Läste häromdagen en intervju med Jenny Östergren (hon som är programledare i 4:ans Nyhetsmorgon och som även är med i På spåret med sin sambo Niklas Strömstedt och han i sin tur är även med i Stjärnorna på slottet. #TV-familjen).
Hon får frågan hur hon hanterar motgångar och svarar då "Jag har lärt mig en generell livsfilosofi och det är att man ska äta elefanten i småbitar."
Jag har funderat lite på den där livsfilosofin (som jag nämnt tidigare samlar jag lite på motton och det är ju nästan same same som livsfilosofier). Jag tänker mig att en livsfilosofi ska man kunna använda i både med- och motgång.
Jag antar att elefanten är objektet som kan bytas ut mot olika saker. Sorg, motgång, glädje, lycka... Jag köper att äta motgång i småbitar men betyder det också att man ska äta även lycka i småbitar?
Funderar på om det är bra eller dåligt. Om det funkade så att lycka är en lagervara så funkar det ju. Om man kan frysa in den och ta fram en liten bit lycka när man känner lite sorg t ex. Men sen tänker jag att är inte lycka är en färskvara? Eller kanske som glass. Har man köpt en glass en solig dag på stan måste man äta upp den där och då för gör man inte det så blir det bara ett kladdigt klet på handen och kläderna och trottoaren. Det går inte att spara den. Om man inte glupskt tuggar i sig lyckan där och då när man upplever den, förfars den inte då?
Och när jag tänker efter så visst kan motgång behöva ätas i småbitar för att man ska ta sig igenom den, men drar man inte ut på det då? Är det inte bättre att glufsa i sig den och ha det över?
Nä, jag måste nog fundera vidare på just den livsfilosofin innan jag anammar den.
Däremot sa Jenny också när hon fick frågan om nyårslöfte "Jag vill förverkliga mer av det jag vill själv och mindre av det andra vill ha. Jag ska lova mig själv att alltid tänka efter före så att det finns tillräckligt med lust i varje ja. Vid minsta olust kommer jag att säga nej."
Det där med tillräckligt med lust i varje ja gillar jag. DET ska jag försöka anamma lite under året och jag har faktiskt redan börjat så smått genom att jag häromdagen tackade nej till en middag med fd kollegor. Jag ville bara träffa ca hälften av dem som skulle närvara och då var det helt enkelt inte tillräckligt lustfyllt. Då var det mer lustfyllt att tillbringa kvällen i mitt eget sällskap. Så rolig är jag.
Visar inlägg med etikett Beteendevetenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Beteendevetenskap. Visa alla inlägg
torsdag 13 januari 2011
torsdag 9 december 2010
Människa eller varumärke?
Jag närmar mig slutet på min tid på den snälla organisationen och kommer snart att åter befinna mig på den månne mindre snälla myndigheten.
Häromdagen var jag på ett möte (de flesta möten känns ganska meningslösa så här mot slutet) och där presenterade sig en ny person, jag väljer att kalla personen W.
En chef presenterar W och W:s bakgrund. Det lät spännande jag började nästan tycka att det var synd att jag inte skulle få arbeta med den personen med så spännande bakgrund och till synes vettiga åsikter. Men så kom det... Chefen (stackars chefen) hade presenterat W som förnamn efternamn och sammanfattat W:s bakgrund. Sedan lämnade chefen över ordet till W.
W började med att säga. "Hej, jag heter förnamn. W. efternamn. Och som ni kommer märka är W väldigt viktigt. För jag ser på mig själv som ett vandrande varumärke. Hahaha."
Jag kaskadkräktes inombords och kände plötsligt att det var mycket skönt att jag inte skulle behöva lära känna den här personen.
Bara några dagar senare läste jag en artikel i DV som handlar om mat och att det blivit så krångligt med mat och läste följande mening "Maten du köper blir på det här sättet en lika betydelsefull del av ditt varumärke som dina jeans, din handväska eller bilen i vars bagageutrymme du langar in dina matkassar."
Jag kaskadkräktes inombords igen och började fundera. När började vi se oss som varumärken och inte som människor?
I somras var jag och såg utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia. Mycket intressant och riktigt hemsk. (Bl a fick man lära sig om Vipeholmstoffee). Det väckte nya funderingar kring det här med medicinsk etik, som jag tycker är otroligt intressant och inte förstår att det inte förs mer livliga diskussioner kring. I takt med att den medicinska forskningen går framåt måste man ju även diskutera de etiska frågorna. Idag kan vi titta tillbaka och konstatera att det som man funderade på och det som hände under perioden typ från 1920-talet till 1970-talet inte var okej. Men var står vi idag?
Av en slump så var jag för några veckor sedan på ett seminarium på Etnografiska museet där andra delen av utställningen (O)mänskligt finns. I en paus hann man strosa runt och kolla lite. Råkade då snubbla över ett tal som Marita Wengelin tidigare ordförande i Svenska Downföreningen höll den 22 oktober 2009 vid ett seminarium om nya fosterdiagnostiska metoder, anordnat av Riksdagens Socialutskott och Statens Medicinsk Etiska Råd. Talet hittar ni här (scrolla ner lite till fotot och rubriken "Att leva med Downs syndrom").
