Sen ankomst

Har man läst mitt förra inlägg så vet man att idag var första dagen på mitt nya jobb.

Vad är det man inte ska göra första dagen på sitt nya jobb (lika illa som om man gör det när man ska på anställningsintervju)?

Svar: Man ska inte komma SENT.

Vad gjorde jag på min första dag?

Svar: Kom sent.

Vad är det jag hatar att vara?

Svar: Försenad.

Till mitt gamla jobb åker jag tunnelbana då går jag åt höger. Idag skulle jag åka buss, som jag gjorde på mitt gam-gamla jobb, då går jag åt vänster. Jag skulle åka en busslinje jag åkt många gånger och som jag vet hur den går och var den stannar. Jag kollade upp igår hur bussarna gick. Jag skulle vara på jobbet kl 9. Bussen gick 08.35 och då skulle jag vara framme 08.48. Eftersom jobbet ligger jättenära hållplatsen var det alltså gott om tid.

I morse gick jag upp, gjorde mig i ordning, åt frukost och allt var lugn och ro. Gick hemifrån ca 08.25 (det tar nog inte tio min att gå till bussen men jag ville inte stressa och det är halt bla bla bla). Då, precis då kom jag på att biljetten på mitt accesskort gått ut och att jag behövde köpa ny. PANIK (för det kan man inte göra på bussen och inte i närheten av hållplatsen heller). Kom på att jag för en gångs skull hade kontanter. LYCKA. Kortvarig. Ny panik. Man kan ju inte betala med kontanter på bussen längre. Vad göra?! Våga förlita sig på att snälla busschauffören faller för stora ledsna fuktiga ögon och ömklig historia om första-dagen-på-nya-jobbet? Nej. Hade det inte funkat hade jag dessutom fått ta mig över 500 m åt galet håll innan jag kom fram till ett ställe där jag kunde ladda kortet. Fattade snabbt beslut om att springa till tunnelbanan, ladda kortet där, hoppas hinna med bussen efter som med tur borde gå inom 10 min och då borde jag ändå med nöd och näppe vara framme vid nio.

Språngmarsch (okej inte älggalopp mer fintripp, det är ju halt) till t-banan, ladda kortet, svära över den förbannade oturen med rödagubben både på vägen dit och tillbaka, springa, springa, springa. Oj hinner nog med bussen som går 35 ändå om jag har tur. SKÖNT! Springa lite till. Framme. Svettig. Pust. Oj där kommer bussen. Hurra jag hann!!! Tar av mig på bussen för att svettas klart innan jag kommer fram till nya jobbet så jag inte kommer in och ser ut som jag var tvungen att stressa för att hinna. Vill åtminstone ge intryck av att vara en person med koll.

Oj nu ropar bussen upp min station. Men det här ser ju inte ut som min station. Men jag har å andra sidan reflekterat över att flera ställen inte riktigt varit sig lika på grund av snön. Då hade jag nog fel på namnet, då heter nog min station det där andra. Då är det nästa. Sitter kvar. Vill inte gå onödigt långt i kylan. Typiskt mig att vara så stressad att jag skulle gå av för tidigt. Det är lugnt. Stanna kvar. Stannar kvar.

Oj nu känner jag VERKLIGEN inte igen mig... Oj, hur åker bussen nu? Lugn, de har nog bara gjort en liten avstickare, snart svänger den tillbaka och kommer ut på rätt hållplats, de kan inte ha tagit bort DEN hållplatsen. Vänta nu... Nu ser jag ju att det är fel väg. Oj, nu ropar de upp hållplatsen som jag vet att nu åker de inte tillbaka, nu är jag i nästa stadsdel. Oj, de har nog DRAGIT OM den förbannade linjen!!! PANIK. Kastar mig på stoppknappen. Måste av, måste byta, måste tillbaka. Hur kommer jag tillbaka om den förbannade linjen inte går där längre?! Kan jag gå, jag kommer gå vilse. HELVETES DJÄVLA FÖRBANNADE PISS!!! Nu är klockan nio och jag har inte tagit med något telefonnummer. Kan inte ringa och förklara. Avvända fina mobilen och försöka ringa växeln? Nej, ger för panikartat intryck.

Kastar mig av bussen. Språngmarsch för att ta mig över till hållplatsen på andra sidan. Försöker förstå busslinjerna. Lyckas inte. Lyckas fatta att en annan buss NOG går förbi där jag ska. TACK OCH LOV, där kommer en sån buss. Frågar om den stannar där jag ska. Chauffören ser ut som om jag frågade om han stannar på Pluto. Sen svarar han ja. Jag är tveksam men har inget att förlora.

