Det har varit väldigt väldigt stressigt på mitt jobb i två dagar. Flera kollegor säger att de tycker att man sköter det så bra och att de är så glada att man är där och yaddi yaddi yada. Sånt tar jag med stora nävar salt. Vad ska de annars säga, de har ju inget annat val än att säga snälla saker.
Men idag var det en kollega som sa nåt jag faktiskt tog till mig och som jag blev glad över att höra. Hon sa att hon tycker att jag varit så lugn hela tiden mitt i allt. Att jag tagit en sak i taget, jobbat på och varit fokuserad.
Det är precis så jag vill att folk ska uppleva mig. Lugn och proffsig.
Men jag känner själv att jag inte varit det, att jag varit en yr höna som gnällt massor, skällt lite och behövt en massa stöd från min chef.
Det kan delvis beror på att jag känt kaoset inom mig och trott att det lyst igenom mitt försök till cool framtoning. Men uppenbarligen är jag en fantastisk fasadbyggare!
(Annars funderar jag på att skaffa en pulsklocka, det har jag funderat på länge eftersom jag vill ha en när jag "springer" (lufsar) och nu skulle den nog dessutom vara bra att ha på jobbet. Så skulle jag själv kunna se om jag verkligen är så stressad som jag känner mig och också tydligare se vad (vem) det är som gör mig stressad och om pulsen går över en viss gräns kanske det kan vara en ursäkt att få låsa in sig på toan ett tag...).
fredag 26 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Lär dig eller gå under
Läser en gammal artikel om stress som jag sparat. Det är Dan Hansson, forskare vid Karolinska institutet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet som intervjuats.
Han menar att vi ofta glömmer bort att det finns en positiv stress. En stress som vi behöver för att få en spark i baken och våga satsa, för att ta tag i saker som vi skjuter upp eller drar oss för att prova, för att tänka utan för boxen, för att starta om och starta nytt. Den goda stressen optimerar hjärnan och forskning visar att regelbunden men kortvarig stress kan stärka immunsystemet. Det som avgör om stressen blir skadlig eller hälsosam beror på hur vi hanterar den och hur långvarig den är.
Stress är ett biologiskt system som hjälper oss att överleva. Stressen skärper våra sinnen. Det är omöjligt att helt undvika stress och det kan också ha negativa effekter på hälsan. Det vi mår bäst av är att få våra stresspåslag ofta men under kortare perioder, omväxlande med vila, avkoppling, belöning och njutning. Understimulering är en viktig och skadlig stressfaktor i sig.
Om man är van att ha hela veckan tom kan ETT möte göra att man blir stressad och jäktad. Men om man är van att ha fullt upp på dagarna tänker man inte på om man får ett möte till. Ju mer vi har att göra desto mer får vi tydligen gjort. Och tvärtom. Ju mindre vi har att göra desto mer passiva blir vi och mer benägna att skjuta upp saker och stressa upp oss långt i förväg för de saker vi måste göra.
Enligt Dan Hansson så är det som vanlig styrketräning. Muskler som används för lite eller för sällan blir svagare. Så fungerar stressmuskeln också. Genom att öva på att stressa på rätt sätt, regelbunden men kortvarig stress varvat med återhämtning, så tränar vi upp vår stresstålighet. Man ska sträva efter balans mellan under- och överstimulering. Men det är inte bara återhämtning som är viktigt, vi behöver också variera det vi gör. Hjärnan mår inte bra av för mycket av samma sak. Har man suttit i möten hela dagen kan det vara bra att sitta ifred och läsa en bok när man kommer hem. Har man jobbat ensam hela dagen är det bra att gå ut och träffa folk efter jobbet. Återhämtning måste inte alltid innebära vila, det kan helt enkelt betyda att man aktiverar en annan del av hjärnan ett tag.
För att träna stressmuskeln är det viktigt att vi utvecklar sk copingstrategier. Coping står för vår förmåga att att hantera stressen på ett sätt som bevarar eller ökar vårt psykiska och fysiska välbefinnande.
