Lady Chatterleys älskare - boken - höll på att knäcka mig i min ungdom.
Det var ju en slags klassiker, den handlade om kvinnans sexuella frigörelse och om klasskillnader. När den kom ut förbjöds den i flera länder eller publicerades censurerad. Alltså en bok man verkligen borde läsa tänkte jag. Dessutom var det ju lite tjejporr - eftersom den är väldigt sensuell - och det kunde ju vara rolig läsning tänkte jag och gav mig i kast med den eftersom den ändå stod där i min mammas bokhylla.
På den tiden älskade jag att läsa. Jag läste hela tiden. Jag hade inga problem med att läsa, även tråkiga böcker tog jag mig igenom. Den här boken var dock oläsbar. Jag försökte och försökte och tänkte att härdar jag bara ut kanske jag kommer till sexet nån gång och då kanske den blir intressant. Men den var så urbota tråkig så det bara gick inte. Jag fick ge upp. Jag vet inte hur långt jag hann läsa innan jag gav upp, mindre än en tredjedel tror jag. Det var väldigt irriterande och jag såg det nästan som en prestigeförlust att jag liksom inte klarade av att åtminstone ta mig igenom den, även om jag inte hade gillat den alls. Det var liksom en sån grej jag BORDE ha klarat, att läsa ut en bok.
Men jag gav upp och droppade den.
Den filmatiserats flera gånger. För några år sen kom det en fransk version. Den gick på typ Zita. Filmen är fransk och vann en massa utmärkelser och fick jättebra kritik. Då väcktes minnena av boken till liv. Jag tänkte att jag kanske skulle gå och se den för att liksom kompensera att jag inte lyckades läsa den. Men den klassades som "tidernas mest sensuella film" så jag tänkte att det kanske kändes lite så där att sitta själv bland alla hånglande par och kolla på den.
Men häromdagen när jag stod och kollade bland magasinen i affären så såg jag att med den tidning fick man med just den filmen. Så jag slog till.
Jag kollade på den tidigare i veckan. Lady Chatterlys älskare - filmen.
Är den tråkig? Ja, det är den. Precis som boken. Är den sensuell? Ja, det är den. Tidernas mest sensuella film? Njae, det vet jag inte. Intressant är att de först ganska långt fram kysser varandra (fick mig att tänka på Pretty Woman vilket jag sen tänkte kanske var en antingen konstig eller relevant koppling). Det är också först ganska långt fram som de faktiskt tar av sig kläderna när de har sex, innan är det mer ner med typ gylfen (fast han har nog inte riktigt nån gylf) och upp med kjolen.
Alla blivande fotomodeller (de måste ju kunna uttrycka många olika typer av känslor med små ansiktsrörelser och verkligen ha kontroll på sin mimik) borde se den i utbildningssyfte. Marina Hands som spelar Ladyn, är grym! Det vore riktigt kul att se henne i nåt annat för att se om hon är så duktig, eller om det här var en lyckträff.
Jag insåg när jag kollade på filmen att jag kanske inte är så romantisk som jag trodde (eller inte att jag är romantisk utan snarare att jag skulle vilja vara men inte är och att det bekräftade att jag inte är). I en scen när de de springer runt på en äng i spöregn, endast iförda kängor så satt jag bara och tänkte "Är de fullständigt GALNA, det finns ju FÄSTINGAR där!!!" Tanken på fästingar gav mig en minnesflashback till den scenen i Antichrist och det gjorde att jag fick blodtrycksfall och blev alldeles iskall och lätt illamående.
Det finns inget sensuellt med fästingar. De är bara extremt obehagliga.
söndag 10 januari 2010
Frustrerad
Jag är frustrerad.
Det känns som jag har massor att göra och massa saker att ta tag i och jag kan ändå inte förmå mig riktigt.
Jag borde ha målat listerna redan eller åtminstone ta tag i det idag men orkar inte. Känns så meningslöst att göra det när jag fortfrande inte pratat med banken. Säger banken nej och jag ska bo kvar här kan jag ju ta listerna senare tänker jag. Å andra sidan skulle man ju kunna tänka att listerna ska ju ändå göras även om jag bor kvar och säger banken ja är det ju skönt att ha det gjort, det blir inte så stressigt då. Men så kan jag inte förmå mig att tänka. Alla jag pratat med säger att det inte borde vara nåt problem med banken heller men jag vågar inte ta ut nåt i förskott. Jag är irriterad över att de inte hört av sig än. Fast jag vet att det i princip vara varit helgdagar sen jag mejlade dem men jag börjar känna mig stressad över att lgh-grejen drar ut på tiden.
Idag borde jag jobba hemma drssutom men känner mig så stressad över det jag skrev om ovan att jag inte får ro att sätta mig. Så strular internetuppkopplingen också och det stör mig också.
Plockar lite hemma istället vilket borde göra mig nöjd, för det behövs också, men det är jag inte heller eftersom jag bara tänker att jag borde jobba och så går det runt, runt.
Skit! Allt är bankens fel.
Det känns som jag har massor att göra och massa saker att ta tag i och jag kan ändå inte förmå mig riktigt.
Jag borde ha målat listerna redan eller åtminstone ta tag i det idag men orkar inte. Känns så meningslöst att göra det när jag fortfrande inte pratat med banken. Säger banken nej och jag ska bo kvar här kan jag ju ta listerna senare tänker jag. Å andra sidan skulle man ju kunna tänka att listerna ska ju ändå göras även om jag bor kvar och säger banken ja är det ju skönt att ha det gjort, det blir inte så stressigt då. Men så kan jag inte förmå mig att tänka. Alla jag pratat med säger att det inte borde vara nåt problem med banken heller men jag vågar inte ta ut nåt i förskott. Jag är irriterad över att de inte hört av sig än. Fast jag vet att det i princip vara varit helgdagar sen jag mejlade dem men jag börjar känna mig stressad över att lgh-grejen drar ut på tiden.
Idag borde jag jobba hemma drssutom men känner mig så stressad över det jag skrev om ovan att jag inte får ro att sätta mig. Så strular internetuppkopplingen också och det stör mig också.
Plockar lite hemma istället vilket borde göra mig nöjd, för det behövs också, men det är jag inte heller eftersom jag bara tänker att jag borde jobba och så går det runt, runt.
Skit! Allt är bankens fel.
torsdag 7 januari 2010
Sen ankomst
Har man läst mitt förra inlägg så vet man att idag var första dagen på mitt nya jobb.
Vad är det man inte ska göra första dagen på sitt nya jobb (lika illa som om man gör det när man ska på anställningsintervju)?
Svar: Man ska inte komma SENT.
Vad gjorde jag på min första dag?
Svar: Kom sent.
Vad är det jag hatar att vara?
Svar: Försenad.
Till mitt gamla jobb åker jag tunnelbana då går jag åt höger. Idag skulle jag åka buss, som jag gjorde på mitt gam-gamla jobb, då går jag åt vänster. Jag skulle åka en busslinje jag åkt många gånger och som jag vet hur den går och var den stannar. Jag kollade upp igår hur bussarna gick. Jag skulle vara på jobbet kl 9. Bussen gick 08.35 och då skulle jag vara framme 08.48. Eftersom jobbet ligger jättenära hållplatsen var det alltså gott om tid.
I morse gick jag upp, gjorde mig i ordning, åt frukost och allt var lugn och ro. Gick hemifrån ca 08.25 (det tar nog inte tio min att gå till bussen men jag ville inte stressa och det är halt bla bla bla). Då, precis då kom jag på att biljetten på mitt accesskort gått ut och att jag behövde köpa ny. PANIK (för det kan man inte göra på bussen och inte i närheten av hållplatsen heller). Kom på att jag för en gångs skull hade kontanter. LYCKA. Kortvarig. Ny panik. Man kan ju inte betala med kontanter på bussen längre. Vad göra?! Våga förlita sig på att snälla busschauffören faller för stora ledsna fuktiga ögon och ömklig historia om första-dagen-på-nya-jobbet? Nej. Hade det inte funkat hade jag dessutom fått ta mig över 500 m åt galet håll innan jag kom fram till ett ställe där jag kunde ladda kortet. Fattade snabbt beslut om att springa till tunnelbanan, ladda kortet där, hoppas hinna med bussen efter som med tur borde gå inom 10 min och då borde jag ändå med nöd och näppe vara framme vid nio.
Språngmarsch (okej inte älggalopp mer fintripp, det är ju halt) till t-banan, ladda kortet, svära över den förbannade oturen med rödagubben både på vägen dit och tillbaka, springa, springa, springa. Oj hinner nog med bussen som går 35 ändå om jag har tur. SKÖNT! Springa lite till. Framme. Svettig. Pust. Oj där kommer bussen. Hurra jag hann!!! Tar av mig på bussen för att svettas klart innan jag kommer fram till nya jobbet så jag inte kommer in och ser ut som jag var tvungen att stressa för att hinna. Vill åtminstone ge intryck av att vara en person med koll.
Oj nu ropar bussen upp min station. Men det här ser ju inte ut som min station. Men jag har å andra sidan reflekterat över att flera ställen inte riktigt varit sig lika på grund av snön. Då hade jag nog fel på namnet, då heter nog min station det där andra. Då är det nästa. Sitter kvar. Vill inte gå onödigt långt i kylan. Typiskt mig att vara så stressad att jag skulle gå av för tidigt. Det är lugnt. Stanna kvar. Stannar kvar.
Oj nu känner jag VERKLIGEN inte igen mig... Oj, hur åker bussen nu? Lugn, de har nog bara gjort en liten avstickare, snart svänger den tillbaka och kommer ut på rätt hållplats, de kan inte ha tagit bort DEN hållplatsen. Vänta nu... Nu ser jag ju att det är fel väg. Oj, nu ropar de upp hållplatsen som jag vet att nu åker de inte tillbaka, nu är jag i nästa stadsdel. Oj, de har nog DRAGIT OM den förbannade linjen!!! PANIK. Kastar mig på stoppknappen. Måste av, måste byta, måste tillbaka. Hur kommer jag tillbaka om den förbannade linjen inte går där längre?! Kan jag gå, jag kommer gå vilse. HELVETES DJÄVLA FÖRBANNADE PISS!!! Nu är klockan nio och jag har inte tagit med något telefonnummer. Kan inte ringa och förklara. Avvända fina mobilen och försöka ringa växeln? Nej, ger för panikartat intryck.
Kastar mig av bussen. Språngmarsch för att ta mig över till hållplatsen på andra sidan. Försöker förstå busslinjerna. Lyckas inte. Lyckas fatta att en annan buss NOG går förbi där jag ska. TACK OCH LOV, där kommer en sån buss. Frågar om den stannar där jag ska. Chauffören ser ut som om jag frågade om han stannar på Pluto. Sen svarar han ja. Jag är tveksam men har inget att förlora.
Med andan i halsen avvaktar jag nästa hållplats. SKÖNT. Nu är jag på rätt väg. Puh, blir kanske inte så sen. Noterar att det står det andra busslinjenr på busskurerna. Tycker att det är märkligt. Går av vid rätt hållplats ca 09.07. BRA. FRAMME. Vänta nu... hur ska jag gå? Förra gången kom jag med annat färdmedel. Jo, jag ska nog gå här och så så och så och så... och nej... var är jag nu?. Fråga han där? Nej. Tar fram fina mobilen söker på nya arbetet. Hittar adressen. Söker på kartor får fram hur jag ska gå. Känns jättekonstigt och långt... Såååå fel kan jag väl inte vara? (KÖNSORD). Se där, snälla tanten. Fråga. Aha, bara ner och under här? Tackelitack.
Ner. Under. Höger... nej... vänster. Upp. FAN. Samma ställe som jag började på. Ner igen. Går motsatt mot förra gången. Ja men nu börjar det kännas bekant. Ja, nu är det rätt. Ja nu SER jag det. HURRA!!!
Andan i halsen. Ringa på klockan. Säga att hejsan hejsan, jag ska börja hos er idag men är minsann en kvart sen och går det bra att släppa in mig ändå eller har jag fått sparken nu? (Okej sa inte det sista, tänkte). Blev insläppt. Snälla tanterna i receptionen. Jättesnälla. Förstående. Ringde min kontaktperson. Hon kom. Jo-jag-ber-så-hemskt-mycket-om-ursäkt-men-det-var-så-här-att-bla-bla-bla-bla-och-dumma-sl-som-dragit-om-busslinjen-och-sånt-tänker-man-ju-inte-på-att-kolla-när-man-åkt-förr-och-farligt-åka-där-man-åkt-förr-för-då-kollar-man-inte... "Det är ingen fara, jag är bara glad att du kom." Tackelitack.
Kontaktpersonen träffar annan person hon inte sett på länge. De pratar. Den andra personen frågar om jag skrivit på allt eller har möjlighet att dra mig ur. Jag säger att allt är påskrivet. Hon tittar medlidande på mig och säger att jag inte förstår vad jag tagit på mig. Jag ler.
Dagen i övrigt löper ganska smärtfritt.
