Ateist

Louis Armstrongs What A Wonderful World.

Helena Sandström sa i Mauro & Pluras kök att det är en av hennes favoritlåtar. Att hon brukar lyssna på den när hon tappar tron på livet för att hon tycker att man får hopp om livet av den. När Plura frågar hur ofta det händer svarar hon nåt i stil med. "Allt för ofta min vän, jag är ju skådespelare för i helvete." Plura frågar om det är ett par gånger i veckan och hon svarar skämtsamt "ja precis". Sen förtydligar hon sig och säger att det är när hon "okej tappar tron på livet" och inte "hej, jag måste in på psyket".

Jag är inte skådespelare (roligt att hon sa det och inte skådespelerska) men kanske är jag det i själen för jag förstår precis vad hon menar. Jag tappar kanske inte tron på livet men jag tappar tron på mänskligheten. Inte ett par gånger i veckan men oftare än sällan. Fast okej tappar tron på mänskligheten, inte jag ska starta en självmordssekt på internet tappar tron.

Idag har jag sett The Hurt Locker. Den fick mig att tappa tron igen.

Kanske borde jag lyssna på What A Wonderful World. Men ända sen min mamma sa att hon vill att den ska spelas på hennes begravning (jag pratade en del om begravningar när jag växte upp) så kan jag nästan bara tänka på det när jag hör den. Samma sak med den låt min pappa vill ska spelas på hans begravning, Dire Straits Brothers In Arms. Den känns ju extra passande just i det här sammanhanget. Som en textrad säger "We're fools to make war". Men det är väl tyvärr också sant, citatet av Chris Hedges, i inledningen av filmen "The rush of battle is often a potent and lethal addiction, for war is a drug."

Och som man brukar säga, där drogerna går in går förståndet ut.