När jag var yngre (gymnasieåldern) ville under ett tag på fullaste allvar lära mig Labannotation eller "Labanspråket" som min dåvarande danslärare sa (jag har inte dansat sen gymnasiet så jag har ingen danslärare idag men ordet dåvarande känns ändå som det korrekta trots att det inte finns en nuvarande). Då hade jag kunnat skriva sånt här idag. Det hade varit coolt. Och smalt. Extremt smalt. Därför jag rationaliserade bort det yrkesvalet, kändes som en ganska osäker framtid. Jag tyckte ju till och med skådespelare var för otryggt (trygghet blir viktigt om man var barn till två arbetslösa föräldrar under 90-talskrisen). Som dessutom med största sannolikhet hade inneburit utlandsflytt.
Men egentligen skulle jag fortfarande vilja lära mig Labannotation. Någonting säger mig dock att jag antagligen inte kan läsa det som kvällskurs...
Jag har också velat lära mig teckenspråk (det har jag en kusin som snart är färdig tolk i, trots att ingen i hennes närhet är döv, det tycker jag är så coolt) och stenografi. Jag har nog en konstig hang up på språk som inte är ljudspråk.
Visar inlägg med etikett Jobb. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jobb. Visa alla inlägg
söndag 2 januari 2011
Jag - den nya knapptryckaren?
I morgon är det dags. Då börjar jag på mitt nygamla jobb. Eftersom det är en väldigt stor arbetsplats där enheterna har mycket lite med varandra att göra utan mer är som isolerade öar (förutom de enheter man delar fikarum med där kan viss korsbefruktning ske) så är det i princip som att jag börjar på ett nytt jobb kan man säga.
Jag hade inför tillbakagången bett om att få byta enhet. Jag ville till en enhet som jobbar med andra saker. Det fick jag inte. Jag skulle tillbaka till min gamla enhet. Fint så tänkte jag då. Där känner jag ju åtminstone kollegorna, jag kan rutinerna och jag kommer bra överens med chefen.
Fick sedan via en gammal kollega höra att de fått information om att jag inte skulle dit. Den informationen hade jag inte fått så jag vände mig återigen till personalavdelningen. Fick bekräftat att ja det hade visst blivit lite förändringar och jagberomursäktattduintefåttinformationomdet. Jag skulle nu till en enhet som inte är min gamla men som jobbar med samma saker. = Sämsta tänkbara scenario för min del.
Jag känner inte en människa på den enheten. Jag känner ingen som känner en människa på den enheten. (Funderar på vad det i sig kan säga om den enheten, det verkar inte bara vara en isolerad ö bland andra. Det verkar möjligen vara Lost-ön. Frågar mig om jag kommer komma hem i morgon. Frågar mig om chefen är Benjamin Linus eller kanske John Locke. Kanske är det så att när jag öppnar dörren till mitt blivande rum rusar en förvirrad Desmond Hume därifrån och skriker att det är jag som måste fortsätta trycka på knappen. Kanske).
En sak jag faktiskt vet om min nya arbetsplats är att det inte verkar vara nån vidare värst bra chef. Det baserar jag på det faktum att denne chef inte bemödat sig om att på något sätt kontakta mig. Om man blir rekryterad till en tjänst är det inte helt ovanligt att chefen är med på anställningsintervjun. Om det är en stor arbetsplats är det inte säkert men då brukar det vara chefen som ringer sen och som man förhandlar lön med och gör upp med om när man ska börja. Så vanligtvis har man haft någon form av kontakt med chefen innan man börjar. På samma sätt kan man tänka sig att en chef, när det kommer en ny medarbetare, även om det inte är via rekrytering borde ringa och säga hej och kolla när man kommer kanske och lite sånt. Det tycker jag hör till god chefssed. För att inte säga vanligt hyfs!
Jag har om ett par månader arbetat i 10 år utan avbrott. (Då räknar jag bara tiden jag arbetat på "riktigt", med ett "riktigt" jobb som jag är utbildad för). Jag har arbetat på tre arbetsplatser, 4 eller 5 avdelningar (beroende på hur man räknar) och haft 9 (om jag räknat rätt) chefer, hittills.
De fyra sista cheferna har alla varit kvinnor och de är också de som varit mina bästa chefer. (En tidigare var kvinna också och hon är nog å andra sidan den sämsta chefen jag någonsin haft, hittills). Inte för att man kunnat tjafsa runt med dem och fått dem att förstå hur extremt ont mensvärk kan göra utan för att de helt enkelt varit chefer som sett och lyssnat på sin personal och som inom sina befogenheter har gjort det bästa av situationerna. (Därmed inte sagt att de varit fullständigt perfekta men det tror jag inte nån är). De har varit förhållandevis tydliga. Och de har kunnat skilja på sak och person. (Det sistnämnda tycker jag är extremt viktigt för en bra chef).
Men alla mina fd chefer har jag haft nån form av kontakt med innan jag (eller de) börjat.
Den blivande nya chefen har alltså inte gjort något vidare första intryck. Nu är jag av naturen snabb på att döma, men jag är också ganska snabb på att omvärdera (om jag får anledning till det). Jag hoppas att jag efter i morgon kommer att få anledning att omvärdera den nya chefen.
Just nu sitter jag mest och funderar på exakt hur dryg jag ska vara. Det smartaste vore väl eg att bara gå dit, hålla god min och själv försöka göra ett "gott första intryck". Men jag är lite ovillig. Trött på att jag ska släta över andras misstag.
Hur klokt är det att börja stångas med Benjamin Linus? Jag är å andra sidan inte direkt räddhågsen av mig, men jag brukar å andra sidan (igen) vara förhållandevis diplomatisk och konstruktiv så...
Det tål att tänkas på.
(Och vem vet, det kan ju mycket väl ha gjorts en rokad till utan att jag informerats. Kanske ska jag nån helt annanstans i morgon till slut ändå. Eller kanske är det ingen som väntar på mig alls, kanske har jag "hamnat mellan stolarna" och kan smita undan till vilorummet (nej inte vilorummet förresten det är för snuskigt), en skrubb är bättre!, där jag kan sitta och surfa på ippen på dagarna och ändå lyfta lön!)
Jag hade inför tillbakagången bett om att få byta enhet. Jag ville till en enhet som jobbar med andra saker. Det fick jag inte. Jag skulle tillbaka till min gamla enhet. Fint så tänkte jag då. Där känner jag ju åtminstone kollegorna, jag kan rutinerna och jag kommer bra överens med chefen.
Fick sedan via en gammal kollega höra att de fått information om att jag inte skulle dit. Den informationen hade jag inte fått så jag vände mig återigen till personalavdelningen. Fick bekräftat att ja det hade visst blivit lite förändringar och jagberomursäktattduintefåttinformationomdet. Jag skulle nu till en enhet som inte är min gamla men som jobbar med samma saker. = Sämsta tänkbara scenario för min del.