Det är otroligt svåra frågor. Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv. Jag har vänner/bekanta som gjort KUB-test. Ingen har (mig veterligen) ställts inför faktum att testet visat på Downs och att de behövt fatta beslut om att behålla barnet eller inte. Men det faktum att man gör testet visar ju på att man just då i alla fall lutar åt beslutet att i så fall välja en abort. Jag har inte och skulle aldrig döma vänner som valt/väljer att göra KUB-test och som kanske till och med beroende på resultat skulle välja en abort. Men jag tycker att talets innehåll är mycket tänkvärt. Och tycker att det är konstigt att det ändå inte först mer diskussioner kring det. Jag är för fri abort. Jag är mot könsselektiva aborter. Men fosterdiagnostik tycker jag är svårt. Det är ju nedärvt i oss att vilja få friska barn. Men var går gränsen, vem avgör vad som är friskt, sjukt, vad som är ett funktionshinder eller funktionsstörning (jag gillar förresten teaterföreningen Glada Hudiks grundare Pär Johanssons begrepp "normalstörd"). Vi har fysiska funktionsnedsättningar, psykiska funktionsnedsättningar (som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
Om tekniken ger oss tillgång till att få all möjlig sådan information via fosterdiagnostik och vi får välja fritt om vi vill behålla barnet eller inte. Vad kommer vi då välja? Kommer våra val påverka våra "varumärken", vård "värde" på marknaden? Vad har vi för samhälle redan nu, när det tycks bli vanligare och vanligare att vi ser oss som varumärken och inte som människor? Och om den utvecklingen fortsätter, vad får vi för samhälle då?
Häromdagen var jag på ett möte (de flesta möten känns ganska meningslösa så här mot slutet) och där presenterade sig en ny person, jag väljer att kalla personen W.
En chef presenterar W och W:s bakgrund. Det lät spännande jag började nästan tycka att det var synd att jag inte skulle få arbeta med den personen med så spännande bakgrund och till synes vettiga åsikter. Men så kom det... Chefen (stackars chefen) hade presenterat W som förnamn efternamn och sammanfattat W:s bakgrund. Sedan lämnade chefen över ordet till W.
W började med att säga. "Hej, jag heter förnamn. W. efternamn. Och som ni kommer märka är W väldigt viktigt. För jag ser på mig själv som ett vandrande varumärke. Hahaha."
Jag kaskadkräktes inombords och kände plötsligt att det var mycket skönt att jag inte skulle behöva lära känna den här personen.
Bara några dagar senare läste jag en artikel i DV som handlar om mat och att det blivit så krångligt med mat och läste följande mening "Maten du köper blir på det här sättet en lika betydelsefull del av ditt varumärke som dina jeans, din handväska eller bilen i vars bagageutrymme du langar in dina matkassar."
Jag kaskadkräktes inombords igen och började fundera. När började vi se oss som varumärken och inte som människor?
I somras var jag och såg utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia. Mycket intressant och riktigt hemsk. (Bl a fick man lära sig om Vipeholmstoffee). Det väckte nya funderingar kring det här med medicinsk etik, som jag tycker är otroligt intressant och inte förstår att det inte förs mer livliga diskussioner kring. I takt med att den medicinska forskningen går framåt måste man ju även diskutera de etiska frågorna. Idag kan vi titta tillbaka och konstatera att det som man funderade på och det som hände under perioden typ från 1920-talet till 1970-talet inte var okej. Men var står vi idag?
Av en slump så var jag för några veckor sedan på ett seminarium på Etnografiska museet där andra delen av utställningen (O)mänskligt finns. I en paus hann man strosa runt och kolla lite. Råkade då snubbla över ett tal som Marita Wengelin tidigare ordförande i Svenska Downföreningen höll den 22 oktober 2009 vid ett seminarium om nya fosterdiagnostiska metoder, anordnat av Riksdagens Socialutskott och Statens Medicinsk Etiska Råd. Talet hittar ni här (scrolla ner lite till fotot och rubriken "Att leva med Downs syndrom").
Det är otroligt svåra frågor. Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv. Jag har vänner/bekanta som gjort KUB-test. Ingen har (mig veterligen) ställts inför faktum att testet visat på Downs och att de behövt fatta beslut om att behålla barnet eller inte. Men det faktum att man gör testet visar ju på att man just då i alla fall lutar åt beslutet att i så fall välja en abort. Jag har inte och skulle aldrig döma vänner som valt/väljer att göra KUB-test och som kanske till och med beroende på resultat skulle välja en abort. Men jag tycker att talets innehåll är mycket tänkvärt. Och tycker att det är konstigt att det ändå inte först mer diskussioner kring det. Jag är för fri abort. Jag är mot könsselektiva aborter. Men fosterdiagnostik tycker jag är svårt. Det är ju nedärvt i oss att vilja få friska barn. Men var går gränsen, vem avgör vad som är friskt, sjukt, vad som är ett funktionshinder eller funktionsstörning (jag gillar förresten teaterföreningen Glada Hudiks grundare Pär Johanssons begrepp "normalstörd"). Vi har fysiska funktionsnedsättningar, psykiska funktionsnedsättningar (som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
Om tekniken ger oss tillgång till att få all möjlig sådan information via fosterdiagnostik och vi får välja fritt om vi vill behålla barnet eller inte. Vad kommer vi då välja? Kommer våra val påverka våra "varumärken", vård "värde" på marknaden? Vad har vi för samhälle redan nu, när det tycks bli vanligare och vanligare att vi ser oss som varumärken och inte som människor? Och om den utvecklingen fortsätter, vad får vi för samhälle då?
fredag 5 november 2010
Bajsnödigt
Var och träffade de små brorsbarnen. Den äldsta (fyra och ett halvt) bestämde att hon skulle med mig hem till mina föräldrar sen och sova här.
Först skulle vi åka och hämta upp syster och svåger vid tåget. Vi kom iväg tidigt. Brorsdottern bestämde att vi inte skulle uträtta ärende (gå på systemet) först utan att det var roligt att vänta! Åker och ställer oss vid stationen och väntar. Tåget ska komma 13.49.
13.20
-Vad händer om jag blir bajsnödig nu?
-Då blir det lite svårt för det finns ingen toalett här. Men då får vi ordna det på nåt sätt. Är du bajsnödig?
-Nej.
-Är det säkert?
-Ja.
13.45
-Nu bajsar jag snart på mig.
Ridå.
Först skulle vi åka och hämta upp syster och svåger vid tåget. Vi kom iväg tidigt. Brorsdottern bestämde att vi inte skulle uträtta ärende (gå på systemet) först utan att det var roligt att vänta! Åker och ställer oss vid stationen och väntar. Tåget ska komma 13.49.
13.20
-Vad händer om jag blir bajsnödig nu?
-Då blir det lite svårt för det finns ingen toalett här. Men då får vi ordna det på nåt sätt. Är du bajsnödig?
-Nej.
-Är det säkert?
-Ja.
13.45
-Nu bajsar jag snart på mig.
Ridå.
torsdag 25 mars 2010
Lär dig eller gå under
Läser en gammal artikel om stress som jag sparat. Det är Dan Hansson, forskare vid Karolinska institutet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet som intervjuats.
Han menar att vi ofta glömmer bort att det finns en positiv stress. En stress som vi behöver för att få en spark i baken och våga satsa, för att ta tag i saker som vi skjuter upp eller drar oss för att prova, för att tänka utan för boxen, för att starta om och starta nytt. Den goda stressen optimerar hjärnan och forskning visar att regelbunden men kortvarig stress kan stärka immunsystemet. Det som avgör om stressen blir skadlig eller hälsosam beror på hur vi hanterar den och hur långvarig den är.
Stress är ett biologiskt system som hjälper oss att överleva. Stressen skärper våra sinnen. Det är omöjligt att helt undvika stress och det kan också ha negativa effekter på hälsan. Det vi mår bäst av är att få våra stresspåslag ofta men under kortare perioder, omväxlande med vila, avkoppling, belöning och njutning. Understimulering är en viktig och skadlig stressfaktor i sig.
Om man är van att ha hela veckan tom kan ETT möte göra att man blir stressad och jäktad. Men om man är van att ha fullt upp på dagarna tänker man inte på om man får ett möte till. Ju mer vi har att göra desto mer får vi tydligen gjort. Och tvärtom. Ju mindre vi har att göra desto mer passiva blir vi och mer benägna att skjuta upp saker och stressa upp oss långt i förväg för de saker vi måste göra.
Enligt Dan Hansson så är det som vanlig styrketräning. Muskler som används för lite eller för sällan blir svagare. Så fungerar stressmuskeln också. Genom att öva på att stressa på rätt sätt, regelbunden men kortvarig stress varvat med återhämtning, så tränar vi upp vår stresstålighet. Man ska sträva efter balans mellan under- och överstimulering. Men det är inte bara återhämtning som är viktigt, vi behöver också variera det vi gör. Hjärnan mår inte bra av för mycket av samma sak. Har man suttit i möten hela dagen kan det vara bra att sitta ifred och läsa en bok när man kommer hem. Har man jobbat ensam hela dagen är det bra att gå ut och träffa folk efter jobbet. Återhämtning måste inte alltid innebära vila, det kan helt enkelt betyda att man aktiverar en annan del av hjärnan ett tag.
För att träna stressmuskeln är det viktigt att vi utvecklar sk copingstrategier. Coping står för vår förmåga att att hantera stressen på ett sätt som bevarar eller ökar vårt psykiska och fysiska välbefinnande.
Förenklat brukar de flesta välja mellan två alternativ när stressen slår till.
Passiv coping
- undvikande av det som stressar oss (strutsmetoden)
- uppskjutande (vänta så länge som möjlig i hopp om att det ska hinna försvinna)
- ältande (att oroa sig och grubbla långt i förväg)
Aktiv coping
- att undvika undvikandet, uppskjutandet och ältandet
- att fokusera på det du vill och inte på det du inte vill
- att planera, prioritera, tänka positivt och ta kontroll över stressen
Rent allmänt är den passiva copingen sämre för hälsan på lång sikt medan den aktiva har positiva långtidseffekter.
Man kan träna upp sig så att man använder sig av aktiv coping.
Enligt Dan Hansson finns det tre supereffektiva sätt att träna stressmuskeln på ett positivt sätt. Humor, belöningar och umgänge. Vi är sociala varelser med ett medfött behov av att umgås och ha trevligt ihop med andra.
Jag och några vänner har pratat lite om det där. Att det är lätt att när det är mycket på jobbet "stänger man av" sitt sociala umgänge och fokuserar på att arbeta, arbeta, arbeta och sen åka hem och bara vila, vila, vila. Jag har kompisar och familj som gått lite i terapi pga utbränning eller början till att bli utbränd och psykologerna/terapeuterna verkar ganska ense om att man måste fylla på sitt energiförråd också för att orka och att man inte fyller på det genom att ligga hemma i soffan. Om man tar ett vattenglas och vattnet i glaset symboliserar energi och man har det stressigt på jobbet så töms glaset på vatten. Åker man hem och vilar på soffan så stoppar man tömningen tillfälligt men man fyller inte på. Men träffar man vänner, tränar eller göra andra saker man gillar så fyller man på med vatten. När jag såg det så så blev det så tydligt att det ju verkar vettigt. Det är bara det att när det är så där stressigt är det lätt att få tunnelseende och tröskeln för att ta sig iväg och träffa folk (och orka försöka få till träffar) blir så himla HÖG. Det tar ju nämligen också energi. Initialt. Innan man tagit sig dit och börjar få påfyllning.
Jag är en sån som gör precis som man inte ska när det gäller stress. Först har jag kanske ett jobb som gör mig understimulerad. Då blir jag frustrerad och stressad. Sen söker jag mig till ett jobb där det händer saker. Min hjärna blir glad. Men då är jag så van vid att ha det lugnt så den nivån som är på det jobbet gör mig (inledningsvis i alla fall) tokstressad. När jag blir tokstressad har jag en tendens att bara använda mig av någon av de tre negativa copingstrategierna. Vilket leder till att jag blir ännu mer stressad. Jag försöker återhämta mig genom att bli ganska osocial och bara fokusera på att gå ner i varv och vila. Vill inte boka in mig på saker, vill inte göra saker. Alltså fyller jag inte på mitt vattenglas. Den negativa spiralen är ett faktum. Jag blir nästan sjuk av all stress, sömnproblem, finnig, magproblem osv. Min kropp blir inte glad. Inser att det inte är hållbart och söker mig till ett lugnt jobb istället. Blir mer och mer passiv. Blir understimulerad. Och så börjar det om.
Jag försöker lära mig att tänka om. Jag försöker hitta mina egna gränser och tänja på dem. Öva upp min stressmuskel. Lära mig aktiv coping. Lära mig att tar jag mig bara över den där höga tröskeln så är det inte så jobbigt sen, att det kanske är bättre avkoppling att träffa folk på stan än åka hem och slöglo på tv själv. Inte varje gång. Men i alla fall ibland. Jag har all den här teoretiska kunskapen om stress och självinsikt om mitt eget beteende. Varför ska det då vara så förbannat svårt att omsätta det i praktisk handling!?
Jag skulle behöva anställa nån som följer mig i hasorna på dagarna och som ser på mig när jag går in i tunnelseende och som då börjar rabbla de positiva copingstrategierna på ett mässande sätt. Om det är nåt mitt nya jobb ska ge mig så är det att jag ska bli bättre på stresshantering. Antingen det, eller så kommer det sluta med blödande magsår eller att jag ligger kvar i sängen och maniskt stirrar in i en vägg).
Han menar att vi ofta glömmer bort att det finns en positiv stress. En stress som vi behöver för att få en spark i baken och våga satsa, för att ta tag i saker som vi skjuter upp eller drar oss för att prova, för att tänka utan för boxen, för att starta om och starta nytt. Den goda stressen optimerar hjärnan och forskning visar att regelbunden men kortvarig stress kan stärka immunsystemet. Det som avgör om stressen blir skadlig eller hälsosam beror på hur vi hanterar den och hur långvarig den är.
Stress är ett biologiskt system som hjälper oss att överleva. Stressen skärper våra sinnen. Det är omöjligt att helt undvika stress och det kan också ha negativa effekter på hälsan. Det vi mår bäst av är att få våra stresspåslag ofta men under kortare perioder, omväxlande med vila, avkoppling, belöning och njutning. Understimulering är en viktig och skadlig stressfaktor i sig.
Om man är van att ha hela veckan tom kan ETT möte göra att man blir stressad och jäktad. Men om man är van att ha fullt upp på dagarna tänker man inte på om man får ett möte till. Ju mer vi har att göra desto mer får vi tydligen gjort. Och tvärtom. Ju mindre vi har att göra desto mer passiva blir vi och mer benägna att skjuta upp saker och stressa upp oss långt i förväg för de saker vi måste göra.
Enligt Dan Hansson så är det som vanlig styrketräning. Muskler som används för lite eller för sällan blir svagare. Så fungerar stressmuskeln också. Genom att öva på att stressa på rätt sätt, regelbunden men kortvarig stress varvat med återhämtning, så tränar vi upp vår stresstålighet. Man ska sträva efter balans mellan under- och överstimulering. Men det är inte bara återhämtning som är viktigt, vi behöver också variera det vi gör. Hjärnan mår inte bra av för mycket av samma sak. Har man suttit i möten hela dagen kan det vara bra att sitta ifred och läsa en bok när man kommer hem. Har man jobbat ensam hela dagen är det bra att gå ut och träffa folk efter jobbet. Återhämtning måste inte alltid innebära vila, det kan helt enkelt betyda att man aktiverar en annan del av hjärnan ett tag.
För att träna stressmuskeln är det viktigt att vi utvecklar sk copingstrategier. Coping står för vår förmåga att att hantera stressen på ett sätt som bevarar eller ökar vårt psykiska och fysiska välbefinnande.
Förenklat brukar de flesta välja mellan två alternativ när stressen slår till.
Passiv coping
- undvikande av det som stressar oss (strutsmetoden)
- uppskjutande (vänta så länge som möjlig i hopp om att det ska hinna försvinna)
- ältande (att oroa sig och grubbla långt i förväg)
Aktiv coping
- att undvika undvikandet, uppskjutandet och ältandet
- att fokusera på det du vill och inte på det du inte vill
- att planera, prioritera, tänka positivt och ta kontroll över stressen
Rent allmänt är den passiva copingen sämre för hälsan på lång sikt medan den aktiva har positiva långtidseffekter.
Man kan träna upp sig så att man använder sig av aktiv coping.
Enligt Dan Hansson finns det tre supereffektiva sätt att träna stressmuskeln på ett positivt sätt. Humor, belöningar och umgänge. Vi är sociala varelser med ett medfött behov av att umgås och ha trevligt ihop med andra.
Jag och några vänner har pratat lite om det där. Att det är lätt att när det är mycket på jobbet "stänger man av" sitt sociala umgänge och fokuserar på att arbeta, arbeta, arbeta och sen åka hem och bara vila, vila, vila. Jag har kompisar och familj som gått lite i terapi pga utbränning eller början till att bli utbränd och psykologerna/terapeuterna verkar ganska ense om att man måste fylla på sitt energiförråd också för att orka och att man inte fyller på det genom att ligga hemma i soffan. Om man tar ett vattenglas och vattnet i glaset symboliserar energi och man har det stressigt på jobbet så töms glaset på vatten. Åker man hem och vilar på soffan så stoppar man tömningen tillfälligt men man fyller inte på. Men träffar man vänner, tränar eller göra andra saker man gillar så fyller man på med vatten. När jag såg det så så blev det så tydligt att det ju verkar vettigt. Det är bara det att när det är så där stressigt är det lätt att få tunnelseende och tröskeln för att ta sig iväg och träffa folk (och orka försöka få till träffar) blir så himla HÖG. Det tar ju nämligen också energi. Initialt. Innan man tagit sig dit och börjar få påfyllning.
