Rubriken löd: Blogga eller inte, det är frågan
Svaret blev: Blogga
Sen skrev jag ett långt inlägg som löd så här:
Jag har velat länge fram och tillbaka om jag ska börja blogga eller inte. Det känns stort och svårt. Svårt med tekniken, svårt med gränsdragningar om hur privat/oprivat man ska vara, svårt med ev kommande skrivkramp osv osv osv. Och så känns det så oändligt oöverskådligt. Vilket är svårt för nån som jag, som har lite kontrollbehov.
Det har gjort att jag trots att jag ibland fått kommentarer från vänner om att jag borde börja blogga (jag skriver nämligen ibland väldigt lååååånga mejl och/eller sms kring saker jag kanske kunde ha bloggat om - om jag haft en blogg) inte riktigt tagit tag i det.
Det här med det privata/oprivata har varit en STOR stötesten.
Jag var länge tveksam till facebook, fejjan, också. Efter en övertalningskampanj gick jag med ändå och sen dess har jag varit en ganska aktiv statusuppdaterare (jag är dock väldigt hemlig på fejjan men har successivt blivit åtminstone lite mer ohemlig). Det har dock visat sig att jag, i princip, använder statusuppdateringarna och anteckningsfunktionen som en slags blogg ändå så nu - just idag - tänkte jag att "Va fan, skärp dig! Så svårt kan det inte va'! Testa i alla fall, om inte annat lär du dig nåt." (Jag hade precis konstaterat att jag behöver lite hjärngympa och tänkte att detta kanske kan anses vara hjärngympa just med tanke på att jag tycker att det är lite jobbigt).
Sagt och gjort. Satte mig och började skapa ett konto (velar väldigt länge INNAN jag bestämmer mig, när jag väl bestämt mig KÖR jag bara på). Bestämde mig först för att jag ska vara hemlig, väldigt hemlig! (Så får jag se om jag blir mer ohemlig eller om jag förblir hemlig). Personer i min omgivning brukar säga om mig (till mig) att jag har stor integritet. Nu när jag läser det där börjar jag undra om de tycker att jag är mallig... men jag bestämmer att tolka det som jag tolkat det först - att jag har en stor personlig sfär. När jag bestämt det var första hindret avklarat. (Tänkte att jag får ta det i småsteg). Sen var det dags att bestämma namn. Då var jag nära att kasta in handduken. Ångest. När man är så sen som jag med att börja blogga är det mesta upptaget, ju. Av de bloggar jag kollat på så verkar folk dessutom lägga massor av tid på att klura ut bra namn (alltså antingen passande, personligt, roligt osv eller flera i såna i kombination), eller så bara hade ett som är självklart (vilket jag inte har), det är liksom viktigt. Men jag blev ganska nöjd med namnet, faktiskt.
Jag har alltid, ända sen jag fick nys om dem, varit nyfiken på tankesmedjor. Tycker det verkar skitkul att sitta och hålla på och tänka och tycka saker hela tiden - om allt möjligt! Det är nämligen två saker jag är bra på - tänka och tycka. Fast jag vill inte tillhöra nån politisk gruppering eller nån annan grupp med en given agenda. Jag vill få tycka helt fritt om allt möjligt. Men nu blev ju detta min alldeles egna tankesmedja! Tanken med en tankesmedja är visserligen att det är flera som är med och tycker och tänker. Men med tiden kanske jag får några följare eller läsare (?) (har inte lärt mig bloggterminologin än) och då blir det ju som en liten smedja! Och om inte så kanske man kan göra om ordspråket lite så det blir "Själv är bäste smed"!
En gång för länge sen fick jag lära mig följande (och nej jag skulle inte in i branschen...):
1. Ta namnet på det första husdjur du hade.
2. och sedan den första gatan du bodde på.
3. Översätt det hela till engelska
4. ..och så äre klart!