Jag känner inte en människa på den enheten. Jag känner ingen som känner en människa på den enheten. (Funderar på vad det i sig kan säga om den enheten, det verkar inte bara vara en isolerad ö bland andra. Det verkar möjligen vara Lost-ön. Frågar mig om jag kommer komma hem i morgon. Frågar mig om chefen är Benjamin Linus eller kanske John Locke. Kanske är det så att när jag öppnar dörren till mitt blivande rum rusar en förvirrad Desmond Hume därifrån och skriker att det är jag som måste fortsätta trycka på knappen. Kanske).
En sak jag faktiskt vet om min nya arbetsplats är att det inte verkar vara nån vidare värst bra chef. Det baserar jag på det faktum att denne chef inte bemödat sig om att på något sätt kontakta mig. Om man blir rekryterad till en tjänst är det inte helt ovanligt att chefen är med på anställningsintervjun. Om det är en stor arbetsplats är det inte säkert men då brukar det vara chefen som ringer sen och som man förhandlar lön med och gör upp med om när man ska börja. Så vanligtvis har man haft någon form av kontakt med chefen innan man börjar. På samma sätt kan man tänka sig att en chef, när det kommer en ny medarbetare, även om det inte är via rekrytering borde ringa och säga hej och kolla när man kommer kanske och lite sånt. Det tycker jag hör till god chefssed. För att inte säga vanligt hyfs!
Jag har om ett par månader arbetat i 10 år utan avbrott. (Då räknar jag bara tiden jag arbetat på "riktigt", med ett "riktigt" jobb som jag är utbildad för). Jag har arbetat på tre arbetsplatser, 4 eller 5 avdelningar (beroende på hur man räknar) och haft 9 (om jag räknat rätt) chefer, hittills.
De fyra sista cheferna har alla varit kvinnor och de är också de som varit mina bästa chefer. (En tidigare var kvinna också och hon är nog å andra sidan den sämsta chefen jag någonsin haft, hittills). Inte för att man kunnat tjafsa runt med dem och fått dem att förstå hur extremt ont mensvärk kan göra utan för att de helt enkelt varit chefer som sett och lyssnat på sin personal och som inom sina befogenheter har gjort det bästa av situationerna. (Därmed inte sagt att de varit fullständigt perfekta men det tror jag inte nån är). De har varit förhållandevis tydliga. Och de har kunnat skilja på sak och person. (Det sistnämnda tycker jag är extremt viktigt för en bra chef).
Men alla mina fd chefer har jag haft nån form av kontakt med innan jag (eller de) börjat.
Den blivande nya chefen har alltså inte gjort något vidare första intryck. Nu är jag av naturen snabb på att döma, men jag är också ganska snabb på att omvärdera (om jag får anledning till det). Jag hoppas att jag efter i morgon kommer att få anledning att omvärdera den nya chefen.
Just nu sitter jag mest och funderar på exakt hur dryg jag ska vara. Det smartaste vore väl eg att bara gå dit, hålla god min och själv försöka göra ett "gott första intryck". Men jag är lite ovillig. Trött på att jag ska släta över andras misstag.
Hur klokt är det att börja stångas med Benjamin Linus? Jag är å andra sidan inte direkt räddhågsen av mig, men jag brukar å andra sidan (igen) vara förhållandevis diplomatisk och konstruktiv så...
Det tål att tänkas på.
(Och vem vet, det kan ju mycket väl ha gjorts en rokad till utan att jag informerats. Kanske ska jag nån helt annanstans i morgon till slut ändå. Eller kanske är det ingen som väntar på mig alls, kanske har jag "hamnat mellan stolarna" och kan smita undan till vilorummet (nej inte vilorummet förresten det är för snuskigt), en skrubb är bättre!, där jag kan sitta och surfa på ippen på dagarna och ändå lyfta lön!)
onsdag 3 november 2010
Galenpanna
Jag blir gaaaalen!
Försöker sitta och tänka och skriva ett underlag men det går f-n inte när man sitter i ett kontorslandskap och en människa jämt och ständigt sitter och pratar högt och länge i telefon och dessutom använder nån variant av brittisk engelska.
Jag kan inte smita in i ett tyst rum (som hon borde göra) för jag behöver tillgång till dator!
Det jag har att tillgå är dessa
Men de klämmer åt så dant så inget blod når ju fram till hjärnan och dessutom så hör jag surret från min egen hjärna när jag har dem på mig.
Tänkte lyssna på musik på iphonen men har glömt sladden och den dör snart batteridöden. Den enda musik jag i övrigt hade tillgänglig är "klassiska favoriter guld"...
Sitter just nu med Für Elise och fragment av telefonsamtalet på engelska i öronen. Helvete.
HATA kontorslandskap!!!
Försöker sitta och tänka och skriva ett underlag men det går f-n inte när man sitter i ett kontorslandskap och en människa jämt och ständigt sitter och pratar högt och länge i telefon och dessutom använder nån variant av brittisk engelska.
Jag kan inte smita in i ett tyst rum (som hon borde göra) för jag behöver tillgång till dator!
Det jag har att tillgå är dessa
Men de klämmer åt så dant så inget blod når ju fram till hjärnan och dessutom så hör jag surret från min egen hjärna när jag har dem på mig.
Tänkte lyssna på musik på iphonen men har glömt sladden och den dör snart batteridöden. Den enda musik jag i övrigt hade tillgänglig är "klassiska favoriter guld"...
Sitter just nu med Für Elise och fragment av telefonsamtalet på engelska i öronen. Helvete.
HATA kontorslandskap!!!
fredag 26 mars 2010
Fasad
Det har varit väldigt väldigt stressigt på mitt jobb i två dagar. Flera kollegor säger att de tycker att man sköter det så bra och att de är så glada att man är där och yaddi yaddi yada. Sånt tar jag med stora nävar salt. Vad ska de annars säga, de har ju inget annat val än att säga snälla saker.
Men idag var det en kollega som sa nåt jag faktiskt tog till mig och som jag blev glad över att höra. Hon sa att hon tycker att jag varit så lugn hela tiden mitt i allt. Att jag tagit en sak i taget, jobbat på och varit fokuserad.
Det är precis så jag vill att folk ska uppleva mig. Lugn och proffsig.
Men jag känner själv att jag inte varit det, att jag varit en yr höna som gnällt massor, skällt lite och behövt en massa stöd från min chef.
Det kan delvis beror på att jag känt kaoset inom mig och trott att det lyst igenom mitt försök till cool framtoning. Men uppenbarligen är jag en fantastisk fasadbyggare!
(Annars funderar jag på att skaffa en pulsklocka, det har jag funderat på länge eftersom jag vill ha en när jag "springer" (lufsar) och nu skulle den nog dessutom vara bra att ha på jobbet. Så skulle jag själv kunna se om jag verkligen är så stressad som jag känner mig och också tydligare se vad (vem) det är som gör mig stressad och om pulsen går över en viss gräns kanske det kan vara en ursäkt att få låsa in sig på toan ett tag...).
Men idag var det en kollega som sa nåt jag faktiskt tog till mig och som jag blev glad över att höra. Hon sa att hon tycker att jag varit så lugn hela tiden mitt i allt. Att jag tagit en sak i taget, jobbat på och varit fokuserad.
Det är precis så jag vill att folk ska uppleva mig. Lugn och proffsig.
Men jag känner själv att jag inte varit det, att jag varit en yr höna som gnällt massor, skällt lite och behövt en massa stöd från min chef.
Det kan delvis beror på att jag känt kaoset inom mig och trott att det lyst igenom mitt försök till cool framtoning. Men uppenbarligen är jag en fantastisk fasadbyggare!
(Annars funderar jag på att skaffa en pulsklocka, det har jag funderat på länge eftersom jag vill ha en när jag "springer" (lufsar) och nu skulle den nog dessutom vara bra att ha på jobbet. Så skulle jag själv kunna se om jag verkligen är så stressad som jag känner mig och också tydligare se vad (vem) det är som gör mig stressad och om pulsen går över en viss gräns kanske det kan vara en ursäkt att få låsa in sig på toan ett tag...).
torsdag 18 mars 2010
Ny guidar ny
Tidigare på dagen:
Kollega A på Press presenterar kollega B på Press. Kollega B har varit hemma i många år för att hon "producerat barn på löpande band" men nu är B tillbaka.
Senare på dagen utspelar sig följande samtal:
B - Nu har bla bla inträffat så nu måste du göra det du brukar i de här situationerna. Jag vet inte vad men det vet väl du.
Jag - Nää det vet jag inte för jag är så ny själv att jag inte varit med om det här tidigare.
TYSTNAD.
Kollega A på Press presenterar kollega B på Press. Kollega B har varit hemma i många år för att hon "producerat barn på löpande band" men nu är B tillbaka.
Senare på dagen utspelar sig följande samtal:
B - Nu har bla bla inträffat så nu måste du göra det du brukar i de här situationerna. Jag vet inte vad men det vet väl du.
Jag - Nää det vet jag inte för jag är så ny själv att jag inte varit med om det här tidigare.
TYSTNAD.
fredag 26 februari 2010
Akuten kontra långvården
MYNDIGHET
En myndighet är i Sverige varje offentligt organ som inte är en beslutande politisk församling. Myndigheterna utgör tillsammans med de beslutande församlingarna den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen.
ORGANISATION
Ordnandet av olika delar till inbördes samverkan, eller en större sammanslutning (till exempel bolag, facklig organisation, förening). Från grekiskans organon: "verktyg", "redskap". Det vetenskapliga studiet av organisationers funktionssätt brukar benämnas organisationsteori.
Ända sen jag började jobba "på riktigt" har jag jobbat på vad som klassas för myndigheter.
Nu för tiden jobbar jag inte på men i en organisation. Förut följde jag reglerna. Nu ska jag delvis påverka reglerna. En del skulle kunna säga att jag "bytt sida". Det kan jag också säga men det är egentligen lite onyanserat.
En mycket erfaren kollega till mig sa idag. "Att jobba här är som att jobba på en akutmottagning."
En myndighet är i Sverige varje offentligt organ som inte är en beslutande politisk församling. Myndigheterna utgör tillsammans med de beslutande församlingarna den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen.
De svenska myndigheterna är
En myndighet har i många fall inrättats för att fullgöra en eller flera uppgifter som det uteslutande ankommer på staten eller kommunen att sköta. Dessa uppgifter inbegriper ofta myndighetsutövning, det vill säga åtgärder som ytterst är uttryck för det offentligas maktbefogenheter i förhållande till de enskilda. Besluten kan gälla rättigheter, skyldigheter, förmåner eller annat jämförbart och således vara såväl gynnande som förpliktande för den enskilde.ORGANISATION
Ordnandet av olika delar till inbördes samverkan, eller en större sammanslutning (till exempel bolag, facklig organisation, förening). Från grekiskans organon: "verktyg", "redskap". Det vetenskapliga studiet av organisationers funktionssätt brukar benämnas organisationsteori.
Organisation kan alltså vara själva skeendet när delarna uppnår en högre grad av samverkan. Här beskriver ordet en förändringsprocess. Uttrycket "en organisation" kan också syfta på ett visst fall av existerande samverkan. Då får ordet en mera statisk innebörd. En organisation av människor framställs ibland som en aktör av egen tyngd, ett eget väsen med egen identitet, eget ansvar, och så vidare. Det kan vara ett uttryck för att helheten inte bara är summan av delarna, och att de enskilda delarna inte alltid överblickar helheten.
Ett synsätt är att en organisation i grund och botten är en samling individer. Organisationen har ingen existens utan sina medlemmar. Ett annat synsätt är att organisationen bara är en struktur av samordnade roller, oavsett vilka individer som kan komma att axla dem: enskilda individer blir då utbytbara, och en individ kan ha flera, eller rentav alla roller i en organisation.
En definition brukar lyfta fram några av följande ingredienser:- Människor
- Roller
- Avgränsat mål
- Samarbete
- Arbetsfördelning
- Specialisering
- Samordning
- Social struktur
- Stabilitet i tid
- Materiella och immateriella tillgångar
- En omgivande värld att förhålla sig till
Ända sen jag började jobba "på riktigt" har jag jobbat på vad som klassas för myndigheter.
Nu för tiden jobbar jag inte på men i en organisation. Förut följde jag reglerna. Nu ska jag delvis påverka reglerna. En del skulle kunna säga att jag "bytt sida". Det kan jag också säga men det är egentligen lite onyanserat.
En mycket erfaren kollega till mig sa idag. "Att jobba här är som att jobba på en akutmottagning."
Jag insåg omedelbart att det är en väldigt bra liknelse.
Jag sa "Den enda sjukvårdserfarenhet jag har är från långvården." (Vilket faktiskt stämmer och som delvis också är en bra jämförelse med myndighetsarbete).
Hon skrattade och sen blev hon tyst, tittade medlidande på mig och sa "Jag försöker komma på nåt och säga."
Hon kom inte på nåt att säga. När jag skulle gå hem sa hon bekymrat att jag måste vara rädd om mig och ta hand om mig ordenligt. Jag funderade på hur många hon sett drunkna...
tisdag 19 januari 2010
Sjätte dagen...
...på mitt nya jobb var jag med om något fantastiskt.
Morgonfika
OCH
Gemensam lunch (alltså med sällskap)
OCH
Eftermiddagsfika
Tidigare har det sett ut så här.
Om det har varit gemensam fika så har det antingen varit morgonfika eller eftermiddagsfika och de dagarna har jag alltid fått luncha själv.
Alternativt
Jag har ätit lunch med någon/några men då har det inte varit nåt gemensamt fika utan kaffe vid datorn.
Varför det har blivit så vet jag inte riktigt, det är inget jag styrt. (Sjunde dagen var det tillbaka till ruta ett, frukostfika men åt lunch själv).
Missförstå mig rätt, det är inte så att jag vill fika bort dagarna. På mitt gamla jobb kunde det bli lite väl mycket fika för samvetet. Jag behöver inte fika så mycket. Men 15 min fm eller em tycker jag i alla fall är nåt slags minimum om man ska få nån relation till kollegorna. Särskilt när jobbet i sig är så ensamt och när man är ny.
I förra veckan gjorde jag också en fantastisk upptäckt! Jag hittade ett bageri/konditori som jag passerar på vägen till jobbet och där man kan få en hyfsad latte och goda frukostmackor. Men skyltfönstret ser ut så här så man får anstränga sig för att inte gå därifrån med en semla istället för en macka.
Men gårdagen hade sitt pris. Idag blev det morgonfika men ensamlunch och nu ska jag kastas till vargarna... Ensam. Ska på mitt första möte. Skulle gått med den person jag ska vik:a för men nu blir det inte så. Jag tycker inte såna saker egentligen är så jobbiga. Men i det här fallet finns det en del omständigheter som gör att det känns lite jobbigt faktiskt. Men vad fan, vi är ju vuxna och vad är det värsta som kan hända, egentligen.
Morgonfika
OCH
Gemensam lunch (alltså med sällskap)
OCH
Eftermiddagsfika
Tidigare har det sett ut så här.
Om det har varit gemensam fika så har det antingen varit morgonfika eller eftermiddagsfika och de dagarna har jag alltid fått luncha själv.
Alternativt
Jag har ätit lunch med någon/några men då har det inte varit nåt gemensamt fika utan kaffe vid datorn.
Varför det har blivit så vet jag inte riktigt, det är inget jag styrt. (Sjunde dagen var det tillbaka till ruta ett, frukostfika men åt lunch själv).
Missförstå mig rätt, det är inte så att jag vill fika bort dagarna. På mitt gamla jobb kunde det bli lite väl mycket fika för samvetet. Jag behöver inte fika så mycket. Men 15 min fm eller em tycker jag i alla fall är nåt slags minimum om man ska få nån relation till kollegorna. Särskilt när jobbet i sig är så ensamt och när man är ny.
I förra veckan gjorde jag också en fantastisk upptäckt! Jag hittade ett bageri/konditori som jag passerar på vägen till jobbet och där man kan få en hyfsad latte och goda frukostmackor. Men skyltfönstret ser ut så här så man får anstränga sig för att inte gå därifrån med en semla istället för en macka.
Men gårdagen hade sitt pris. Idag blev det morgonfika men ensamlunch och nu ska jag kastas till vargarna... Ensam. Ska på mitt första möte. Skulle gått med den person jag ska vik:a för men nu blir det inte så. Jag tycker inte såna saker egentligen är så jobbiga. Men i det här fallet finns det en del omständigheter som gör att det känns lite jobbigt faktiskt. Men vad fan, vi är ju vuxna och vad är det värsta som kan hända, egentligen.
söndag 10 januari 2010
Kontorslandskap
På mitt nya jobb sitter man i kontorslandskap.
Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid det.
Nu var det dessutom ganska många, de flesta, borta. Men det var ändå ganska tjittrigt och tjattrigt. Det finns traktorhörselskydd man kan ta på sig. Men det känns så där. Funderar på att skaffa nån slags musik jag kan lyssna på som stänger ute tjattret men jag har svårt att läsa till musik också, fastnar i musiken då istället. Jag vill helt enkelt ha tyst när jag läser, om det är jobbgrejor jag läser. Men jag får försöka vänja mig.
Det är väl så också att eftersom jag är ny kanske mina sinnen är extra alerta, man vill liksom snappa upp allt. Sen kanske det lägger sig.
En sak som jag hörde i fredags när jag satt och skulle försöka läsa en text på engelska (ännu svårare att läsa "i ljud" än text på svenska) var en man som var lite lätt upprörd över nåt (hade ev bråkat med sin fru på telefonen över vad de skulle äta till middag) och som började parata med en kvinna (som stod och pratade mest hela tiden) och jag missade hur de kom in på det men hon frågade honom hur gammal han var och han bad henne gissa. Hon gissade på 58. Det var fel så han bad henne gissa igen. Då gissade hon på 55. (En annan kvinna hade tidigare den dagen när hon pekade ut honom för mig, han är en av cheferna, med orden "mannen som sitter där med lite längre hår och som är i 45års åldern). Nu var jag helt fast i deras samtal (och jag satt ändå ganska långt därifrån). Då berättade han att han skulle fylla 50 i år och att han tyckte att det var jobbigt(underförstått åldersnojja).
Antar att den inte blev mindre av att den där kvinnan gissade att han var åtta respektive fem år äldre än han faktiskt är!
Men hon måste vara blind och ha väldigt dålig koll, jag hade nog tippat 45-50 kanske. Närmare 50. Och om nån ber en att gissa brukar man ju snarare, om man är osäker, lägga sig lågt än högt. Hade jag varit den där kvinnan hade jag tyckt att det blivit jättejobbigt, jobbigt i vanliga fall och extra jobbigt när han dessutom berättar att han mår lite dåligt över att han ska fylla 50, och försökt rädda situationen så gott det gick men hon verkade inte bry sig det minsta.
Jag fick lite ångest för dem båda. För honom för att han nog fick ännu mer ångest över sin ålder och utseende och för henne för att hon inte hade vett att vara... vettig.
Hur ska jag kunna jobba i sånt?
Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid det.
Nu var det dessutom ganska många, de flesta, borta. Men det var ändå ganska tjittrigt och tjattrigt. Det finns traktorhörselskydd man kan ta på sig. Men det känns så där. Funderar på att skaffa nån slags musik jag kan lyssna på som stänger ute tjattret men jag har svårt att läsa till musik också, fastnar i musiken då istället. Jag vill helt enkelt ha tyst när jag läser, om det är jobbgrejor jag läser. Men jag får försöka vänja mig.
Det är väl så också att eftersom jag är ny kanske mina sinnen är extra alerta, man vill liksom snappa upp allt. Sen kanske det lägger sig.
En sak som jag hörde i fredags när jag satt och skulle försöka läsa en text på engelska (ännu svårare att läsa "i ljud" än text på svenska) var en man som var lite lätt upprörd över nåt (hade ev bråkat med sin fru på telefonen över vad de skulle äta till middag) och som började parata med en kvinna (som stod och pratade mest hela tiden) och jag missade hur de kom in på det men hon frågade honom hur gammal han var och han bad henne gissa. Hon gissade på 58. Det var fel så han bad henne gissa igen. Då gissade hon på 55. (En annan kvinna hade tidigare den dagen när hon pekade ut honom för mig, han är en av cheferna, med orden "mannen som sitter där med lite längre hår och som är i 45års åldern). Nu var jag helt fast i deras samtal (och jag satt ändå ganska långt därifrån). Då berättade han att han skulle fylla 50 i år och att han tyckte att det var jobbigt(underförstått åldersnojja).
Antar att den inte blev mindre av att den där kvinnan gissade att han var åtta respektive fem år äldre än han faktiskt är!
