydligen gjort. Och tvärtom. Ju mindre vi har att göra desto mer passiva blir vi och mer benägna att skjuta upp saker och stressa upp oss långt i förväg för de saker vi måste göra.

Enligt Dan Hansson så är det som vanlig styrketräning. Muskler som används för lite eller för sällan blir svagare. Så fungerar stressmuskeln också. Genom att öva på att stressa på rätt sätt, regelbunden men kortvarig stress varvat med återhämtning, så tränar vi upp vår stresstålighet. Man ska sträva efter balans mellan under- och överstimulering. Men det är inte bara återhämtning som är viktigt, vi behöver också variera det vi gör. Hjärnan mår inte bra av för mycket av samma sak. Har man suttit i möten hela dagen kan det vara bra att sitta ifred och läsa en bok när man kommer hem. Har man jobbat ensam hela dagen är det bra att gå ut och träffa folk efter jobbet. Återhämtning måste inte alltid innebära vila, det kan helt enkelt betyda att man aktiverar en annan del av hjärnan ett tag.

För att träna stressmuskeln är det viktigt att vi utvecklar sk copingstrategier. Coping står för vår förmåga att att hantera stressen på ett sätt som bevarar eller ökar vårt psykiska och fysiska välbefinnande.

Förenklat brukar de flesta välja mellan två alternativ när stressen slår till.

Passiv coping
- undvikande av det som stressar oss (strutsmetoden)
- uppskjutande (vänta så länge som möjlig i hopp om att det ska hinna försvinna)
- ältande (att oroa sig och grubbla långt i förväg)

Aktiv coping
- att undvika undvikandet, uppskjutandet och ältandet
- att fokusera på det du vill och inte på det du inte vill
- att planera, prioritera, tänka positivt och ta kontroll över stressen

Rent allmänt är den passiva copingen sämre för hälsan på lång sikt medan den aktiva har positiva långtidseffekter.

Man kan träna upp sig så att man använder sig av aktiv coping.

Enligt Dan Hansson finns det tre supereffektiva sätt att träna stressmuskeln på ett positivt sätt. Humor, belöningar och umgänge. Vi är sociala varelser med ett medfött behov av att umgås och ha trevligt ihop med andra.

Jag och några vänner har pratat lite om det där. Att det är lätt att när det är mycket på jobbet "stänger man av" sitt sociala umgänge och fokuserar på att arbeta, arbeta, arbeta och sen åka hem och bara vila, vila, vila. Jag har kompisar och familj som gått lite i terapi pga utbränning eller början till att bli utbränd och psykologerna/terapeuterna verkar ganska ense om att man måste fylla på sitt energiförråd också för att orka och att man inte fyller på det genom att ligga hemma i soffan. Om man tar ett vattenglas och vattnet i glaset symboliserar energi och man har det stressigt på jobbet så töms glaset på vatten. Åker man hem och vilar på soffan så stoppar man tömningen tillfälligt men man fyller inte på. Men träffar man vänner, tränar eller göra andra saker man gillar så fyller man på med vatten. När jag såg det så så blev det så tydligt att det ju verkar vettigt. Det är bara det att när det är så där stressigt är det lätt att få tunnelseende och tröskeln för att ta sig iväg och träffa folk (och orka försöka få till träffar) blir så himla HÖG. Det tar ju nämligen också energi. Initialt. Innan man tagit sig dit och börjar få påfyllning.

Jag är en sån som gör precis som man inte ska när det gäller stress. Först har jag kanske ett jobb som gör mig understimulerad. Då blir jag frustrerad och stressad. Sen söker jag mig till ett jobb där det händer saker. Min hjärna blir glad. Men då är jag så van vid att ha det lugnt så den nivån som är på det jobbet gör mig (inledningsvis i alla fall) tokstressad. När jag blir tokstressad har jag en tendens att bara använda mig av någon av de tre negativa copingstrategierna. Vilket leder till att jag blir ännu mer stressad. Jag försöker återhämta mig genom att bli ganska osocial och bara fokusera på att gå ner i varv och vila. Vill inte boka in mig på saker, vill inte göra saker. Alltså fyller jag inte på mitt vattenglas. Den negativa spiralen är ett faktum. Jag blir nästan sjuk av all stress, sömnproblem, finnig, magproblem osv. Min kropp blir inte glad. Inser att det inte är hållbart och söker mig till ett lugnt jobb istället. Blir mer och mer passiv. Blir understimulerad. Och så börjar det om.

Jag försöker lära mig att tänka om. Jag försöker hitta mina egna gränser och tänja på dem. Öva upp min stressmuskel. Lära mig aktiv coping. Lära mig att tar jag mig bara över den där höga tröskeln så är det inte så jobbigt sen, att det kanske är bättre avkoppling att träffa folk på stan än åka hem och slöglo på tv själv. Inte varje gång. Men i alla fall ibland. Jag har all den här teoretiska kunskapen om stress och självinsikt om mitt eget beteende. Varför ska det då vara så förbannat svårt att omsätta det i praktisk handling!?