Jag är en sån som gör precis som man inte ska när det gäller stress. Först har jag kanske ett jobb som gör mig understimulerad. Då blir jag frustrerad och stressad. Sen söker jag mig till ett jobb där det händer saker. Min hjärna blir glad. Men då är jag så van vid att ha det lugnt så den nivån som är på det jobbet gör mig (inledningsvis i alla fall) tokstressad. När jag blir tokstressad har jag en tendens att bara använda mig av någon av de tre negativa copingstrategierna. Vilket leder till att jag blir ännu mer stressad. Jag försöker återhämta mig genom att bli ganska osocial och bara fokusera på att gå ner i varv och vila. Vill inte boka in mig på saker, vill inte göra saker. Alltså fyller jag inte på mitt vattenglas. Den negativa spiralen är ett faktum. Jag blir nästan sjuk av all stress, sömnproblem, finnig, magproblem osv. Min kropp blir inte glad. Inser att det inte är hållbart och söker mig till ett lugnt jobb istället. Blir mer och mer passiv. Blir understimulerad. Och så börjar det om.
Jag försöker lära mig att tänka om. Jag försöker hitta mina egna gränser och tänja på dem. Öva upp min stressmuskel. Lära mig aktiv coping. Lära mig att tar jag mig bara över den där höga tröskeln så är det inte så jobbigt sen, att det kanske är bättre avkoppling att träffa folk på stan än åka hem och slöglo på tv själv. Inte varje gång. Men i alla fall ibland. Jag har all den här teoretiska kunskapen om stress och självinsikt om mitt eget beteende. Varför ska det då vara så förbannat svårt att omsätta det i praktisk handling!?
Jag skulle behöva anställa nån som följer mig i hasorna på dagarna och som ser på mig när jag går in i tunnelseende och som då börjar rabbla de positiva copingstrategierna på ett mässande sätt. Om det är nåt mitt nya jobb ska ge mig så är det att jag ska bli bättre på stresshantering. Antingen det, eller så kommer det sluta med blödande magsår eller att jag ligger kvar i sängen och maniskt stirrar in i en vägg).
söndag 3 januari 2010
Dubbelnatur
Vid årsskiften är det ju många tidningar (damtidningar kanske främst) som publicerar årshoroskop för det kommande året. Så även i år. Jag brukar läsa dem för skojs skull. Tycker det där med stjärntecken är lite kul men tror väl egentligen inte på det även om det kan vara intressant att se hur mycket som stämmer, kanske inte så mkt dag-för-daghoroskopen utan mer de olika personlighetstyperna. Men det kan ju mycket väl vara så att man liksom ser det man vill se. Att man ser det som stämmer och undermedvetet viftar bort det som inte stämmer...
Men efter att ha läst några fick det mig att tänka på nåt som jag funderar på ibland och det är min dubbelnatur eller vad man nu ska kalla det. Jag menar inte att jag är schizofren eller har multipla personligheter men jag upplever själv att jag har som två ganska starka personligheter med liksom motsatta karaktärsdrag.
För några år sen kom jag på varför. Om man nu väljer att tro på astrologi. Jag har inte fått mitt horoskop så där exakt fastställt av en sån som "kan" sånt men med hjälp av en bok har jag kunnat klura ut att mitt måntecken är lejon. Men mitt huvudtecken, alltså mitt soltecken, är kräfta.
Solen är den viktigaste planeten men näst viktigast är månen och dessutom är månen kräftans planet så den är extra viktig för en kräfta.
Kräftor och lejon är i princip varandras motsatser.
Kräftans element är vatten, lejonets element är eld.
Kräftans kvalitet är kardinal/ledande vilket innebär att de är utåtriktade, lejonets kvalitet är fast vilket innebär att de tenderar att vara rigida (just de två kanske inte är exakt motsatser där skulle motsatsen till rigid istället vara flexibel som är en annan kvalitet).
Kräftans planet är månen (nattens planet), lejonets planet är solen (dagens planet).
Allt det här gör att de personliga egenskaperna mer eller mindre blir motsatser.
Om man inte tittar på horoskop utan den indiska Ayurveda-filosofin, eller vad man nu ska kalla den. Så finns det tre olika kroppstyper (doshor). Alla människor är en mix av de tre men man har i princip alltid en som är dominant. Hela filosofin går ut på att man genom att vara medveten om sin "typ" och att äta på utifrån kroppstypen rätt sätt och rätt saker så håller man sig i balans. Men om man hamnar i obalans så framträder de negativa dragen i doshan. (Det här är ju väldigt förenklat beskrivet). Min mamma var inne på det där ett tag så jag gjorde några tester för skojs skull och de visar i princip alltid att jag nästan har lika mycket Pitta som Vata i mig (den tredje, Kapha, har jag inte så mkt av). Jag har lite mer Pitta men det är inte mycket som skiljer. Just Pitta och Vata framstår dessutom också som motsatser.
Grundenergier Pitta
Pitta-typer bör vara observanta på sin förmåga att ha för många projekt gång samtidigt. Bör därför dämpa sin målinriktade läggning en aning, se till sitt eget bästa och ta det lugnt oftare. Även undvika värme, stark sol samt hög luftfuktighet. Pita styrs främst av tunntarmen samt har subdoshor som styr bl.a. mage, blodkropparna, lever och mjälte, hjärtat, ögonen, huden.
Egenskaper:
Skarpt och strukturerat intellekt, lätt för att utrycka sig, företagsam, stark och orädd, föredrar utmaningar, harmonisk och glad, kärleksfull, tappar humöret under stress, god matsmälning i balans, stark hunger och törst, klarar inte av att hoppa över en måltid, ogillar sol och värme, medelstor kroppsbyggnad.
I obalans:
Irritation, otålighet, kritisk, envishet, dominant, hatisk, temperamentsfulla utbrott, hudutslag, onormal hunger samt törst, översyrad mage, inflammationer, halsbränna, allergier, hudbesvär, tidigt håravfall, tidigt grått hår, dålig syn.
Grundenergier Vata
Vata-typer mår bäst utav regelbundenhet, fasta rutiner (kan gälla måltider och sänggående). Vata styr främst tjocktarmen samt har subdoshor som bl.a. styr hjärna, huvud och bröst, strupe och lungor, nervsystem och cirkulation.