Nu behövde jag ju ett "artistnamn" eller "kodnamn" och då kom jag att tänka på det där. Nu är jag uppvuxen på landet (oj vad jag blev privat nu) och där jag bodde hade gatan inget namn så jag har bara Pompe (mitt första husdjur) . Eller förresten... när jag var mycket, mycket liten bodde jag faktiskt på en gata med namn. Fast det namnet var inget bra och dessutom för utlämnande för att skriva här så det blir bara Pompe hur som helst. (Jag funderade även på namnet "Doris" för att det var det jag kom att tänka på när jag tänkte "kodnamn" bara för att jag tvingades se True Lies i fredags och när Jamie Lee Curtis vill heta "Natasha" som kodnamn väljer hennes man, Arnold Schwarzenegger, "Doris"... inte så schysst!).
Ytterligare en mycket bra anledning till att börja blogga är att jag vill köpa mig själv en Iphone men kan inte riktigt motivera det för mig själv eftersom jag inte skulle använda den till så mycket mer än ringa, sms:a och kolla av fejjan. Men om jag börjar blogga öppnar sig nya dörrar.
Så jag, Pompe, lovar och svär att jag ska ge det här med bloggande en chans. Svaret är: Blogga!
Jag har velat länge fram och tillbaka om jag ska börja blogga eller inte. Det känns stort och svårt. Svårt med tekniken, svårt med gränsdragningar om hur privat/oprivat man ska vara, svårt med ev kommande skrivkramp osv osv osv. Och så känns det så oändligt oöverskådligt. Vilket är svårt för nån som jag, som har lite kontrollbehov.
Det har gjort att jag trots att jag ibland fått kommentarer från vänner om att jag borde börja blogga (jag skriver nämligen ibland väldigt lååååånga mejl och/eller sms kring saker jag kanske kunde ha bloggat om - om jag haft en blogg) inte riktigt tagit tag i det.
Det här med det privata/oprivata har varit en STOR stötesten.
Jag var länge tveksam till facebook, fejjan, också. Efter en övertalningskampanj gick jag med ändå och sen dess har jag varit en ganska aktiv statusuppdaterare (jag är dock väldigt hemlig på fejjan men har successivt blivit åtminstone lite mer ohemlig). Det har dock visat sig att jag, i princip, använder statusuppdateringarna och anteckningsfunktionen som en slags blogg ändå så nu - just idag - tänkte jag att "Va fan, skärp dig! Så svårt kan det inte va'! Testa i alla fall, om inte annat lär du dig nåt." (Jag hade precis konstaterat att jag behöver lite hjärngympa och tänkte att detta kanske kan anses vara hjärngympa just med tanke på att jag tycker att det är lite jobbigt).
Sagt och gjort. Satte mig och började skapa ett konto (velar väldigt länge INNAN jag bestämmer mig, när jag väl bestämt mig KÖR jag bara på). Bestämde mig först för att jag ska vara hemlig, väldigt hemlig! (Så får jag se om jag blir mer ohemlig eller om jag förblir hemlig). Personer i min omgivning brukar säga om mig (till mig) att jag har stor integritet. Nu när jag läser det där börjar jag undra om de tycker att jag är mallig... men jag bestämmer att tolka det som jag tolkat det först - att jag har en stor personlig sfär. När jag bestämt det var första hindret avklarat. (Tänkte att jag får ta det i småsteg). Sen var det dags att bestämma namn. Då var jag nära att kasta in handduken. Ångest. När man är så sen som jag med att börja blogga är det mesta upptaget, ju. Av de bloggar jag kollat på så verkar folk dessutom lägga massor av tid på att klura ut bra namn (alltså antingen passande, personligt, roligt osv eller flera i såna i kombination), eller så bara hade ett som är självklart (vilket jag inte har), det är liksom viktigt. Men jag blev ganska nöjd med namnet, faktiskt.
