Läser en gammal artikel om stress som jag sparat. Det är Dan Hansson, forskare vid Karolinska institutet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet som intervjuats.
Han menar att vi ofta glömmer bort att det finns en positiv stress. En stress som vi behöver för att få en spark i baken och våga satsa, för att ta tag i saker som vi skjuter upp eller drar oss för att prova, för att tänka utan för boxen, för att starta om och starta nytt. Den goda stressen optimerar hjärnan och forskning visar att regelbunden men kortvarig stress kan stärka immunsystemet. Det som avgör om stressen blir skadlig eller hälsosam beror på hur vi hanterar den och hur långvarig den är.
Stress är ett biologiskt system som hjälper oss att överleva. Stressen skärper våra sinnen. Det är omöjligt att helt undvika stress och det kan också ha negativa effekter på hälsan. Det vi mår bäst av är att få våra stresspåslag ofta men under kortare perioder, omväxlande med vila, avkoppling, belöning och njutning. Understimulering är en viktig och skadlig stressfaktor i sig.
Om man är van att ha hela veckan tom kan ETT möte göra att man blir stressad och jäktad. Men om man är van att ha fullt upp på dagarna tänker man inte på om man får ett möte till. Ju mer vi har att göra desto mer får vi tydligen gjort. Och tvärtom. Ju mindre vi har att göra desto mer passiva blir vi och mer benägna att skjuta upp saker och stressa upp oss långt i förväg för de saker vi måste göra.
Enligt Dan Hansson så är det som vanlig styrketräning. Muskler som används för lite eller för sällan blir svagare. Så fungerar stressmuskeln också. Genom att öva på att stressa på rätt sätt, regelbunden men kortvarig stress varvat med återhämtning, så tränar vi upp vår stresstålighet. Man ska sträva efter balans mellan under- och överstimulering. Men det är inte bara återhämtning som är viktigt, vi behöver också variera det vi gör. Hjärnan mår inte bra av för mycket av samma sak. Har man suttit i möten hela dagen kan det vara bra att sitta ifred och läsa en bok när man kommer hem. Har man jobbat ensam hela dagen är det bra att gå ut och träffa folk efter jobbet. Återhämtning måste inte alltid innebära vila, det kan helt enkelt betyda att man aktiverar en annan del av hjärnan ett tag.
För att träna stressmuskeln är det viktigt att vi utvecklar sk copingstrategier. Coping står för vår förmåga att att hantera stressen på ett sätt som bevarar eller ökar vårt psykiska och fysiska välbefinnande.
Förenklat brukar de flesta välja mellan två alternativ när stressen slår till.
Passiv coping
- undvikande av det som stressar oss (strutsmetoden)
- uppskjutande (vänta så länge som möjlig i hopp om att det ska hinna försvinna)
- ältande (att oroa sig och grubbla långt i förväg)
Aktiv coping
- att undvika undvikandet, uppskjutandet och ältandet
- att fokusera på det du vill och inte på det du inte vill
- att planera, prioritera, tänka positivt och ta kontroll över stressen
Rent allmänt är den passiva copingen sämre för hälsan på lång sikt medan den aktiva har positiva långtidseffekter.
Man kan träna upp sig så att man använder sig av aktiv coping.
Enligt Dan Hansson finns det tre supereffektiva sätt att träna stressmuskeln på ett positivt sätt. Humor, belöningar och umgänge. Vi är sociala varelser med ett medfött behov av att umgås och ha trevligt ihop med andra.
Jag och några vänner har pratat lite om det där. Att det är lätt att när det är mycket på jobbet "stänger man av" sitt sociala umgänge och fokuserar på att arbeta, arbeta, arbeta och sen åka hem och bara vila, vila, vila. Jag har kompisar och familj som gått lite i terapi pga utbränning eller början till att bli utbränd och psykologerna/terapeuterna verkar ganska ense om att man måste fylla på sitt energiförråd också för att orka och att man inte fyller på det genom att ligga hemma i soffan. Om man tar ett vattenglas och vattnet i glaset symboliserar energi och man har det stressigt på jobbet så töms glaset på vatten. Åker man hem och vilar på soffan så stoppar man tömningen tillfälligt men man fyller inte på. Men träffar man vänner, tränar eller göra andra saker man gillar så fyller man på med vatten. När jag såg det så så blev det så tydligt att det ju verkar vettigt. Det är bara det att när det är så där stressigt är det lätt att få tunnelseende och tröskeln för att ta sig iväg och träffa folk (och orka försöka få till träffar) blir så himla HÖG. Det tar ju nämligen också energi. Initialt. Innan man tagit sig dit och börjar få påfyllning.
Jag är en sån som gör precis som man inte ska när det gäller stress. Först har jag kanske ett jobb som gör mig understimulerad. Då blir jag frustrerad och stressad. Sen söker jag mig till ett jobb där det händer saker. Min hjärna blir glad. Men då är jag så van vid att ha det lugnt så den nivån som är på det jobbet gör mig (inledningsvis i alla fall) tokstressad. När jag blir tokstressad har jag en tendens att bara använda mig av någon av de tre negativa copingstrategierna. Vilket leder till att jag blir ännu mer stressad. Jag försöker återhämta mig genom att bli ganska osocial och bara fokusera på att gå ner i varv och vila. Vill inte boka in mig på saker, vill inte göra saker. Alltså fyller jag inte på mitt vattenglas. Den negativa spiralen är ett faktum. Jag blir nästan sjuk av all stress, sömnproblem, finnig, magproblem osv. Min kropp blir inte glad. Inser att det inte är hållbart och söker mig till ett lugnt jobb istället. Blir mer och mer passiv. Blir understimulerad. Och så börjar det om.
Jag försöker lära mig att tänka om. Jag försöker hitta mina egna gränser och tänja på dem. Öva upp min stressmuskel. Lära mig aktiv coping. Lära mig att tar jag mig bara över den där höga tröskeln så är det inte så jobbigt sen, att det kanske är bättre avkoppling att träffa folk på stan än åka hem och slöglo på tv själv. Inte varje gång. Men i alla fall ibland. Jag har all den här teoretiska kunskapen om stress och självinsikt om mitt eget beteende. Varför ska det då vara så förbannat svårt att omsätta det i praktisk handling!?
Jag skulle behöva anställa nån som följer mig i hasorna på dagarna och som ser på mig när jag går in i tunnelseende och som då börjar rabbla de positiva copingstrategierna på ett mässande sätt. Om det är nåt mitt nya jobb ska ge mig så är det att jag ska bli bättre på stresshantering. Antingen det, eller så kommer det sluta med blödande magsår eller att jag ligger kvar i sängen och maniskt stirrar in i en vägg).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar