Allvar

Den här artikeln fångade mig i förra veckan. Kanske för att det är en fråga som förföljt mig länge. Kanske för att jag håller på och läser en bok som delvis berör ämnet. Det är en hemsk bok så det går trögt, inte för att den är dålig eller svårläst utan för att man inte direkt drömmer söta drömmar sen på natten om det var det sista man läste innan man somnade.

Boken heter "The Rape of Nanking" och handlar om japanernas invasion av Kinas dåvarande huvudstad 1937 dvs kring andra världskriget. Av olika anledningar (som bland annat tas upp i boken) har de händelserna aldrig fått något stort genomslag i historieböckerna. Lika lite som det som händer Kongos kvinnor och barn nu, någonsin kommer få genomslag i historieböckerna.

Boken berör bl a sexualiserat våld. Det står att det är en av världens största massvåldtäkter och att det är svårt att få fram siffror men att någon annan författare bedömt att endast pakistanska soldaters massvåldtäkter av bengaliska kvinnor 1971 (där uppskattningsvis 200 000 - 400 000 kvinnor våldtogs i Bangladesh) är större.

"Women suffered most," Takokoro Kozo, a former soldier in the 11th Division of the Japanese army in Nanking, recalled. "No matter how young or old, they all could not escape the fate of being raped. We sent out coal trucks from Hsiakwan to the city streets and villages to seize a lot of women. And then each of them was allocated to 15 to 20 soldiers for sexual intercourse and abuse."

Many believed that raping virgins would make them more powerful in battle. Soldiers were even known to wear amulets made from the pubic hair of such victims, believing that they possessed magical powers against injury.


Även i Bosnien utfördes massvåldtäkter som framgår av artikeln jag länkade till. Och säkert har de utförts i större eller mindre skala i många andra krigsdrabbade länder också.

Det som är så EXTREMT otäckt med de här massvåldtäkterna är just att det inte handlar om enskilda psykotiska soldater utan att det är systematiserat. Att det är en del av själva krigföringen. Japanerna hade visserligen enligt uppgift i boken gått ut och förbjudit våldtäkter men där var vidskepligheten kring det så djupt rotad och dessutom hade man som en del av krigföringen ett systematiserat dödande av alla och då tänkte väl soldaterna att skulle kvinnorna ändå dö så kunde de väl lika gärna våldtas innan ... Dessutom hade japanerna planer på och genomförde även till viss del trafficking med kvinnorna där man startade upp bordeller på olika orter och så att säga "bemannade" bordellerna med kvinnorna från Nanking. I Bosnien handlade det om etnisk rensning och i Kongo tycks det handla om att förstöra samhällsstrukturen, som det står "vad är en by utan kvinnor?". Och det här är så klart inte bara en kvinnofråga. Det påverkar ju ALLA. I Nanking var det inte bara de japanska soldaterna som våldtog kvinnorna. De tvingade även män att våldta sina fruar/döttrar och pojkar att våldta sina mammor/systrar. Det gör man även i Kongo har jag sett tidigare på TV. Där använder man det som jag förstår det även som ett sätt att "få" barnsoldater. Precis som LRA i Uganda tvingade barn att stympa sina föräldrar innan de kidnappade dem till att bli barnsoldater, för att på så sätt få dem att känna att de aldrig skulle vara välkomna tillbaka om de försökte fly från rebellerna tillbaka till sina familjer.

När jag såg Margot Wallström vara med i Skavlan och fick höra att hon eventuellt skulle få en FN-tjänst över att leda en organisation som ska se till att de som gör sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn i konflikter ska gripas tänkte jag att det inte är en dag för tidigt. (Enligt artikeln jag länkade till är det nu klart, organisationen håller på och byggs upp, Margot Wallström ska leda den och hon är direkt underställd FN:s generalsekreterare).

Det är ju fint och bra. Men kommer det verkligen leda till förändring?

Det finns gott om konventioner och FN-resolutioner om hur man ska bete sig i krig. Och det är ju fint. Men någonstans är det ju lite konstigt ändå. Man får ju egentligen inte kriga. Man får inte angripa en annan stat. Och man får inte ta till våld i en stat för att störta ledaren och själv ta makten (utom möjligen om man gör det för att störta en diktator och inrätta en demokrati). OM man nu ändå då är beredd att på nåt sätt gå över den gränsen. Är det inte lite naivt då att tro att man kommer att rätta sig efter de ANDRA reglerna, som att man inte får utöva sexualiserat våld, hur man ska behandla krigsfångar, att man inte får använda sig av tortyr, vilka vapen man får använda sig av etc etc???

Börjar man nu kriga så gör man ju det med tanken att man ska vinna eller uppnå nåt. Och är man då inte beredd att ta till varje medel för att göra det? Minor t ex togs ju fram för att de var så sjukt effektiva. Det är mer effektivt i krigföring att lemlästa folk än att döda dem för då måste "fienden" dessutom ta hand om alla sårade vilket tär både på psyket och resurser. Dessutom skrämmer man folk att hålla sig på vissa ytor fast det kan man ju göra med vapen som dödar också men det är säkert också billigare och mer effektivt dvs en mina kan skada flera personer än t ex en kula från ett maskingevär.

Så länge risken att gripas är så liten som den är och så länge sanktionerna och straffen är så små som de är tror jag tyvärr aldrig att man kan komma ifrån det. Om man inte på nåt sätt kan få till attitydförändringar, vilket inte heller känns så troligt. Det gör mig så deprimerad och desillusionerad över mänskligheten.

Jag hoppas att Margot inte känner sig lika hopplös inför sitt uppdrag och vad hon kan åstadkomma som jag är. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att den nya organisationen faktiskt kommer innebära någon förändring på området. Annars kan vi lika gärna bara detonera de där atombomberna och dö ut som ras!