Förenklat brukar de flesta välja mellan två alternativ när stressen slår till.
Passiv coping
- undvikande av det som stressar oss (strutsmetoden)
- uppskjutande (vänta så länge som möjlig i hopp om att det ska hinna försvinna)
- ältande (att oroa sig och grubbla långt i förväg)
Aktiv coping
- att undvika undvikandet, uppskjutandet och ältandet
- att fokusera på det du vill och inte på det du inte vill
- att planera, prioritera, tänka positivt och ta kontroll över stressen
Rent allmänt är den passiva copingen sämre för hälsan på lång sikt medan den aktiva har positiva långtidseffekter.
Man kan träna upp sig så att man använder sig av aktiv coping.
Enligt Dan Hansson finns det tre supereffektiva sätt att träna stressmuskeln på ett positivt sätt. Humor, belöningar och umgänge. Vi är sociala varelser med ett medfött behov av att umgås och ha trevligt ihop med andra.
Jag och några vänner har pratat lite om det där. Att det är lätt att när det är mycket på jobbet "stänger man av" sitt sociala umgänge och fokuserar på att arbeta, arbeta, arbeta och sen åka hem och bara vila, vila, vila. Jag har kompisar och familj som gått lite i terapi pga utbränning eller början till att bli utbränd och psykologerna/terapeuterna verkar ganska ense om att man måste fylla på sitt energiförråd också för att orka och att man inte fyller på det genom att ligga hemma i soffan. Om man tar ett vattenglas och vattnet i glaset symboliserar energi och man har det stressigt på jobbet så töms glaset på vatten. Åker man hem och vilar på soffan så stoppar man tömningen tillfälligt men man fyller inte på. Men träffar man vänner, tränar eller göra andra saker man gillar så fyller man på med vatten. När jag såg det så så blev det så tydligt att det ju verkar vettigt. Det är bara det att när det är så där stressigt är det lätt att få tunnelseende och tröskeln för att ta sig iväg och träffa folk (och orka försöka få till träffar) blir så himla HÖG. Det tar ju nämligen också energi. Initialt. Innan man tagit sig dit och börjar få påfyllning.
Jag är en sån som gör precis som man inte ska när det gäller stress. Först har jag kanske ett jobb som gör mig understimulerad. Då blir jag frustrerad och stressad. Sen söker jag mig till ett jobb där det händer saker. Min hjärna blir glad. Men då är jag så van vid att ha det lugnt så den nivån som är på det jobbet gör mig (inledningsvis i alla fall) tokstressad. När jag blir tokstressad har jag en tendens att bara använda mig av någon av de tre negativa copingstrategierna. Vilket leder till att jag blir ännu mer stressad. Jag försöker återhämta mig genom att bli ganska osocial och bara fokusera på att gå ner i varv och vila. Vill inte boka in mig på saker, vill inte göra saker. Alltså fyller jag inte på mitt vattenglas. Den negativa spiralen är ett faktum. Jag blir nästan sjuk av all stress, sömnproblem, finnig, magproblem osv. Min kropp blir inte glad. Inser att det inte är hållbart och söker mig till ett lugnt jobb istället. Blir mer och mer passiv. Blir understimulerad. Och så börjar det om.
Jag försöker lära mig att tänka om. Jag försöker hitta mina egna gränser och tänja på dem. Öva upp min stressmuskel. Lära mig aktiv coping. Lära mig att tar jag mig bara över den där höga tröskeln så är det inte så jobbigt sen, att det kanske är bättre avkoppling att träffa folk på stan än åka hem och slöglo på tv själv. Inte varje gång. Men i alla fall ibland. Jag har all den här teoretiska kunskapen om stress och självinsikt om mitt eget beteende. Varför ska det då vara så förbannat svårt att omsätta det i praktisk handling!?
Jag skulle behöva anställa nån som följer mig i hasorna på dagarna och som ser på mig när jag går in i tunnelseende och som då börjar rabbla de positiva copingstrategierna på ett mässande sätt. Om det är nåt mitt nya jobb ska ge mig så är det att jag ska bli bättre på stresshantering. Antingen det, eller så kommer det sluta med blödande magsår eller att jag ligger kvar i sängen och maniskt stirrar in i en vägg).
Han menar att vi ofta glömmer bort att det finns en positiv stress. En stress som vi behöver för att få en spark i baken och våga satsa, för att ta tag i saker som vi skjuter upp eller drar oss för att prova, för att tänka utan för boxen, för att starta om och starta nytt. Den goda stressen optimerar hjärnan och forskning visar att regelbunden men kortvarig stress kan stärka immunsystemet. Det som avgör om stressen blir skadlig eller hälsosam beror på hur vi hanterar den och hur långvarig den är.
Stress är ett biologiskt system som hjälper oss att överleva. Stressen skärper våra sinnen. Det är omöjligt att helt undvika stress och det kan också ha negativa effekter på hälsan. Det vi mår bäst av är att få våra stresspåslag ofta men under kortare perioder, omväxlande med vila, avkoppling, belöning och njutning. Understimulering är en viktig och skadlig stressfaktor i sig.
Om man är van att ha hela veckan tom kan ETT möte göra att man blir stressad och jäktad. Men om man är van att ha fullt upp på dagarna tänker man inte på om man får ett möte till. Ju mer vi har att göra desto mer får vi tydligen gjort. Och tvärtom. Ju mindre vi har att göra desto mer passiva blir vi och mer benägna att skjuta upp saker och stressa upp oss långt i förväg för de saker vi måste göra.
Enligt Dan Hansson så är det som vanlig styrketräning. Muskler som används för lite eller för sällan blir svagare. Så fungerar stressmuskeln också. Genom att öva på att stressa på rätt sätt, regelbunden men kortvarig stress varvat med återhämtning, så tränar vi upp vår stresstålighet. Man ska sträva efter balans mellan under- och överstimulering. Men det är inte bara återhämtning som är viktigt, vi behöver också variera det vi gör. Hjärnan mår inte bra av för mycket av samma sak. Har man suttit i möten hela dagen kan det vara bra att sitta ifred och läsa en bok när man kommer hem. Har man jobbat ensam hela dagen är det bra att gå ut och träffa folk efter jobbet. Återhämtning måste inte alltid innebära vila, det kan helt enkelt betyda att man aktiverar en annan del av hjärnan ett tag.
För att träna stressmuskeln är det viktigt att vi utvecklar sk copingstrategier. Coping står för vår förmåga att att hantera stressen på ett sätt som bevarar eller ökar vårt psykiska och fysiska välbefinnande.
Förenklat brukar de flesta välja mellan två alternativ när stressen slår till.
Passiv coping
- undvikande av det som stressar oss (strutsmetoden)
- uppskjutande (vänta så länge som möjlig i hopp om att det ska hinna försvinna)
- ältande (att oroa sig och grubbla långt i förväg)
Aktiv coping
- att undvika undvikandet, uppskjutandet och ältandet
- att fokusera på det du vill och inte på det du inte vill
- att planera, prioritera, tänka positivt och ta kontroll över stressen
Rent allmänt är den passiva copingen sämre för hälsan på lång sikt medan den aktiva har positiva långtidseffekter.
Man kan träna upp sig så att man använder sig av aktiv coping.
Enligt Dan Hansson finns det tre supereffektiva sätt att träna stressmuskeln på ett positivt sätt. Humor, belöningar och umgänge. Vi är sociala varelser med ett medfött behov av att umgås och ha trevligt ihop med andra.
