Snubbeltråd

Jag ser mig så smått om efter andra jobb. Hittade ett jag tyckte verkade riktigt intressant och där jag trodde att jag verkligen (och äntligen) skulle komma till min rätt.

Jobbade på mitt personliga brev och min meritförteckning och skickade iväg en ansökan.

Fick komma på anställningsintervju. Den gick ganska bra (alltid svårt att veta eftersom man inte vet hur de andras intervjuer varit).

Sen har jag fått vänta och vänta och vänta. I torsdags fick jag besked. Negativt. Hade gjort ett bra intryck, hade en bra cv, hade varit med i diskussionen in på mållinjen men så valde de en annan tjej (vars cv var väldigt likt mitt).

Jag fick aldrig nåt besked på vad som fällt avgörandet. Jag tror personkemi. Jag tror också att det var chefen som ville ha henne och att det var arbetstagarna (de som hade blivit kollegor som ville ha mig). Chefens ord väger tyngst.

Jag tycker inte om att befinna mig i en rekryteringsprocess. Från den dag man ser annonsen och tänker att det jobbet vill jag ha till den dag man får besked befinner man sig i en alternativ värld. Den nuvarande arbetsplatsen försvinner försvinner in i dimma. Man går dit varje dag och försöker göra sitt jobb ändå. Försöker tänka förnuftigt. Inte ta ut nåt i förskott. Tänka på konkurrensen och att det ska mycket till för att man ska vara den som får det. I tanken tänka att man blir kvar. Men det är i princip omöjligt att inte känna att man är på väg bort. Att börja fundera på när man i så fall får gå. Hur man ska lägga upp det. Fundera över semester emellan. Se alla saker i almanackan och tänka, "guuuu va skönt jag kommer slippa det, och det, och det!" Dyker det upp att man ska ta på sig extrauppgifter så drar man på det. En del av hjärnan tänker att det är lika bra att erbjuda sig för man blir ju kanske kvar och blir man det inte får man lösa det då. En annan del tänker att det inte är nån idé för jag ska ju ändå sluta. För det spelar ingen roll hur man än försöker anstränga sig och tänka att man ska agera som man blir kvar. Någonstans har det såtts ett frö, ett hopp, en tanke på något annat. Och så där irrar man runt i dimman.

Sen får man besked. Blir det negativt lägger sig dimman fort och man står där naken i den krassa verkligheten om att allt det där jobbiga/tråkiga i kalendern kommer visst ingen annan än jag själv få göra trots allt. Då känns det lite hårt, bittert och deppigt. För initialt är det ju positivt att få komma på intervju. En bekräftelse. Och sedan är det ju bra att få höra att man gjorde en bra intervju. Också en bekräftelse. Men det är samtidigt också så att ju närmre målet man kommit desto hårdare faller man. Det här var tredje gången som jag sökt ett jobb jag verkligen vill ha, där jag fallit på mållinjen. För målsnöret bröts av någon annan som nådde fram först, snöret har fallit ner till marken och förvandlats till en jävla snubbeltråd som man trasslar in sig i så man snavar och får brännsår på knäna. Och man förbannar det där fröet som slog rot. Tänker att "man ska ju inte tänka så". Man ska inte tänka alls. Man ska inte hoppas!

Sen går dagarna. Nära och kära är rara och gulliga. Det blir jordbävning i Japan med efterföljande tsunami och på den efterföljande kärnkraftsolycka/or. En nära vän får ett positivt besked. En annan mer avlägsen person men som jag också vill väl får besked att han är fri från cancern.

Man får perspektiv och rycker upp sig.

Till nästa gång man går in i dimman med förhoppning om att när den då skingras ska man ha brutit målsnöret först, gjort det till någon annans snubbeltråd. Man ska stå övers på prispallen med anställningsbeviset hängandes om halsen.