Med andan i halsen avvaktar jag nästa hållplats. SKÖNT. Nu är jag på rätt väg. Puh, blir kanske inte så sen. Noterar att det står det andra busslinjenr på busskurerna. Tycker att det är märkligt. Går av vid rätt hållplats ca 09.07. BRA. FRAMME. Vänta nu... hur ska jag gå? Förra gången kom jag med annat färdmedel. Jo, jag ska nog gå här och så så och så och så... och nej... var är jag nu?. Fråga han där? Nej. Tar fram fina mobilen söker på nya arbetet. Hittar adressen. Söker på kartor får fram hur jag ska gå. Känns jättekonstigt och långt... Såååå fel kan jag väl inte vara? (KÖNSORD). Se där, snälla tanten. Fråga. Aha, bara ner och under här? Tackelitack.

Ner. Under. Höger... nej... vänster. Upp. FAN. Samma ställe som jag började på. Ner igen. Går motsatt mot förra gången. Ja men nu börjar det kännas bekant. Ja, nu är det rätt. Ja nu SER jag det. HURRA!!!

Andan i halsen. Ringa på klockan. Säga att hejsan hejsan, jag ska börja hos er idag men är minsann en kvart sen och går det bra att släppa in mig ändå eller har jag fått sparken nu? (Okej sa inte det sista, tänkte). Blev insläppt. Snälla tanterna i receptionen. Jättesnälla. Förstående. Ringde min kontaktperson. Hon kom. Jo-jag-ber-så-hemskt-mycket-om-ursäkt-men-det-var-så-här-att-bla-bla-bla-bla-och-dumma-sl-som-dragit-om-busslinjen-och-sånt-tänker-man-ju-inte-på-att-kolla-när-man-åkt-förr-och-farligt-åka-där-man-åkt-förr-för-då-kollar-man-inte... "Det är ingen fara, jag är bara glad att du kom." Tackelitack.

Kontaktpersonen träffar annan person hon inte sett på länge. De pratar. Den andra personen frågar om jag skrivit på allt eller har möjlighet att dra mig ur. Jag säger att allt är påskrivet. Hon tittar medlidande på mig och säger att jag inte förstår vad jag tagit på mig. Jag ler.

Dagen i övrigt löper ganska smärtfritt.

Hemfärd. Får rätt riktning utpekad för mig och går mot den hållplats jag borde gått av vid i morse innan bussen åkte galet. Ställer mig på motsatt sida. Det är kallt. Tittar på siffrorna på stolpen. Blir fundersam. Busslinjen står inte där. Men den står där mitt emot. Kan väl inte vara så att den inte går den här vägen tillbaka? (Minns att nr stod när jag åkte "rätt väg" med den andra bussen). Sneglar bort åt där bussen i så fall går. Ser bussar gå där. Ser inte nr. Fryser. Ska jag stå kvar? Ska jag gå bort och stå där? DJÄVLA SL! Det enda rätta, det enda som inte blir fel, gå bort till hållplatsen där i så fall den nya dragningen och den gamla möts. Går. Kallt som fan. Jag är nästan naken om benen. Bara strumpbyxor. Tunna strumpyxor. Förbannade fåfänga att inte vilja gå i jeans första dagen fast jag vet att det är en jeansarbetsplats. Var också rädd att framstå som "fienden", ville inte vara för finklädd. Tog en klänning och klädde ner den. Kände mig bekväm faktiskt. Fast nu fryser jag. Det där fettet på låren som alltid stör en annars, varför kan det inte göra nån nytta nu och isolera? Då skulle det ju faktiskt fylla en funktion. FAN. Missar bussen som kom ut där, den gick den GAMLA vägen?!

Kommer fram till hållplatsen. Antarktis. Okej vänta tio minuter. Blir till is. När bussen kommer, tjugo minuter senare, så fundera jag på om jag ska bryta av mig ena benet (inte svårt eftersom det nu är is) så där som man kunde göra med dockben. Ta det i vristen och banka isköttklumpen upptill i huvudet på chauffören. Inser att det nog inte är så trevligt. Inte hans personliga fel. SL:s fel. Avstår. Går på bussen. Stannar och köper choklad.

Kommer hem nästan död. Iszombie. Tittar på SL:s hemsida. Jomenvisst! Det ÄR så djävla puckat att de dragit linjen åt ena hållet dit(utan att flagga upp för det i busskurerna) och andra vägen hem...

Snipp snapp snut så var sagan slut.

P.S.(Sju liter varmt te senare har jag ev tinat upp men mina förfrusna tår kommer jag hugga av med en yxa och skicka med posten till SL, precis lagom när de börjar ruttna).