Jag och några vänner har pratat lite om det där. Att det är lätt att när det är mycket på jobbet "stänger man av" sitt sociala umgänge och fokuserar på att arbeta, arbeta, arbeta och sen åka hem och bara vila, vila, vila. Jag har kompisar och familj som gått lite i terapi pga utbränning eller början till att bli utbränd och psykologerna/terapeuterna verkar ganska ense om att man måste fylla på sitt energiförråd också för att orka och att man inte fyller på det genom att ligga hemma i soffan. Om man tar ett vattenglas och vattnet i glaset symboliserar energi och man har det stressigt på jobbet så töms glaset på vatten. Åker man hem och vilar på soffan så stoppar man tömningen tillfälligt men man fyller inte på. Men träffar man vänner, tränar eller göra andra saker man gillar så fyller man på med vatten. När jag såg det så så blev det så tydligt att det ju verkar vettigt. Det är bara det att när det är så där stressigt är det lätt att få tunnelseende och tröskeln för att ta sig iväg och träffa folk (och orka försöka få till träffar) blir så himla HÖG. Det tar ju nämligen också energi. Initialt. Innan man tagit sig dit och börjar få påfyllning.
Jag är en sån som gör precis som man inte ska när det gäller stress. Först har jag kanske ett jobb som gör mig understimulerad. Då blir jag frustrerad och stressad. Sen söker jag mig till ett jobb där det händer saker. Min hjärna blir glad. Men då är jag så van vid att ha det lugnt så den nivån som är på det jobbet gör mig (inledningsvis i alla fall) tokstressad. När jag blir tokstressad har jag en tendens att bara använda mig av någon av de tre negativa copingstrategierna. Vilket leder till att jag blir ännu mer stressad. Jag försöker återhämta mig genom att bli ganska osocial och bara fokusera på att gå ner i varv och vila. Vill inte boka in mig på saker, vill inte göra saker. Alltså fyller jag inte på mitt vattenglas. Den negativa spiralen är ett faktum. Jag blir nästan sjuk av all stress, sömnproblem, finnig, magproblem osv. Min kropp blir inte glad. Inser att det inte är hållbart och söker mig till ett lugnt jobb istället. Blir mer och mer passiv. Blir understimulerad. Och så börjar det om.
Jag försöker lära mig att tänka om. Jag försöker hitta mina egna gränser och tänja på dem. Öva upp min stressmuskel. Lära mig aktiv coping. Lära mig att tar jag mig bara över den där höga tröskeln så är det inte så jobbigt sen, att det kanske är bättre avkoppling att träffa folk på stan än åka hem och slöglo på tv själv. Inte varje gång. Men i alla fall ibland. Jag har all den här teoretiska kunskapen om stress och självinsikt om mitt eget beteende. Varför ska det då vara så förbannat svårt att omsätta det i praktisk handling!?
Jag skulle behöva anställa nån som följer mig i hasorna på dagarna och som ser på mig när jag går in i tunnelseende och som då börjar rabbla de positiva copingstrategierna på ett mässande sätt. Om det är nåt mitt nya jobb ska ge mig så är det att jag ska bli bättre på stresshantering. Antingen det, eller så kommer det sluta med blödande magsår eller att jag ligger kvar i sängen och maniskt stirrar in i en vägg).
onsdag 24 mars 2010
Ateist
Louis Armstrongs What A Wonderful World.
Helena Sandström sa i Mauro & Pluras kök att det är en av hennes favoritlåtar. Att hon brukar lyssna på den när hon tappar tron på livet för att hon tycker att man får hopp om livet av den. När Plura frågar hur ofta det händer svarar hon nåt i stil med. "Allt för ofta min vän, jag är ju skådespelare för i helvete." Plura frågar om det är ett par gånger i veckan och hon svarar skämtsamt "ja precis". Sen förtydligar hon sig och säger att det är när hon "okej tappar tron på livet" och inte "hej, jag måste in på psyket".
Jag är inte skådespelare (roligt att hon sa det och inte skådespelerska) men kanske är jag det i själen för jag förstår precis vad hon menar. Jag tappar kanske inte tron på livet men jag tappar tron på mänskligheten. Inte ett par gånger i veckan men oftare än sällan. Fast okej tappar tron på mänskligheten, inte jag ska starta en självmordssekt på internet tappar tron.