Men hon måste vara blind och ha väldigt dålig koll, jag hade nog tippat 45-50 kanske. Närmare 50. Och om nån ber en att gissa brukar man ju snarare, om man är osäker, lägga sig lågt än högt. Hade jag varit den där kvinnan hade jag tyckt att det blivit jättejobbigt, jobbigt i vanliga fall och extra jobbigt när han dessutom berättar att han mår lite dåligt över att han ska fylla 50, och försökt rädda situationen så gott det gick men hon verkade inte bry sig det minsta.
Jag fick lite ångest för dem båda. För honom för att han nog fick ännu mer ångest över sin ålder och utseende och för henne för att hon inte hade vett att vara... vettig.
Hur ska jag kunna jobba i sånt?
torsdag 7 januari 2010
Sen ankomst
Har man läst mitt förra inlägg så vet man att idag var första dagen på mitt nya jobb.
Vad är det man inte ska göra första dagen på sitt nya jobb (lika illa som om man gör det när man ska på anställningsintervju)?
Svar: Man ska inte komma SENT.
Vad gjorde jag på min första dag?
Svar: Kom sent.
Vad är det jag hatar att vara?
Svar: Försenad.
Till mitt gamla jobb åker jag tunnelbana då går jag åt höger. Idag skulle jag åka buss, som jag gjorde på mitt gam-gamla jobb, då går jag åt vänster. Jag skulle åka en busslinje jag åkt många gånger och som jag vet hur den går och var den stannar. Jag kollade upp igår hur bussarna gick. Jag skulle vara på jobbet kl 9. Bussen gick 08.35 och då skulle jag vara framme 08.48. Eftersom jobbet ligger jättenära hållplatsen var det alltså gott om tid.
I morse gick jag upp, gjorde mig i ordning, åt frukost och allt var lugn och ro. Gick hemifrån ca 08.25 (det tar nog inte tio min att gå till bussen men jag ville inte stressa och det är halt bla bla bla). Då, precis då kom jag på att biljetten på mitt accesskort gått ut och att jag behövde köpa ny. PANIK (för det kan man inte göra på bussen och inte i närheten av hållplatsen heller). Kom på att jag för en gångs skull hade kontanter. LYCKA. Kortvarig. Ny panik. Man kan ju inte betala med kontanter på bussen längre. Vad göra?! Våga förlita sig på att snälla busschauffören faller för stora ledsna fuktiga ögon och ömklig historia om första-dagen-på-nya-jobbet? Nej. Hade det inte funkat hade jag dessutom fått ta mig över 500 m åt galet håll innan jag kom fram till ett ställe där jag kunde ladda kortet. Fattade snabbt beslut om att springa till tunnelbanan, ladda kortet där, hoppas hinna med bussen efter som med tur borde gå inom 10 min och då borde jag ändå med nöd och näppe vara framme vid nio.
Språngmarsch (okej inte älggalopp mer fintripp, det är ju halt) till t-banan, ladda kortet, svära över den förbannade oturen med rödagubben både på vägen dit och tillbaka, springa, springa, springa. Oj hinner nog med bussen som går 35 ändå om jag har tur. SKÖNT! Springa lite till. Framme. Svettig. Pust. Oj där kommer bussen. Hurra jag hann!!! Tar av mig på bussen för att svettas klart innan jag kommer fram till nya jobbet så jag inte kommer in och ser ut som jag var tvungen att stressa för att hinna. Vill åtminstone ge intryck av att vara en person med koll.
Oj nu ropar bussen upp min station. Men det här ser ju inte ut som min station. Men jag har å andra sidan reflekterat över att flera ställen inte riktigt varit sig lika på grund av snön. Då hade jag nog fel på namnet, då heter nog min station det där andra. Då är det nästa. Sitter kvar. Vill inte gå onödigt långt i kylan. Typiskt mig att vara så stressad att jag skulle gå av för tidigt. Det är lugnt. Stanna kvar. Stannar kvar.
Oj nu känner jag VERKLIGEN inte igen mig... Oj, hur åker bussen nu? Lugn, de har nog bara gjort en liten avstickare, snart svänger den tillbaka och kommer ut på rätt hållplats, de kan inte ha tagit bort DEN hållplatsen. Vänta nu... Nu ser jag ju att det är fel väg. Oj, nu ropar de upp hållplatsen som jag vet att nu åker de inte tillbaka, nu är jag i nästa stadsdel. Oj, de har nog DRAGIT OM den förbannade linjen!!! PANIK. Kastar mig på stoppknappen. Måste av, måste byta, måste tillbaka. Hur kommer jag tillbaka om den förbannade linjen inte går där längre?! Kan jag gå, jag kommer gå vilse. HELVETES DJÄVLA FÖRBANNADE PISS!!! Nu är klockan nio och jag har inte tagit med något telefonnummer. Kan inte ringa och förklara. Avvända fina mobilen och försöka ringa växeln? Nej, ger för panikartat intryck.
Kastar mig av bussen. Språngmarsch för att ta mig över till hållplatsen på andra sidan. Försöker förstå busslinjerna. Lyckas inte. Lyckas fatta att en annan buss NOG går förbi där jag ska. TACK OCH LOV, där kommer en sån buss. Frågar om den stannar där jag ska. Chauffören ser ut som om jag frågade om han stannar på Pluto. Sen svarar han ja. Jag är tveksam men har inget att förlora.
Med andan i halsen avvaktar jag nästa hållplats. SKÖNT. Nu är jag på rätt väg. Puh, blir kanske inte så sen. Noterar att det står det andra busslinjenr på busskurerna. Tycker att det är märkligt. Går av vid rätt hållplats ca 09.07. BRA. FRAMME. Vänta nu... hur ska jag gå? Förra gången kom jag med annat färdmedel. Jo, jag ska nog gå här och så så och så och så... och nej... var är jag nu?. Fråga han där? Nej. Tar fram fina mobilen söker på nya arbetet. Hittar adressen. Söker på kartor får fram hur jag ska gå. Känns jättekonstigt och långt... Såååå fel kan jag väl inte vara? (KÖNSORD). Se där, snälla tanten. Fråga. Aha, bara ner och under här? Tackelitack.
Ner. Under. Höger... nej... vänster. Upp. FAN. Samma ställe som jag började på. Ner igen. Går motsatt mot förra gången. Ja men nu börjar det kännas bekant. Ja, nu är det rätt. Ja nu SER jag det. HURRA!!!
Andan i halsen. Ringa på klockan. Säga att hejsan hejsan, jag ska börja hos er idag men är minsann en kvart sen och går det bra att släppa in mig ändå eller har jag fått sparken nu? (Okej sa inte det sista, tänkte). Blev insläppt. Snälla tanterna i receptionen. Jättesnälla. Förstående. Ringde min kontaktperson. Hon kom. Jo-jag-ber-så-hemskt-mycket-om-ursäkt-men-det-var-så-här-att-bla-bla-bla-bla-och-dumma-sl-som-dragit-om-busslinjen-och-sånt-tänker-man-ju-inte-på-att-kolla-när-man-åkt-förr-och-farligt-åka-där-man-åkt-förr-för-då-kollar-man-inte... "Det är ingen fara, jag är bara glad att du kom." Tackelitack.