Egenskaper:
Kreativ och fantasifull, snabb i tanken och talet, lätt för att lära men glömmer lika fort. Entusiastisk och livfull, känslig, änglig, arbetar och rör sig snabbt, Har en lätt tunn kroppsbyggnad, oregelbunden matsmältning och hunger, risk för förstoppning, lätt att bli trött. Svårt för blåst och kyla.
I obalans:
Rastlöshet, otålighet, oro, rädsla, lågt självförtroende, trötthet, sömnproblem, frusenhet, spänningsverk, kramper, inflammerade leder, ont i ryggslutet, mensvärk, förstoppning, gaser i magen, torr sträv hud, torr hosta, låg stresstolerans, huvudvärk, hyperaktivitet, underviktig.
(Detta har jag saxat från här där man kan läsa mer om man tycker det är kul).
Oavsett hur man nu ser på det eller vad man väljer att döpa det till så är det som så att jag inte tycker om mig själv när jag är för ledande/dominant/utåtriktad men jag tycker inte heller om mig själv när jag blir för ängslig/orolig/introvert. De kan på nåt sätt också ge näring åt varandra och i värsta fall blir det en dominant ängslig person. Det är inte så bra. Den typen av kombination hos en hund t ex är väldigt farlig.
Men motsatser behöver ju inte vara negativt. För motsatser betyder också att det finns en bra balans mitt i.
Inte helt otippat tycker jag mycket riktigt bäst om mig själv när jag har balans och befinner mig nånstans mitt i.
Ett sätt för mig att uppnå balans är att träna. Oavsett vilken energi jag har för mycket av för tillfället så mattas den ner när jag tränar och jag hittar ett bättre mellanläge.
Varför är det då ändå så svårt att få till det där med regelbunden träning?!
Sammanlagt 2009 hade det "ängsliga" (i brist på bättre namn) övertaget. Blir det obalans 2010 finns det risk att det blir det "dominanta" (återigen i brist på bättre namn).
Min målsättning med 2010 är att jag ska hitta tillbaka till en bra balans (mina bästa år har jag haft bra balans) och att jag ska kunna stanna där och därför måste jag skärpa till mig med träningen 2010 (det behöver inte nödvändigtvis vara träning-träning men motion/rörelse i vart fall) och inte låta det bli så hattigt och ofullständigt som 2009 och därmed basta!
Det är självskärpning som gäller.
Men efter att ha läst några fick det mig att tänka på nåt som jag funderar på ibland och det är min dubbelnatur eller vad man nu ska kalla det. Jag menar inte att jag är schizofren eller har multipla personligheter men jag upplever själv att jag har som två ganska starka personligheter med liksom motsatta karaktärsdrag.
För några år sen kom jag på varför. Om man nu väljer att tro på astrologi. Jag har inte fått mitt horoskop så där exakt fastställt av en sån som "kan" sånt men med hjälp av en bok har jag kunnat klura ut att mitt måntecken är lejon. Men mitt huvudtecken, alltså mitt soltecken, är kräfta.
Solen är den viktigaste planeten men näst viktigast är månen och dessutom är månen kräftans planet så den är extra viktig för en kräfta.
Kräftor och lejon är i princip varandras motsatser.
Kräftans element är vatten, lejonets element är eld.
Kräftans kvalitet är kardinal/ledande vilket innebär att de är utåtriktade, lejonets kvalitet är fast vilket innebär att de tenderar att vara rigida (just de två kanske inte är exakt motsatser där skulle motsatsen till rigid istället vara flexibel som är en annan kvalitet).
Kräftans planet är månen (nattens planet), lejonets planet är solen (dagens planet).
Allt det här gör att de personliga egenskaperna mer eller mindre blir motsatser.
Om man inte tittar på horoskop utan den indiska Ayurveda-filosofin, eller vad man nu ska kalla den. Så finns det tre olika kroppstyper (doshor). Alla människor är en mix av de tre men man har i princip alltid en som är dominant. Hela filosofin går ut på att man genom att vara medveten om sin "typ" och att äta på utifrån kroppstypen rätt sätt och rätt saker så håller man sig i balans. Men om man hamnar i obalans så framträder de negativa dragen i doshan. (Det här är ju väldigt förenklat beskrivet). Min mamma var inne på det där ett tag så jag gjorde några tester för skojs skull och de visar i princip alltid att jag nästan har lika mycket Pitta som Vata i mig (den tredje, Kapha, har jag inte så mkt av). Jag har lite mer Pitta men det är inte mycket som skiljer. Just Pitta och Vata framstår dessutom också som motsatser.
Grundenergier Pitta
Pitta-typer bör vara observanta på sin förmåga att ha för många projekt gång samtidigt. Bör därför dämpa sin målinriktade läggning en aning, se till sitt eget bästa och ta det lugnt oftare. Även undvika värme, stark sol samt hög luftfuktighet. Pita styrs främst av tunntarmen samt har subdoshor som styr bl.a. mage, blodkropparna, lever och mjälte, hjärtat, ögonen, huden.
Egenskaper:
Skarpt och strukturerat intellekt, lätt för att utrycka sig, företagsam, stark och orädd, föredrar utmaningar, harmonisk och glad, kärleksfull, tappar humöret under stress, god matsmälning i balans, stark hunger och törst, klarar inte av att hoppa över en måltid, ogillar sol och värme, medelstor kroppsbyggnad.
I obalans:
Irritation, otålighet, kritisk, envishet, dominant, hatisk, temperamentsfulla utbrott, hudutslag, onormal hunger samt törst, översyrad mage, inflammationer, halsbränna, allergier, hudbesvär, tidigt håravfall, tidigt grått hår, dålig syn.
Grundenergier Vata
Vata-typer mår bäst utav regelbundenhet, fasta rutiner (kan gälla måltider och sänggående). Vata styr främst tjocktarmen samt har subdoshor som bl.a. styr hjärna, huvud och bröst, strupe och lungor, nervsystem och cirkulation.