Idag har jag sett The Hurt Locker. Den fick mig att tappa tron igen.
Kanske borde jag lyssna på What A Wonderful World. Men ända sen min mamma sa att hon vill att den ska spelas på hennes begravning (jag pratade en del om begravningar när jag växte upp) så kan jag nästan bara tänka på det när jag hör den. Samma sak med den låt min pappa vill ska spelas på hans begravning, Dire Straits Brothers In Arms. Den känns ju extra passande just i det här sammanhanget. Som en textrad säger "We're fools to make war". Men det är väl tyvärr också sant, citatet av Chris Hedges, i inledningen av filmen "The rush of battle is often a potent and lethal addiction, for war is a drug."
Och som man brukar säga, där drogerna går in går förståndet ut.
Helena Sandström sa i Mauro & Pluras kök att det är en av hennes favoritlåtar. Att hon brukar lyssna på den när hon tappar tron på livet för att hon tycker att man får hopp om livet av den. När Plura frågar hur ofta det händer svarar hon nåt i stil med. "Allt för ofta min vän, jag är ju skådespelare för i helvete." Plura frågar om det är ett par gånger i veckan och hon svarar skämtsamt "ja precis". Sen förtydligar hon sig och säger att det är när hon "okej tappar tron på livet" och inte "hej, jag måste in på psyket".
Jag är inte skådespelare (roligt att hon sa det och inte skådespelerska) men kanske är jag det i själen för jag förstår precis vad hon menar. Jag tappar kanske inte tron på livet men jag tappar tron på mänskligheten. Inte ett par gånger i veckan men oftare än sällan. Fast okej tappar tron på mänskligheten, inte jag ska starta en självmordssekt på internet tappar tron.
Idag har jag sett The Hurt Locker. Den fick mig att tappa tron igen.
Kanske borde jag lyssna på What A Wonderful World. Men ända sen min mamma sa att hon vill att den ska spelas på hennes begravning (jag pratade en del om begravningar när jag växte upp) så kan jag nästan bara tänka på det när jag hör den. Samma sak med den låt min pappa vill ska spelas på hans begravning, Dire Straits Brothers In Arms. Den känns ju extra passande just i det här sammanhanget. Som en textrad säger "We're fools to make war". Men det är väl tyvärr också sant, citatet av Chris Hedges, i inledningen av filmen "The rush of battle is often a potent and lethal addiction, for war is a drug."
Och som man brukar säga, där drogerna går in går förståndet ut.
torsdag 18 mars 2010
Ny guidar ny
Tidigare på dagen:
Kollega A på Press presenterar kollega B på Press. Kollega B har varit hemma i många år för att hon "producerat barn på löpande band" men nu är B tillbaka.
Senare på dagen utspelar sig följande samtal:
B - Nu har bla bla inträffat så nu måste du göra det du brukar i de här situationerna. Jag vet inte vad men det vet väl du.
Jag - Nää det vet jag inte för jag är så ny själv att jag inte varit med om det här tidigare.
TYSTNAD.
Kollega A på Press presenterar kollega B på Press. Kollega B har varit hemma i många år för att hon "producerat barn på löpande band" men nu är B tillbaka.
Senare på dagen utspelar sig följande samtal:
B - Nu har bla bla inträffat så nu måste du göra det du brukar i de här situationerna. Jag vet inte vad men det vet väl du.
Jag - Nää det vet jag inte för jag är så ny själv att jag inte varit med om det här tidigare.
TYSTNAD.
torsdag 11 mars 2010
Kostcirkeln
Måndag
Frukost: kaffe, macka, 2/3dels smoothie (frukost på banken, banken ville prata pension).
