Handywoman

Idag har jag, lägenhetsmogulen (inte för att jag gör stora ekonomiska vinster på lägenhetsaffärer utan för att jag tycks samla på lägenheter. När jag var barn samlade jag på frimärken, bokmärken, stenar, suddisar och toalettpappersrutor (ja jag vet, jag var ett udda barn). Nu samlar jag på lägenheter...), fixat min persienn! (Jag bloggade om det här när den gick sönder).

Jag har tänkt att jag skulle ringa hit någon som lagade den, typ en persiennlagare, men jag har letat lite på webben och det var inte helt lätt att hitta någon. Verkar som att de flesta lagar själva eller byter helt. Så det drog ut lite på tiden.

Häromdagen kom jag på att jag ju kunde fusklaga den! (Med fusklaga menar jag laga så den funkar men på ett mindre estetiskt sätt). Jag var mycket nöjd när jag kom på det. Idag gav jag mig i kast med fixet. Glad och lycklig när det var klart skulle jag triumferande dra i snöret och insåg att det inte funkade alls. Den satt tvärfast. Man kan inte dra ett snöre med stora knutar genom små öppningar och hål och allt vad det är insåg jag. Kände mig lite korkad... så mkt för fuskidén. Men jag vägrade ge upp, tänkte jag ett varv till och kom på att jag ju faktiskt kunde laga den på riktigt. Alldeles själv!

"Min" skylt... (den satt när jag kom hem i fredags). Alla som gått förbi när jag tvättat fönster, slängt sopor, kånkat ner saker i källaren och skurat balkongen har nog kunnat räkna ut att det är min lgh skylten avser.

Vid ett tillfälle idag kom den lilla gamla tanten som bor ovanpå mig och frågade om jag skulle flytta. Hon lät nästan ledsen över det. Vilket gjorde mig lite förvånad för jag tycker hon blängt på mig på ett sånt där senilt misstänksamt sätt det senaste halvåret. Nu var hon rar. Jag fick lite dåligt samvete över att jag oroat mig för att hon ska dö där i sin ensamhet och att det skulle vara jag som kom på det, när kroppsvätskorna började sippra igenom mitt tak (om inte lukten redan fått mig att slå larm, så jag har tagit för vana att sniffa lite i trapphuset varje gång jag går in och ut).

Jag vet, jag tittar på för många deckare-/krimserier...

"Städa, städa...

...varje freda' och så varje jul. Det tycker jag är kul."

Som Pippi sjunger. Nu vet jag inte om jag tycker det är så kul men nu ska det städas.

VISNINGSSTÄDAS.

Japp, det är nu det gäller. Kommande vecka avgör mitt öde.

Ju närmare helgen veckan har kommit desto mer ångest har jag fått. Igår råkade jag titta på Lyxfällan. Osmart, jag fick nästan panik.

Men idag har min mäklare ringt mig (notera att jag inte ringde). Jag nämnde min ångest och han var väldigt lugnande och full av tillförsikt (den galningen tycker enbart att det ska bli spännande och kul), så det kändes faktiskt bättre sen (trots att jag vet att han skapade en falsk trygghet). Nu försöker jag fokusera på vad jag ska göra i helgen (städa och jobba) och inte tänka på nåt annat. Se varje arbetsmoment för sig. Och så försöker jag komma ihåg att andas. Med magen.

Trög, trögare, jag

I påskas fick jag för mig att jag skulle börja läsa en bok. Tyckte inte riktigt jag kom in i den dock så det blev inte så mycket läst.

Gav den ett försök till nu ikväll. Det gick trögt, fick fortfarande inget sammanhang. Hur djävla många personer ska den här boken handla om, typ. Tänkte att jag kanske skulle fatta mer om jag läste baksidetexten. Ett ord fångade min uppmärksamhet, "noveller".

Aha, så de fyra "kapitel" jag läst än så länge skulle alltså inte ha nåt större samband än det övergripande temat... Smart. (Vem? Inte jag.)

Man skulle kunna tycka att första sidan efter förstasidan skulle ha gett mig en hint... Icke.

Auld lang syne

Idag slängde jag OVE.

Det innebar att jag nog bröt mot nån (eller flera) svurna eder...

Det fanns en plan (smart). Han fyllde ett syfte i planen (vänner). Han hade en praktisk funktion (motverka fattigdom). Han skapade samhörighet (ytlig). Men idag gick han i graven (sopnedkastet). Han spelade ut sin roll för länge sen (sekelskiftet). Jag umgås inte längre med hans gelikar och våra dåvarande vänner (blir numer inte ens inbjuden (inte konstigt med tanke på att jag under alla år tackat nej)). Det är bara för att jag är så sentimental av mig som han fått hänga med så länge (i en påse i garderoben).

Eftersom jag ändå nån gång svor en ed (och eftersom jag kanske har honom att tacka för Stockholm (utan OVE är det möjligt att jag inte klarat de första åren i stan utan gett upp och flyttat tillbaka)) känner jag att han måste få gå med lite stil, så:

OVE är död, länge leve OVE!

Ovillig högerhand m.m.

Du som klickade in här med förhoppning om att få läsa något med som har med sex att göra kan klicka vidare. Det här inlägget handlar om om jag bytt namn, efternamn, roligare än så är det inte.

Jag har bytt efternamn för att jag vill. Mer spännande än så är inte det heller.

Nu är namnbytet godkänt men jag har ännu inte fått nya papper från folkbokföringen och har därför inte skaffat nytt körkort och därför inte heller andra nya kort.

Än så länge måste jag alltså skriva på med mitt gamla namn. I tisdags när jag skrev kontrakt visste jag inte om att namnbytet gått igenom. Det var inga problem att skriva namnteckningen. I onsdags fick jag besked om namnbytet. Sen har jag levt isolerad på landet ett tag och inte skrivit mitt namn alls. Idag var jag på banken för att fixa med handpenningen. Då fick jag skriva under en massa nya papper. Idag ville handen inte alls skriva mitt gamla namn. Den försökte inte heller skriva det nya namnet för det visste den att den inte fick. Den skrev mitt förnamn precis som den brukar sen skrev den en kluddelutt istället för så som den vanligen skriver.

Tur för mig att banktanten godtog kluddelutterna.

---

På vägen till banken läste jag om självhjälpsfällan. Jag är inte en självhjälpsmissbrukare egentligen. Men jag samlar gärna på mig såna artiklar för att jag tänker att jag borde. Jag har en slags vilja att vara en självhjälpare. Jag tänker att om jag läser om självhjälp förstår jag mig själv bättre kanske och då är liksom halva slaget vunnet eller nåt åt det hållet för vill jag ändra på mig och utvecklas är det lättare om jag först förstår mig på mig.

Det jag tog till mig (pga mitt jobb och allt det utsätter mig för) var följande

Ska man utvecklas måste man gå utanför sin trygghetszon, till platsen där det uppstår rädsla och förvirring. Tyvärr tolkas dessa som tecken på att man ska ta ett steg tillbaka istället. I stället för att säga "Jag tror inte att det här funkar" eller "Nä, jag vill inte" vinner man mycket på att säga "Jag är rädd och tycker det är obekvämt, men gör det ändå".

Jag försökte tänka på det sen när jag hoppade på att åka och prata med politiker i morgon (oförberedd, eller jag ska försöka förbereda mig lite snart) och när jag ok:ade ännu mer mediarelaterade åtaganden.

Jag vet inte om jag skulle använda ordet "rädd" men fan vad jag tycker att mitt jobb är jobbigt och fan vad jag känner mig obekväm. Men jag ska göra det ändå! (Ett tag till i alla fall).

Bankens bitch

I tisdags köpte jag lägenhet! TJOHO!!!

Det blev inte billigt. Men som en kompis skrev (efter att jag ganska utförligt redovisat det mesta eftersom hon undrade en massa, troligtvis å sin mans vägnar eftersom hennes man har kopplingar i fastighetsägar- och mäklarbranschen). Hon skrev "Det låter som du gjort en helt okej affär, vare sig något klipp eller något oskäligt." Och det är nog precis det jag gjort. En okej affär. Och jag är nöjd med okej. För mig är "att bo" viktigt. Inget som jag är ute efter att göra klipp på. Råkar det bli ett klipp. Hurra. Om inte. Okej.

Jag tänker alltså inte älta köpet här på bloggen. Jag ältar innan jag fattar beslut. Inte sen. (Det är i alla fall min plan och jag håller mig oftast till det).

Köpt är köpt och kommer aldrig mer igen. Alltså ingen idé att älta.

Det jag däremot kan älta är försäljningen av min nuvarande lägenhet. Om jag inte får det jag räknat med och sagt till banken att jag kan lägga in i den nya då kommer de frysa lånet. Då kommer köpet inte bli av. Då kommer jag bli skadeståndsskyldig.

Det påpekade försäljningsmäklaren glatt till mig när vi skrev kontrakt. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag ska tänka positivt. Jag ska tänka att folk gör det här hela tiden. Köper och säljer bostad (i någon av de ordningarna) utan att bli hemlösa och gå i kånken.

Fast ibland, när jag drabbas av tanken på hur mycket pengar det handlar om (som lilla jag bara sitter och slänger mig med hit och dit) så tänker jag på en intervju jag såg med han riksbankschefen. Han har nämligen inga lån på sitt hus. Han lever efter devisen "Den som är satt i skuld är icke fri". Då tänker jag att jag är ofri. Jag är bankens lilla bitch.

Men å andra sidan är jag det i dag också, så det blir ingen större skillnad. Större skulder bara.
Det verkar som att jag lever efter devisen "Ska man gå i personlig konkurs kan man lika gärna göra det rejält."