Egenskaper:
Kreativ och fantasifull, snabb i tanken och talet, lätt för att lära men glömmer lika fort. Entusiastisk och livfull, känslig, änglig, arbetar och rör sig snabbt, Har en lätt tunn kroppsbyggnad, oregelbunden matsmältning och hunger, risk för förstoppning, lätt att bli trött. Svårt för blåst och kyla.
I obalans:
Rastlöshet, otålighet, oro, rädsla, lågt självförtroende, trötthet, sömnproblem, frusenhet, spänningsverk, kramper, inflammerade leder, ont i ryggslutet, mensvärk, förstoppning, gaser i magen, torr sträv hud, torr hosta, låg stresstolerans, huvudvärk, hyperaktivitet, underviktig.
(Detta har jag saxat från här där man kan läsa mer om man tycker det är kul).
Oavsett hur man nu ser på det eller vad man väljer att döpa det till så är det som så att jag inte tycker om mig själv när jag är för ledande/dominant/utåtriktad men jag tycker inte heller om mig själv när jag blir för ängslig/orolig/introvert. De kan på nåt sätt också ge näring åt varandra och i värsta fall blir det en dominant ängslig person. Det är inte så bra. Den typen av kombination hos en hund t ex är väldigt farlig.
Men motsatser behöver ju inte vara negativt. För motsatser betyder också att det finns en bra balans mitt i.
Inte helt otippat tycker jag mycket riktigt bäst om mig själv när jag har balans och befinner mig nånstans mitt i.
Ett sätt för mig att uppnå balans är att träna. Oavsett vilken energi jag har för mycket av för tillfället så mattas den ner när jag tränar och jag hittar ett bättre mellanläge.
Varför är det då ändå så svårt att få till det där med regelbunden träning?!
Sammanlagt 2009 hade det "ängsliga" (i brist på bättre namn) övertaget. Blir det obalans 2010 finns det risk att det blir det "dominanta" (återigen i brist på bättre namn).
Min målsättning med 2010 är att jag ska hitta tillbaka till en bra balans (mina bästa år har jag haft bra balans) och att jag ska kunna stanna där och därför måste jag skärpa till mig med träningen 2010 (det behöver inte nödvändigtvis vara träning-träning men motion/rörelse i vart fall) och inte låta det bli så hattigt och ofullständigt som 2009 och därmed basta!
Det är självskärpning som gäller.
onsdag 11 november 2009
Att spela rollen av sig själv
Häromdagen befann jag mig i ett väntrum igen. Jag var väldigt tidig så jag fick plöja i tidningshyllan (jag tyvärr redan har plöjt igenom sen tidigare, nästa gång måste jag komma ihåg att ha med en egen tidning). Läste ett gammalt nr av tidningen Tara som jag nog redan bläddrat i men tidigare har jag missat en artikel som nu drog mina ögon till sig.
Det var en intervju med Per Morberg. När frågorna om honom som kock (i tv-programmet Vad blir det för mat) kom upp så sa han så här:
"Jag kan se honom på tv och bli alldeles förvånad. Vad tänker han nu? Han kör sitt eget race. Han har inte ett dugg med mig att göra. Det är en gubbe som ligger djävligt nära mig, men det är inte jag. Det är Per Morberg som spelar rollen av Per Morberg privat. Det är en väldig skillnad. Det är som tvättreklamen där de drar av den där hinnan. Jag har som en hinna över mig, ett skydd mot världen. Om jag skulle stå och hålla på så där privat, då skulle det bara vara att ringa psykakuten direkt."
Det tyckte jag var intressant. Ett tag lekte jag med tanken att jag här på bloggen skulle kunna spela rollen av mig själv. Pretto det skulle va'!
(Men det blev för jobbigt kom jag fram till och gör sig bättre på tv).
Det var en intervju med Per Morberg. När frågorna om honom som kock (i tv-programmet Vad blir det för mat) kom upp så sa han så här:
"Jag kan se honom på tv och bli alldeles förvånad. Vad tänker han nu? Han kör sitt eget race. Han har inte ett dugg med mig att göra. Det är en gubbe som ligger djävligt nära mig, men det är inte jag. Det är Per Morberg som spelar rollen av Per Morberg privat. Det är en väldig skillnad. Det är som tvättreklamen där de drar av den där hinnan. Jag har som en hinna över mig, ett skydd mot världen. Om jag skulle stå och hålla på så där privat, då skulle det bara vara att ringa psykakuten direkt."
Det tyckte jag var intressant. Ett tag lekte jag med tanken att jag här på bloggen skulle kunna spela rollen av mig själv. Pretto det skulle va'!
(Men det blev för jobbigt kom jag fram till och gör sig bättre på tv).
tisdag 10 november 2009
Syskonpsykologi
Idag hade jag tänkt skriva om hjärnan eftersom jag fått hjärnan på hjärnan den sista tiden men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Idag föll det sig istället så att jag ska skriva om en annan sak som fascinerar mig. Det som kallas syskonpsykologi, det handlar egentligen om platsen i syskonskaran och hur den påverkar ens beteende/personlighet. Jag har för mig att jag läst någonstans att det är en förhållandevis ny insikt för beteendevetare/psykologer och alla såna att platsen i syskonskaran har betydelse. Så klart finns det en massa andra saker som också påverkar, t ex antal år mellan syskonen. Jag är också övertygad om att kön spelar roll om man är i en syskonskara på fler än två men är den enda killen/tjejen så tror jag att det också påverkar, kanske blir man inte lika klämd som mellanbarn om man är ensam tjej än om t ex alla tre barnen är tjejer, då är man ändå unik.
Själv är jag storasyster och av vad jag läst i ämnet (inte jättemycket men lite) så är jag en väldigt typisk storasyster.
Jag sitter ofta i väntrum av olika slag och relativt ofta åker jag tåg. Då brukar man kunna vara omgiven av tidningar som man i vanliga fall inte läser. I en av dem läste jag följande (jag skrev ner det för att jag tyckte det var intressant men jag antecknade inte från vilken tidning, det här var dock ett tag sen, ett år eller mer).
Storasyster - ledaren
Ansvarsfull ledartyp
Tar lätt på sig rollen som "surrogatförälder" för sina yngre syskon. Gifter sig ofta med en lillebror. Har bra självförtroende, är noggrann och beslutsam, praktisk och förnuftsstyrd. Många VD:ar och hälften av USA:s presidenter är äldsta barn.
Positivt
Klarar galant ansvarsfulla uppdrag. En organisatör, koncentrerar sig helst på ett eller ett par intressent, testar inte gärna nya saker, men är bra på att fokusera och bli skicklig på det hon gör.
Negativt
Tar lätt på sig för mycket, löser andras problem, ser till att allt funkar. Det är stressande och studier visar att äldsta barn oftare än andra dör av hjärtbesvär.
Råd
Försök ägna tid åt bara dig själv. Våga lämna över ansvaret till andra, det är inte "farligt" att delegera.
Jag fattade inte om de hade sammanställt informationen från två böcker eller om de stod med som lästips med det var Born to Rebel och The Birth Order Book of Love (den senare verkar galen liksom sidorna man får upp om man googlar på den är man intresserad av att kolla/läsa ännu mer kan man annars bara googla på "plats i syskonskaran").
I en svd-artikel men hittar om man googlar står det bl.a.
Elisabeth Schönbeck, beteendevetare och diplomerad småbarnspedagog med syskonposition som specialitet.
– Självklart handlar det om generaliseringar, men syskonmönstren stämmer ändå förvånansvärt väl. Ytterst handlar det om att varje barn i en familj använder sig av den mest effektiva strategin för att få så mycket uppmärksamhet och kärlek av föräldrarna som möjligt. För en storasyster är det ingen idé att spela liten och gullig. I de flesta fall får hon mer bekräftelse genom att vara duktig och ansvarstagande.
– Storasyskon är generellt allvarligare och anstränger sig mer för att vara till lags. Småsyskon däremot bejakar livsglädjen och gör vad de själva känner för. De har en friare ställning eftersom de inte är lika bundna till föräldrarna.
Det är det där sista som gör att man som storasyster är så djävla avundsjuk på sina småsyskon.
Men Gunilla Röör har ett bra motto som jag får ta till mig.
"Avundsjuka kommer att drabba er. Det är bara att spotta ut den med tandkrämen om kvällen."
Idag föll det sig istället så att jag ska skriva om en annan sak som fascinerar mig. Det som kallas syskonpsykologi, det handlar egentligen om platsen i syskonskaran och hur den påverkar ens beteende/personlighet. Jag har för mig att jag läst någonstans att det är en förhållandevis ny insikt för beteendevetare/psykologer och alla såna att platsen i syskonskaran har betydelse. Så klart finns det en massa andra saker som också påverkar, t ex antal år mellan syskonen. Jag är också övertygad om att kön spelar roll om man är i en syskonskara på fler än två men är den enda killen/tjejen så tror jag att det också påverkar, kanske blir man inte lika klämd som mellanbarn om man är ensam tjej än om t ex alla tre barnen är tjejer, då är man ändå unik.
Själv är jag storasyster och av vad jag läst i ämnet (inte jättemycket men lite) så är jag en väldigt typisk storasyster.
Jag sitter ofta i väntrum av olika slag och relativt ofta åker jag tåg. Då brukar man kunna vara omgiven av tidningar som man i vanliga fall inte läser. I en av dem läste jag följande (jag skrev ner det för att jag tyckte det var intressant men jag antecknade inte från vilken tidning, det här var dock ett tag sen, ett år eller mer).
Storasyster - ledaren
Ansvarsfull ledartyp
Tar lätt på sig rollen som "surrogatförälder" för sina yngre syskon. Gifter sig ofta med en lillebror. Har bra självförtroende, är noggrann och beslutsam, praktisk och förnuftsstyrd. Många VD:ar och hälften av USA:s presidenter är äldsta barn.
Positivt
Klarar galant ansvarsfulla uppdrag. En organisatör, koncentrerar sig helst på ett eller ett par intressent, testar inte gärna nya saker, men är bra på att fokusera och bli skicklig på det hon gör.
Negativt
Tar lätt på sig för mycket, löser andras problem, ser till att allt funkar. Det är stressande och studier visar att äldsta barn oftare än andra dör av hjärtbesvär.
Råd
Försök ägna tid åt bara dig själv. Våga lämna över ansvaret till andra, det är inte "farligt" att delegera.
Jag fattade inte om de hade sammanställt informationen från två böcker eller om de stod med som lästips med det var Born to Rebel och The Birth Order Book of Love (den senare verkar galen liksom sidorna man får upp om man googlar på den är man intresserad av att kolla/läsa ännu mer kan man annars bara googla på "plats i syskonskaran").
I en svd-artikel men hittar om man googlar står det bl.a.
Elisabeth Schönbeck, beteendevetare och diplomerad småbarnspedagog med syskonposition som specialitet.
– Självklart handlar det om generaliseringar, men syskonmönstren stämmer ändå förvånansvärt väl. Ytterst handlar det om att varje barn i en familj använder sig av den mest effektiva strategin för att få så mycket uppmärksamhet och kärlek av föräldrarna som möjligt. För en storasyster är det ingen idé att spela liten och gullig. I de flesta fall får hon mer bekräftelse genom att vara duktig och ansvarstagande.
– Storasyskon är generellt allvarligare och anstränger sig mer för att vara till lags. Småsyskon däremot bejakar livsglädjen och gör vad de själva känner för. De har en friare ställning eftersom de inte är lika bundna till föräldrarna.
Det är det där sista som gör att man som storasyster är så djävla avundsjuk på sina småsyskon.
Men Gunilla Röör har ett bra motto som jag får ta till mig.
"Avundsjuka kommer att drabba er. Det är bara att spotta ut den med tandkrämen om kvällen."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)