Lunch: sallad med nötter och chèvre samt ramlösa
Middag: gourmetrulle och cola (ja, jag vet)
Tisdag
Frukost: kaffe, liiiten smörgås (intogs på Arlanda vid 5.30-tiden så aptiten var inte på topp)
Fika: stor croissant, kaffe
Lunch: konstig dansk variant av sjömansbiff med indisk touch. Lite sallad. Vatten. Kaffe
Fika: hoppade över
Drink: ett glas rött, en ostpinne (vanlig tråkig påläggsost skuren i en "pinne"), en nån liten sconesgrej med nån slags foi gras-röra
"Middag": en macka med ost och paprika på Kastrup, en macka med te när jag kom hem (det var för sent för att äta riktig mat)
Onsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: jättelass gräddstuvad pytt, rödbetor och lite pizzasallad. Äppeldryck
Middag: en cajunburgare (enbart burgare). Vatten
Torsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: drickyoughurt yoggi
Fika: kaffe och en rabarbermuffin
Middag: kommer bli äggmackor och te
Hmm, känns inte vidare bra det här. Dags att ringa Anna Skipper? (Eller avbryta mitt vik på organisationen och gå tillbaka till min tjänst på myndigheten...)
Frukost: kaffe, macka, 2/3dels smoothie (frukost på banken, banken ville prata pension).
Lunch: sallad med nötter och chèvre samt ramlösa
Middag: gourmetrulle och cola (ja, jag vet)
Tisdag
Frukost: kaffe, liiiten smörgås (intogs på Arlanda vid 5.30-tiden så aptiten var inte på topp)
Fika: stor croissant, kaffe
Lunch: konstig dansk variant av sjömansbiff med indisk touch. Lite sallad. Vatten. Kaffe
Fika: hoppade över
Drink: ett glas rött, en ostpinne (vanlig tråkig påläggsost skuren i en "pinne"), en nån liten sconesgrej med nån slags foi gras-röra
"Middag": en macka med ost och paprika på Kastrup, en macka med te när jag kom hem (det var för sent för att äta riktig mat)
Onsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: jättelass gräddstuvad pytt, rödbetor och lite pizzasallad. Äppeldryck
Middag: en cajunburgare (enbart burgare). Vatten
Torsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: drickyoughurt yoggi
Fika: kaffe och en rabarbermuffin
Middag: kommer bli äggmackor och te
Hmm, känns inte vidare bra det här. Dags att ringa Anna Skipper? (Eller avbryta mitt vik på organisationen och gå tillbaka till min tjänst på myndigheten...)
onsdag 10 mars 2010
Tom
Har budat idag. Förlorade. Känner mig trött och tom. (Tidigare idag har det mest pendlat mellan irritation, ilska och adrenalin).
Kan gå längre egentligen (har lånelöfte på mer, men tycker inte lgh är värd mer än det jag lade sist). Funderar på om jag har gjort rätt.
Ifrågasätter allt. Blir tokig av allt tänkande, måste sluta. (Tänka alltså).
Kan gå längre egentligen (har lånelöfte på mer, men tycker inte lgh är värd mer än det jag lade sist). Funderar på om jag har gjort rätt.
Ifrågasätter allt. Blir tokig av allt tänkande, måste sluta. (Tänka alltså).
söndag 7 mars 2010
Kommande veckas motto
Söker styrka och visdom hos den visaste av dem alla.
"Fear is the path to the dark side. (Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.)"
Jag vill inte att Yoda ska titta på mig och säga "I sense much fear in you."
Jag har en kompis som en gång när jag bad henne beskriva mig (jag höll på och putsade på min CV) beskrev mig som modig.
Jag tänker inte låta rädslan för att göra fel ta över.
"Fear is the path to the dark side. (Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.)"
Jag vill inte att Yoda ska titta på mig och säga "I sense much fear in you."
Jag har en kompis som en gång när jag bad henne beskriva mig (jag höll på och putsade på min CV) beskrev mig som modig.
Jag tänker inte låta rädslan för att göra fel ta över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)