Jag har alltid, ända sen jag fick nys om dem, varit nyfiken på tankesmedjor. Tycker det verkar skitkul att sitta och hålla på och tänka och tycka saker hela tiden - om allt möjligt! Det är nämligen två saker jag är bra på - tänka och tycka. Fast jag vill inte tillhöra nån politisk gruppering eller nån annan grupp med en given agenda. Jag vill få tycka helt fritt om allt möjligt. Men nu blev ju detta min alldeles egna tankesmedja! Tanken med en tankesmedja är visserligen att det är flera som är med och tycker och tänker. Men med tiden kanske jag får några följare eller läsare (?) (har inte lärt mig bloggterminologin än) och då blir det ju som en liten smedja! Och om inte så kanske man kan göra om ordspråket lite så det blir "Själv är bäste smed"!
Pompe är för mig inte en hund utan en katt. Han var min första katt och dessvärre gick han ett grymt öde till mötes. En gång för länge sen fick jag lära mig följande (och nej jag skulle inte in i branschen...):
1. Ta namnet på det första husdjur du hade.
2. och sedan den första gatan du bodde på.
3. Översätt det hela till engelska
4. ..och så äre klart!
Nu behövde jag ju ett "artistnamn" eller "kodnamn" och då kom jag att tänka på det där. Nu är jag uppvuxen på landet (oj vad jag blev privat nu) och där jag bodde hade gatan inget namn så jag har bara Pompe. Eller förresten... när jag var mycket, mycket liten bodde jag faktiskt på en gata med namn. Fast det namnet var inget bra och dessutom för utlämnande för att skriva här så det blir bara Pompe hur som helst. (Jag funderade även på namnet "Doris" för att det var det jag kom att tänka på när jag tänkte "kodnamn" bara för att jag tvingades se True Lies i fredags och när Jamie Lee Curtis vill heta "Natasha" som kodnamn väljer hennes man, Arnold Schwarzenegger, "Doris"... inte så schysst!).
Ytterligare en mycket bra anledning till att börja blogga är att jag vill köpa mig själv en Iphone men kan inte riktigt motivera det för mig själv eftersom jag inte skulle använda den till så mycket mer än ringa, sms:a och kolla av fejjan. Men om jag börjar blogga öppnar sig nya dörrar.
Så jag, Pompe, lovar och svär att jag ska ge det här med bloggande en chans.
Idag dödade jag den bloggen. (Må den vila i frid).
Fast inte för att jag ska sluta blogga. Men jag började vela igen över namnet (ja, jag vet att jag skrivit att jag velar innan och sen kör, men som det säkert kommer framgå här så småningom är jag inte alltid särskilt konsekvent). Jag ska försöka leva lite mer efter mottot "tänk inte på andra, tänk på dig själv". Jag är småskeptisk men okej. Jag gillar min Sabellilja-identitet mer än min Pompe-identitet så då ska jag välja den. (PUNKT).
Sen googlade jag lite idag också och då visade det sig att en himla massa människor varit inne på tankesmedjabloggtanken och de var dessutom först så det känns lite beige att hoppa på det tåget nu. Tycker att man alltid fått sig inmatat att varje människa är UNIK. Jo pyttsan! Kollar man runt lite är det är ju bara att inse att man är fullständigt ounik och att det inte finns någonting med mig som är unikt. Jag kommer inte skriva eller tänka nåt som ingen tänkt och/eller skrivit förr. Det kanske inte är bra att se att man är så lik en massa andra människor. Eller så är det bra.
Hur som helst, trots den bistra självinsikten om min egen ounikhet så skapade jag idag min andra blogg (!) och har nu snart skrivit mitt anda inlägg (!) (även om det till största delen består av mitt första inlägg...) så att den/de som vill och känner sig hågade kan läsa och se hur ounik just jag är.
Och kanske, kanske kan jag lyckas vara ounik på just MITT sätt!
2 kommentarer:
Nu kan man kommentera också. Roligt!
Och roligt att få en kommentar! : )
(Och att jag lyckades få det att funka).
Den här bloggen är bättre på alla sätt och vis än den förra, det var bra att jag gjorde som jag gjorde.
Skicka en kommentar