För flera år sen snubblade jag (via ett tv-program, SÅ KLART) över några helt fantastiska porträttfotografier. Lite research senare och jag kunde konstatera att fotografen hette Walker Evans (1903-1975) och att fotografierna kom från ett samarbete med författaren/journalisten James Agee (1909-1955). De hade tillsammans fått i uppdrag att skildra några bomullsodlare i södern i depressionens USA 1936. (Därav min beteckning att det är en prettobok).
Nu blev det av olika anledningar aldrig något reportage i tidningen som skickat ut dem. Istället skrev James Agee en bok, Let Us Now Praise Famous Men.
Den där boken hängde kvar i mitt medvetande just för bilderna och för titeln. Bilderna tänkte jag att mitt ena syskon säkert skulle uppskatta. Så minnet låg där inbäddat i hjärnbarken med tanke att kanske nån gång träda fram i ljuset igen och bli en julklapp eller nåt.
Flera år senare slutade det hela med att jag köpte boken till mig själv (det var i våras). Sedan dess har den legat och slagits med de andra böckerna på nattduksbordet. Mitt läsande är inte vad det brukade vara och vad det borde vara men det har jag inte riktigt till fullo accepterat än vilket innebär att jag i perioder samlar på mig en massa böcker jag vill läsa. Travarna på nattduksbordet växer eftersom jag inte läser dem i samma takt jag fyller på. Man kan lugnt säga att "balansen" ökar...
Boken ser tung och seriös ut, fast det är en pocketversion, det har också gjort att jag dragit mig lite. Men det ser också ut att eventuellt kunna vara ett aningens bortglömt mästerverk. Så för ett par veckor sedan kände jag att det var dags att ta mig an denna bok.
Först tittade jag på de fantastiska, faktiskt makalösa, bilderna (som dock tyvärr inte gör sig fullt så bra på matt papper i en pocketbok, jag borde antagligen ha köpt den inbundna). Sen gav jag mig i kast med det jag trodde var förordet. (Det visade sig senare att det var det första av inte mindre än TRE förord - återigen - prettobok).
Av det första förordet får man lära sig att, av olika anledningar, blev boken inte utgiven förrän 1941, då var Europa i brand och USA:s befolkning hade annat att tänka på och var inte riktigt intresserad av att läsa om depressionens konsekvenser. Så tyvärr fick den nog inte så stort genomslag som den annars hade fått.
I det första förordet står bl a "Agee constantly pushes the limits of what it's acceptable to say, or what a reader can put up with [---]. There's candour to this, a narcissistic intensity, which no magazine of the time would have countenanced and few would tolerate now. But Agee's absorption in his story, his lack of boundaries, is partly what the story is about. Later he warns us, ahed of an eighty-paged description of the Gudger house (front bedroom, rear bedroom, kitchen and storeroom, with detailed itemisation of each item of furniture) that 'it may be slow going' - an understatement, to say the least."
Här höll jag på och ge upp och lägga den åt sidan, för gott. 80 sidor husbeskrivning!? Yeez, det är lite saftigt även för långrandiga mig. Men jag blev ju samtidigt väldigt nyfiken på den här författaren så jag fortsatte ändå. Så kom jag in på författarens eget förord. Delar var traggligt, det får jag erkänna, han skriver ibland väldigt trassligt men han varvar det med att skriva väldigt rakt. Det står i boken att James Agee var känd för sina filmrecensioner och manus och att han även publicerade en bok med poesi och en novell. Det är för mig väldigt olika typer av skrivande och jag tycker att jag, bara av det lilla jag läst, ser allt detta i den här boken.
En del textavsnitt är underbara. Bara hans respekt för sin "journalism" och hans ångest över vad han gör mot dessa människor genom att skriva om dem är fascinerande. Det är tankar som många av dagens journalister skulle behöva fundera ett varv eller två över.
Jag ska inte citera alla de stycken jag gillar, eller alla de stycken jag tycker är trassliga och var tvungen att läsa flera gånger innan jag kom vidare (alt nöja mig med att inte greppa helt och bara läsa på ändå) men en sak ska jag citera (från hans eget förord) för det är så "tummen i ögat" på den skrivna ordet och kanske är det särskilt aktuellt idag med mejlande, messande, twittrande, chattande osv (kommunikationssätt jag är ett stort fan av så det är inte det, men det är ändå tänkvärt).
"The text was written with reading aloud in mind. That cannot be recommended; but it is suggested that the reader attend with his ear to what he takes of the page: for variations of tone, pace, shape, and dynamics are here particularly unavailable to the eye alone, and with their loss, a good deal of meaning escapes."
Jag har kommit till s. 20 och ska läsa vidare i stilla takt så att jag kan 'höra' orden. Det återstår att se om jag kan komma igenom hela boken och om jag kommer tycka att den är ett dolt mästerverk eller inte eller om jag kommer få ge upp (om inte tidigare så vid den den 80sidiga husbeskrivningen...), jag skulle nämligen aldrig få för mig att bara hoppa över vissa avsnitt - det vore ju fusk! (Därmed inte sagt att jag måste förstå allt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar