Människa eller varumärke?

Jag närmar mig slutet på min tid på den snälla organisationen och kommer snart att åter befinna mig på den månne mindre snälla myndigheten.

Häromdagen var jag på ett möte (de flesta möten känns ganska meningslösa så här mot slutet) och där presenterade sig en ny person, jag väljer att kalla personen W.

En chef presenterar W och W:s bakgrund. Det lät spännande jag började nästan tycka att det var synd att jag inte skulle få arbeta med den personen med så spännande bakgrund och till synes vettiga åsikter. Men så kom det... Chefen (stackars chefen) hade presenterat W som förnamn efternamn och sammanfattat W:s bakgrund. Sedan lämnade chefen över ordet till W.

W började med att säga. "Hej, jag heter förnamn. W. efternamn. Och som ni kommer märka är W väldigt viktigt. För jag ser på mig själv som ett vandrande varumärke. Hahaha."

Jag kaskadkräktes inombords och kände plötsligt att det var mycket skönt att jag inte skulle behöva lära känna den här personen.

Bara några dagar senare läste jag en artikel i DV som handlar om mat och att det blivit så krångligt med mat och läste följande mening "Maten du köper blir på det här sättet en lika betydelsefull del av ditt varumärke som dina jeans, din handväska eller bilen i vars bagageutrymme du langar in dina matkassar."

Jag kaskadkräktes inombords igen och började fundera. När började vi se oss som varumärken och inte som människor?

I somras var jag och såg utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia. Mycket intressant och riktigt hemsk. (Bl a fick man lära sig om Vipeholmstoffee). Det väckte nya funderingar kring det här med medicinsk etik, som jag tycker är otroligt intressant och inte förstår att det inte förs mer livliga diskussioner kring. I takt med att den medicinska forskningen går framåt måste man ju även diskutera de etiska frågorna. Idag kan vi titta tillbaka och konstatera att det som man funderade på och det som hände under perioden typ från 1920-talet till 1970-talet inte var okej. Men var står vi idag?

Av en slump så var jag för några veckor sedan på ett seminarium på Etnografiska museet där andra delen av utställningen (O)mänskligt finns. I en paus hann man strosa runt och kolla lite. Råkade då snubbla över ett tal som Marita Wengelin tidigare ordförande i Svenska Downföreningen höll den 22 oktober 2009 vid ett seminarium om nya fosterdiagnostiska metoder, anordnat av Riksdagens Socialutskott och Statens Medicinsk Etiska Råd. Talet hittar ni här (scrolla ner lite till fotot och rubriken "Att leva med Downs syndrom").

Det är otroligt svåra frågor. Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv. Jag har vänner/bekanta som gjort KUB-test. Ingen har (mig veterligen) ställts inför faktum att testet visat på Downs och att de behövt fatta beslut om att behålla barnet eller inte. Men det faktum att man gör testet visar ju på att man just då i alla fall lutar åt beslutet att i så fall välja en abort. Jag har inte och skulle aldrig döma vänner som valt/väljer att göra KUB-test och som kanske till och med beroende på resultat skulle välja en abort. Men jag tycker att talets innehåll är mycket tänkvärt. Och tycker att det är konstigt att det ändå inte först mer diskussioner kring det. Jag är för fri abort. Jag är mot könsselektiva aborter. Men fosterdiagnostik tycker jag är svårt. Det är ju nedärvt i oss att vilja få friska barn. Men var går gränsen, vem avgör vad som är friskt, sjukt, vad som är ett funktionshinder eller funktionsstörning (jag gillar förresten teaterföreningen Glada Hudiks grundare Pär Johanssons begrepp "normalstörd"). Vi har fysiska funktionsnedsättningar, psykiska funktionsnedsättningar (som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Om tekniken ger oss tillgång till att få all möjlig sådan information via fosterdiagnostik och vi får välja fritt om vi vill behålla barnet eller inte. Vad kommer vi då välja? Kommer våra val påverka våra "varumärken", vård "värde" på marknaden? Vad har vi för samhälle redan nu, när det tycks bli vanligare och vanligare att vi ser oss som varumärken och inte som människor? Och om den utvecklingen fortsätter, vad får vi för samhälle då?