Jag skulle behöva anställa nån som följer mig i hasorna på dagarna och som ser på mig när jag går in i tunnelseende och som då börjar rabbla de positiva copingstrategierna på ett mässande sätt. Om det är nåt mitt nya jobb ska ge mig så är det att jag ska bli bättre på stresshantering. Antingen det, eller så kommer det sluta med blödande magsår eller att jag ligger kvar i sängen och maniskt stirrar in i en vägg).

Ateist

Louis Armstrongs What A Wonderful World.

Helena Sandström sa i Mauro & Pluras kök att det är en av hennes favoritlåtar. Att hon brukar lyssna på den när hon tappar tron på livet för att hon tycker att man får hopp om livet av den. När Plura frågar hur ofta det händer svarar hon nåt i stil med. "Allt för ofta min vän, jag är ju skådespelare för i helvete." Plura frågar om det är ett par gånger i veckan och hon svarar skämtsamt "ja precis". Sen förtydligar hon sig och säger att det är när hon "okej tappar tron på livet" och inte "hej, jag måste in på psyket".

Jag är inte skådespelare (roligt att hon sa det och inte skådespelerska) men kanske är jag det i själen för jag förstår precis vad hon menar. Jag tappar kanske inte tron på livet men jag tappar tron på mänskligheten. Inte ett par gånger i veckan men oftare än sällan. Fast okej tappar tron på mänskligheten, inte jag ska starta en självmordssekt på internet tappar tron.

Idag har jag sett The Hurt Locker. Den fick mig att tappa tron igen.

Kanske borde jag lyssna på What A Wonderful World. Men ända sen min mamma sa att hon vill att den ska spelas på hennes begravning (jag pratade en del om begravningar när jag växte upp) så kan jag nästan bara tänka på det när jag hör den. Samma sak med den låt min pappa vill ska spelas på hans begravning, Dire Straits Brothers In Arms. Den känns ju extra passande just i det här sammanhanget. Som en textrad säger "We're fools to make war". Men det är väl tyvärr också sant, citatet av Chris Hedges, i inledningen av filmen "The rush of battle is often a potent and lethal addiction, for war is a drug."

Och som man brukar säga, där drogerna går in går förståndet ut.

Ny guidar ny

Tidigare på dagen:

Kollega A på Press presenterar kollega B på Press. Kollega B har varit hemma i många år för att hon "producerat barn på löpande band" men nu är B tillbaka.

Senare på dagen utspelar sig följande samtal:

B - Nu har bla bla inträffat så nu måste du göra det du brukar i de här situationerna. Jag vet inte vad men det vet väl du.
Jag - Nää det vet jag inte för jag är så ny själv att jag inte varit med om det här tidigare.

TYSTNAD.

Kostcirkeln

Måndag
Frukost: kaffe, macka, 2/3dels smoothie (frukost på banken, banken ville prata pension).
Lunch: sallad med nötter och chèvre samt ramlösa
Middag: gourmetrulle och cola (ja, jag vet)

Tisdag
Frukost: kaffe, liiiten smörgås (intogs på Arlanda vid 5.30-tiden så aptiten var inte på topp)
Fika: stor croissant, kaffe
Lunch: konstig dansk variant av sjömansbiff med indisk touch. Lite sallad. Vatten. Kaffe
Fika: hoppade över
Drink: ett glas rött, en ostpinne (vanlig tråkig påläggsost skuren i en "pinne"), en nån liten sconesgrej med nån slags foi gras-röra
"Middag": en macka med ost och paprika på Kastrup, en macka med te när jag kom hem (det var för sent för att äta riktig mat)

Onsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: jättelass gräddstuvad pytt, rödbetor och lite pizzasallad. Äppeldryck
Middag: en cajunburgare (enbart burgare). Vatten

Torsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: drickyoughurt yoggi
Fika: kaffe och en rabarbermuffin
Middag: kommer bli äggmackor och te

Hmm, känns inte vidare bra det här. Dags att ringa Anna Skipper? (Eller avbryta mitt vik på organisationen och gå tillbaka till min tjänst på myndigheten...)

Tom

Har budat idag. Förlorade. Känner mig trött och tom. (Tidigare idag har det mest pendlat mellan irritation, ilska och adrenalin).

Kan gå längre egentligen (har lånelöfte på mer, men tycker inte lgh är värd mer än det jag lade sist). Funderar på om jag har gjort rätt.

Ifrågasätter allt. Blir tokig av allt tänkande, måste sluta. (Tänka alltså).

Kommande veckas motto

Söker styrka och visdom hos den visaste av dem alla.

"Fear is the path to the dark side. (Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.)"

Jag vill inte att Yoda ska titta på mig och säga "I sense much fear in you."

Jag har en kompis som en gång när jag bad henne beskriva mig (jag höll på och putsade på min CV) beskrev mig som modig.

Jag tänker inte låta rädslan för att göra fel ta över.