Kontaktpersonen träffar annan person hon inte sett på länge. De pratar. Den andra personen frågar om jag skrivit på allt eller har möjlighet att dra mig ur. Jag säger att allt är påskrivet. Hon tittar medlidande på mig och säger att jag inte förstår vad jag tagit på mig. Jag ler.
Dagen i övrigt löper ganska smärtfritt.
Hemfärd. Får rätt riktning utpekad för mig och går mot den hållplats jag borde gått av vid i morse innan bussen åkte galet. Ställer mig på motsatt sida. Det är kallt. Tittar på siffrorna på stolpen. Blir fundersam. Busslinjen står inte där. Men den står där mitt emot. Kan väl inte vara så att den inte går den här vägen tillbaka? (Minns att nr stod när jag åkte "rätt väg" med den andra bussen). Sneglar bort åt där bussen i så fall går. Ser bussar gå där. Ser inte nr. Fryser. Ska jag stå kvar? Ska jag gå bort och stå där? DJÄVLA SL! Det enda rätta, det enda som inte blir fel, gå bort till hållplatsen där i så fall den nya dragningen och den gamla möts. Går. Kallt som fan. Jag är nästan naken om benen. Bara strumpbyxor. Tunna strumpyxor. Förbannade fåfänga att inte vilja gå i jeans första dagen fast jag vet att det är en jeansarbetsplats. Var också rädd att framstå som "fienden", ville inte vara för finklädd. Tog en klänning och klädde ner den. Kände mig bekväm faktiskt. Fast nu fryser jag. Det där fettet på låren som alltid stör en annars, varför kan det inte göra nån nytta nu och isolera? Då skulle det ju faktiskt fylla en funktion. FAN. Missar bussen som kom ut där, den gick den GAMLA vägen?!
Kommer fram till hållplatsen. Antarktis. Okej vänta tio minuter. Blir till is. När bussen kommer, tjugo minuter senare, så fundera jag på om jag ska bryta av mig ena benet (inte svårt eftersom det nu är is) så där som man kunde göra med dockben. Ta det i vristen och banka isköttklumpen upptill i huvudet på chauffören. Inser att det nog inte är så trevligt. Inte hans personliga fel. SL:s fel. Avstår. Går på bussen. Stannar och köper choklad.
Kommer hem nästan död. Iszombie. Tittar på SL:s hemsida. Jomenvisst! Det ÄR så djävla puckat att de dragit linjen åt ena hållet dit(utan att flagga upp för det i busskurerna) och andra vägen hem...
Snipp snapp snut så var sagan slut.
P.S.(Sju liter varmt te senare har jag ev tinat upp men mina förfrusna tår kommer jag hugga av med en yxa och skicka med posten till SL, precis lagom när de börjar ruttna).
Vad är det man inte ska göra första dagen på sitt nya jobb (lika illa som om man gör det när man ska på anställningsintervju)?
Svar: Man ska inte komma SENT.
Vad gjorde jag på min första dag?
Svar: Kom sent.
Vad är det jag hatar att vara?
Svar: Försenad.
Till mitt gamla jobb åker jag tunnelbana då går jag åt höger. Idag skulle jag åka buss, som jag gjorde på mitt gam-gamla jobb, då går jag åt vänster. Jag skulle åka en busslinje jag åkt många gånger och som jag vet hur den går och var den stannar. Jag kollade upp igår hur bussarna gick. Jag skulle vara på jobbet kl 9. Bussen gick 08.35 och då skulle jag vara framme 08.48. Eftersom jobbet ligger jättenära hållplatsen var det alltså gott om tid.
I morse gick jag upp, gjorde mig i ordning, åt frukost och allt var lugn och ro. Gick hemifrån ca 08.25 (det tar nog inte tio min att gå till bussen men jag ville inte stressa och det är halt bla bla bla). Då, precis då kom jag på att biljetten på mitt accesskort gått ut och att jag behövde köpa ny. PANIK (för det kan man inte göra på bussen och inte i närheten av hållplatsen heller). Kom på att jag för en gångs skull hade kontanter. LYCKA. Kortvarig. Ny panik. Man kan ju inte betala med kontanter på bussen längre. Vad göra?! Våga förlita sig på att snälla busschauffören faller för stora ledsna fuktiga ögon och ömklig historia om första-dagen-på-nya-jobbet? Nej. Hade det inte funkat hade jag dessutom fått ta mig över 500 m åt galet håll innan jag kom fram till ett ställe där jag kunde ladda kortet. Fattade snabbt beslut om att springa till tunnelbanan, ladda kortet där, hoppas hinna med bussen efter som med tur borde gå inom 10 min och då borde jag ändå med nöd och näppe vara framme vid nio.
Språngmarsch (okej inte älggalopp mer fintripp, det är ju halt) till t-banan, ladda kortet, svära över den förbannade oturen med rödagubben både på vägen dit och tillbaka, springa, springa, springa. Oj hinner nog med bussen som går 35 ändå om jag har tur. SKÖNT! Springa lite till. Framme. Svettig. Pust. Oj där kommer bussen. Hurra jag hann!!! Tar av mig på bussen för att svettas klart innan jag kommer fram till nya jobbet så jag inte kommer in och ser ut som jag var tvungen att stressa för att hinna. Vill åtminstone ge intryck av att vara en person med koll.
Oj nu ropar bussen upp min station. Men det här ser ju inte ut som min station. Men jag har å andra sidan reflekterat över att flera ställen inte riktigt varit sig lika på grund av snön. Då hade jag nog fel på namnet, då heter nog min station det där andra. Då är det nästa. Sitter kvar. Vill inte gå onödigt långt i kylan. Typiskt mig att vara så stressad att jag skulle gå av för tidigt. Det är lugnt. Stanna kvar. Stannar kvar.
Oj nu känner jag VERKLIGEN inte igen mig... Oj, hur åker bussen nu? Lugn, de har nog bara gjort en liten avstickare, snart svänger den tillbaka och kommer ut på rätt hållplats, de kan inte ha tagit bort DEN hållplatsen. Vänta nu... Nu ser jag ju att det är fel väg. Oj, nu ropar de upp hållplatsen som jag vet att nu åker de inte tillbaka, nu är jag i nästa stadsdel. Oj, de har nog DRAGIT OM den förbannade linjen!!! PANIK. Kastar mig på stoppknappen. Måste av, måste byta, måste tillbaka. Hur kommer jag tillbaka om den förbannade linjen inte går där längre?! Kan jag gå, jag kommer gå vilse. HELVETES DJÄVLA FÖRBANNADE PISS!!! Nu är klockan nio och jag har inte tagit med något telefonnummer. Kan inte ringa och förklara. Avvända fina mobilen och försöka ringa växeln? Nej, ger för panikartat intryck.
Kastar mig av bussen. Språngmarsch för att ta mig över till hållplatsen på andra sidan. Försöker förstå busslinjerna. Lyckas inte. Lyckas fatta att en annan buss NOG går förbi där jag ska. TACK OCH LOV, där kommer en sån buss. Frågar om den stannar där jag ska. Chauffören ser ut som om jag frågade om han stannar på Pluto. Sen svarar han ja. Jag är tveksam men har inget att förlora.
Med andan i halsen avvaktar jag nästa hållplats. SKÖNT. Nu är jag på rätt väg. Puh, blir kanske inte så sen. Noterar att det står det andra busslinjenr på busskurerna. Tycker att det är märkligt. Går av vid rätt hållplats ca 09.07. BRA. FRAMME. Vänta nu... hur ska jag gå? Förra gången kom jag med annat färdmedel. Jo, jag ska nog gå här och så så och så och så... och nej... var är jag nu?. Fråga han där? Nej. Tar fram fina mobilen söker på nya arbetet. Hittar adressen. Söker på kartor får fram hur jag ska gå. Känns jättekonstigt och långt... Såååå fel kan jag väl inte vara? (KÖNSORD). Se där, snälla tanten. Fråga. Aha, bara ner och under här? Tackelitack.
Ner. Under. Höger... nej... vänster. Upp. FAN. Samma ställe som jag började på. Ner igen. Går motsatt mot förra gången. Ja men nu börjar det kännas bekant. Ja, nu är det rätt. Ja nu SER jag det. HURRA!!!
Andan i halsen. Ringa på klockan. Säga att hejsan hejsan, jag ska börja hos er idag men är minsann en kvart sen och går det bra att släppa in mig ändå eller har jag fått sparken nu? (Okej sa inte det sista, tänkte). Blev insläppt. Snälla tanterna i receptionen. Jättesnälla. Förstående. Ringde min kontaktperson. Hon kom. Jo-jag-ber-så-hemskt-mycket-om-ursäkt-men-det-var-så-här-att-bla-bla-bla-bla-och-dumma-sl-som-dragit-om-busslinjen-och-sånt-tänker-man-ju-inte-på-att-kolla-när-man-åkt-förr-och-farligt-åka-där-man-åkt-förr-för-då-kollar-man-inte... "Det är ingen fara, jag är bara glad att du kom." Tackelitack.
Kontaktpersonen träffar annan person hon inte sett på länge. De pratar. Den andra personen frågar om jag skrivit på allt eller har möjlighet att dra mig ur. Jag säger att allt är påskrivet. Hon tittar medlidande på mig och säger att jag inte förstår vad jag tagit på mig. Jag ler.
Dagen i övrigt löper ganska smärtfritt.
Hemfärd. Får rätt riktning utpekad för mig och går mot den hållplats jag borde gått av vid i morse innan bussen åkte galet. Ställer mig på motsatt sida. Det är kallt. Tittar på siffrorna på stolpen. Blir fundersam. Busslinjen står inte där. Men den står där mitt emot. Kan väl inte vara så att den inte går den här vägen tillbaka? (Minns att nr stod när jag åkte "rätt väg" med den andra bussen). Sneglar bort åt där bussen i så fall går. Ser bussar gå där. Ser inte nr. Fryser. Ska jag stå kvar? Ska jag gå bort och stå där? DJÄVLA SL! Det enda rätta, det enda som inte blir fel, gå bort till hållplatsen där i så fall den nya dragningen och den gamla möts. Går. Kallt som fan. Jag är nästan naken om benen. Bara strumpbyxor. Tunna strumpyxor. Förbannade fåfänga att inte vilja gå i jeans första dagen fast jag vet att det är en jeansarbetsplats. Var också rädd att framstå som "fienden", ville inte vara för finklädd. Tog en klänning och klädde ner den. Kände mig bekväm faktiskt. Fast nu fryser jag. Det där fettet på låren som alltid stör en annars, varför kan det inte göra nån nytta nu och isolera? Då skulle det ju faktiskt fylla en funktion. FAN. Missar bussen som kom ut där, den gick den GAMLA vägen?!
Kommer fram till hållplatsen. Antarktis. Okej vänta tio minuter. Blir till is. När bussen kommer, tjugo minuter senare, så fundera jag på om jag ska bryta av mig ena benet (inte svårt eftersom det nu är is) så där som man kunde göra med dockben. Ta det i vristen och banka isköttklumpen upptill i huvudet på chauffören. Inser att det nog inte är så trevligt. Inte hans personliga fel. SL:s fel. Avstår. Går på bussen. Stannar och köper choklad.
Kommer hem nästan död. Iszombie. Tittar på SL:s hemsida. Jomenvisst! Det ÄR så djävla puckat att de dragit linjen åt ena hållet dit(utan att flagga upp för det i busskurerna) och andra vägen hem...
Snipp snapp snut så var sagan slut.
P.S.(Sju liter varmt te senare har jag ev tinat upp men mina förfrusna tår kommer jag hugga av med en yxa och skicka med posten till SL, precis lagom när de börjar ruttna).
onsdag 6 januari 2010
Nya jobbet
Imorgon är första dagen på mitt nya jobb. Jag är lite pirrig men inte av nervositet utan för att jag är förväntansfull.
Det ligger en sån potential i "förstadagar", i "förstagångar", kort och gott i "första". Ett tomt blad. Ingen vet vem man är, man har ingen stämpel, det finns inga förväntningar (mer än från chefen som väl hoppas att man inte är en felrekrytering), möjligen förhoppningar (att man ska vara en bra kollega).
Man kan komma i en helt annan stil än sin vanliga och ingen skulle reagera. Man kan ändra sitt sätt och låta andra delar av ens personlighet bli mer framträdande och andra mer tillbakadragna och ingen skulle reagera. (Fast i slutändan är man ju ändå den man är och brukar man inte spela spel och inte vill börja så slutar det nog ändå med att man hamnar ganska nära hur man varit ändå. Jag tänker inte försöka ändra något så, men det är roligt att möjligheten finns. Olika personer tar ju också fram olika sidor hos en och med nya människor vet man ju alltså inte riktigt hur det blir).
Det är en massa nytt, allt är nytt. Jättemånga saker man måste lära sig. Spännande, jag gillar att lära mig nya saker. Det får mig alert, ruskar om mig. Jag kan behöva en omruskning.
Förut när jag börjat på nya jobb har jag ändå varit nervös, för hur kollegorna ska vara, om jag kommer trivas, hitta nån att äta lunch med osv. Av någon konstig anledning är jag inte det nu. Kanske har med ålder och mognad att göra, att man känner större tillit till sin egen kapacitet eller att jag känner att jag fixar att vara ensam också även om det inte är lika kul. Att jag kan fokusera på jobbet. Eller så är det av någon helt annan anledning som jag inte kommer på just nu. Egentligen borde jag vara mer nervös än jag varit förr för den här gången kommer jag till en arbetplats där många nog kan tänkas tycka att jag kommer från "fienden" och att jag kommer behöva försvara det... mig. Jag har också funderat på om jag är en tillräckligt "god" människa för det här jobbet. Det är jag fortfarande inte säker på, antagligen är jag inte det. Men jag är ändå inte nervös.
Nu ska jag snart lägga mig och sova och i morgon ska jag försöka komma ihåg att jag inte ska åka till mitt gamla jobb.
Det ligger en sån potential i "förstadagar", i "förstagångar", kort och gott i "första". Ett tomt blad. Ingen vet vem man är, man har ingen stämpel, det finns inga förväntningar (mer än från chefen som väl hoppas att man inte är en felrekrytering), möjligen förhoppningar (att man ska vara en bra kollega).
Man kan komma i en helt annan stil än sin vanliga och ingen skulle reagera. Man kan ändra sitt sätt och låta andra delar av ens personlighet bli mer framträdande och andra mer tillbakadragna och ingen skulle reagera. (Fast i slutändan är man ju ändå den man är och brukar man inte spela spel och inte vill börja så slutar det nog ändå med att man hamnar ganska nära hur man varit ändå. Jag tänker inte försöka ändra något så, men det är roligt att möjligheten finns. Olika personer tar ju också fram olika sidor hos en och med nya människor vet man ju alltså inte riktigt hur det blir).
Det är en massa nytt, allt är nytt. Jättemånga saker man måste lära sig. Spännande, jag gillar att lära mig nya saker. Det får mig alert, ruskar om mig. Jag kan behöva en omruskning.
Förut när jag börjat på nya jobb har jag ändå varit nervös, för hur kollegorna ska vara, om jag kommer trivas, hitta nån att äta lunch med osv. Av någon konstig anledning är jag inte det nu. Kanske har med ålder och mognad att göra, att man känner större tillit till sin egen kapacitet eller att jag känner att jag fixar att vara ensam också även om det inte är lika kul. Att jag kan fokusera på jobbet. Eller så är det av någon helt annan anledning som jag inte kommer på just nu. Egentligen borde jag vara mer nervös än jag varit förr för den här gången kommer jag till en arbetplats där många nog kan tänkas tycka att jag kommer från "fienden" och att jag kommer behöva försvara det... mig. Jag har också funderat på om jag är en tillräckligt "god" människa för det här jobbet. Det är jag fortfarande inte säker på, antagligen är jag inte det. Men jag är ändå inte nervös.
Nu ska jag snart lägga mig och sova och i morgon ska jag försöka komma ihåg att jag inte ska åka till mitt gamla jobb.
onsdag 16 december 2009
Hallelujah moment
För ett tag sen hade jag ett sånt ögonblick. Man kan också säga att det var ett trisslottsögonblick (ett sånt där i reklamen, "plötsligt händer det", ni vet).
Jag blev huvudjagad till ett jobb! Det i sig är hur roligt som helst. Jobbet verkar också vara väldigt spännande och intressant och givande osv osv.
Lite pyssligt är det dock för i två månader ska jag jobba enl följande
v. 1
tre dagar på mitt gamla jobb
två dagar på mitt nya jobb
v. 2
två dagar på mitt gamla jobb
tre dagar på mitt nya jobb
De dagar jag ska vara på mitt nya jobb ska jag försöka synka med en annan person. Det hela är lite pyssligt. Men nu är två veckor bestämda. Resten bestäms v. 1.
Jag försöker ju fixa det där med flytt också och har haft två mäklare här (till slut). Nu ska jag bara ta tag i banken. Efter det måste jag bestämma en massa saker.
Sen måste man ju handla julklappar och sånt och så har jag ägnat mig åt shopping inför en fest jag ska på på lördag. Så jag har inte hunnit skriva så mkt.
Men jag samlar saker att skriva om och arkiverar i skallen (och bygger stora högar av underlagsmaterial här på golvet) så det kommer komma en del inlägg (smärre uppsatser) i sinom tid. Jag har t ex börjat lyssna på Christer från P3 i poddversion. Det är ju jätteintressant med alla moraltest! Fast jag blir lite deprimerad över att konstatera att jag har förtvinat i min moral eller kanske snarare i min motiveringsargumentation. Jag bara "tycker" utan att eg kanske ens kunna motivera det för mig själv... Illa.nUnder högstadiet och delvis under gymnasiet pratade jag och mina vänner ofta om saker som på sätt och vis berörde moral och man fick tänka till och argumentera en hel del. Fast i alla vänskaplighet. Samma sak delvis under mina universitetsstudier (det ligger nog i de kursernas riktning kan man säga). Sen har det mest blivit att man kanske pratat moral ang sånt som rört arbetet men inte så där vitt och brett. Synd. Kanske kommer jag försöka mig på lite moralskriverier här så småningom. Sen blir det säkert lite om nya jobbet och flytt och sånt också!
Men som sagt, just nu försöker jag fokusera mer på att göra och mindre på att fundera/skriva.
Jag blev huvudjagad till ett jobb! Det i sig är hur roligt som helst. Jobbet verkar också vara väldigt spännande och intressant och givande osv osv.
Lite pyssligt är det dock för i två månader ska jag jobba enl följande
v. 1
tre dagar på mitt gamla jobb
två dagar på mitt nya jobb
v. 2
två dagar på mitt gamla jobb
tre dagar på mitt nya jobb
De dagar jag ska vara på mitt nya jobb ska jag försöka synka med en annan person. Det hela är lite pyssligt. Men nu är två veckor bestämda. Resten bestäms v. 1.
Jag försöker ju fixa det där med flytt också och har haft två mäklare här (till slut). Nu ska jag bara ta tag i banken. Efter det måste jag bestämma en massa saker.
Sen måste man ju handla julklappar och sånt och så har jag ägnat mig åt shopping inför en fest jag ska på på lördag. Så jag har inte hunnit skriva så mkt.
Men jag samlar saker att skriva om och arkiverar i skallen (och bygger stora högar av underlagsmaterial här på golvet) så det kommer komma en del inlägg (smärre uppsatser) i sinom tid. Jag har t ex börjat lyssna på Christer från P3 i poddversion. Det är ju jätteintressant med alla moraltest! Fast jag blir lite deprimerad över att konstatera att jag har förtvinat i min moral eller kanske snarare i min motiveringsargumentation. Jag bara "tycker" utan att eg kanske ens kunna motivera det för mig själv... Illa.nUnder högstadiet och delvis under gymnasiet pratade jag och mina vänner ofta om saker som på sätt och vis berörde moral och man fick tänka till och argumentera en hel del. Fast i alla vänskaplighet. Samma sak delvis under mina universitetsstudier (det ligger nog i de kursernas riktning kan man säga). Sen har det mest blivit att man kanske pratat moral ang sånt som rört arbetet men inte så där vitt och brett. Synd. Kanske kommer jag försöka mig på lite moralskriverier här så småningom. Sen blir det säkert lite om nya jobbet och flytt och sånt också!
Men som sagt, just nu försöker jag fokusera mer på att göra och mindre på att fundera/skriva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)