Hemfärd. Får rätt riktning utpekad för mig och går mot den hållplats jag borde gått av vid i morse innan bussen åkte galet. Ställer mig på motsatt sida. Det är kallt. Tittar på siffrorna på stolpen. Blir fundersam. Busslinjen står inte där. Men den står där mitt emot. Kan väl inte vara så att den inte går den här vägen tillbaka? (Minns att nr stod när jag åkte "rätt väg" med den andra bussen). Sneglar bort åt där bussen i så fall går. Ser bussar gå där. Ser inte nr. Fryser. Ska jag stå kvar? Ska jag gå bort och stå där? DJÄVLA SL! Det enda rätta, det enda som inte blir fel, gå bort till hållplatsen där i så fall den nya dragningen och den gamla möts. Går. Kallt som fan. Jag är nästan naken om benen. Bara strumpbyxor. Tunna strumpyxor. Förbannade fåfänga att inte vilja gå i jeans första dagen fast jag vet att det är en jeansarbetsplats. Var också rädd att framstå som "fienden", ville inte vara för finklädd. Tog en klänning och klädde ner den. Kände mig bekväm faktiskt. Fast nu fryser jag. Det där fettet på låren som alltid stör en annars, varför kan det inte göra nån nytta nu och isolera? Då skulle det ju faktiskt fylla en funktion. FAN. Missar bussen som kom ut där, den gick den GAMLA vägen?!
Kommer fram till hållplatsen. Antarktis. Okej vänta tio minuter. Blir till is. När bussen kommer, tjugo minuter senare, så fundera jag på om jag ska bryta av mig ena benet (inte svårt eftersom det nu är is) så där som man kunde göra med dockben. Ta det i vristen och banka isköttklumpen upptill i huvudet på chauffören. Inser att det nog inte är så trevligt. Inte hans personliga fel. SL:s fel. Avstår. Går på bussen. Stannar och köper choklad.
Kommer hem nästan död. Iszombie. Tittar på SL:s hemsida. Jomenvisst! Det ÄR så djävla puckat att de dragit linjen åt ena hållet dit(utan att flagga upp för det i busskurerna) och andra vägen hem...
Snipp snapp snut så var sagan slut.
P.S.(Sju liter varmt te senare har jag ev tinat upp men mina förfrusna tår kommer jag hugga av med en yxa och skicka med posten till SL, precis lagom när de börjar ruttna).
Vad är det man inte ska göra första dagen på sitt nya jobb (lika illa som om man gör det när man ska på anställningsintervju)?
Svar: Man ska inte komma SENT.
Vad gjorde jag på min första dag?
Svar: Kom sent.
Vad är det jag hatar att vara?
Svar: Försenad.
Till mitt gamla jobb åker jag tunnelbana då går jag åt höger. Idag skulle jag åka buss, som jag gjorde på mitt gam-gamla jobb, då går jag åt vänster. Jag skulle åka en busslinje jag åkt många gånger och som jag vet hur den går och var den stannar. Jag kollade upp igår hur bussarna gick. Jag skulle vara på jobbet kl 9. Bussen gick 08.35 och då skulle jag vara framme 08.48. Eftersom jobbet ligger jättenära hållplatsen var det alltså gott om tid.
I morse gick jag upp, gjorde mig i ordning, åt frukost och allt var lugn och ro. Gick hemifrån ca 08.25 (det tar nog inte tio min att gå till bussen men jag ville inte stressa och det är halt bla bla bla). Då, precis då kom jag på att biljetten på mitt accesskort gått ut och att jag behövde köpa ny. PANIK (för det kan man inte göra på bussen och inte i närheten av hållplatsen heller). Kom på att jag för en gångs skull hade kontanter. LYCKA. Kortvarig. Ny panik. Man kan ju inte betala med kontanter på bussen längre. Vad göra?! Våga förlita sig på att snälla busschauffören faller för stora ledsna fuktiga ögon och ömklig historia om första-dagen-på-nya-jobbet? Nej. Hade det inte funkat hade jag dessutom fått ta mig över 500 m åt galet håll innan jag kom fram till ett ställe där jag kunde ladda kortet. Fattade snabbt beslut om att springa till tunnelbanan, ladda kortet där, hoppas hinna med bussen efter som med tur borde gå inom 10 min och då borde jag ändå med nöd och näppe vara framme vid nio.
Språngmarsch (okej inte älggalopp mer fintripp, det är ju halt) till t-banan, ladda kortet, svära över den förbannade oturen med rödagubben både på vägen dit och tillbaka, springa, springa, springa. Oj hinner nog med bussen som går 35 ändå om jag har tur. SKÖNT! Springa lite till. Framme. Svettig. Pust. Oj där kommer bussen. Hurra jag hann!!! Tar av mig på bussen för att svettas klart innan jag kommer fram till nya jobbet så jag inte kommer in och ser ut som jag var tvungen att stressa för att hinna. Vill åtminstone ge intryck av att vara en person med koll.
Oj nu ropar bussen upp min station. Men det här ser ju inte ut som min station. Men jag har å andra sidan reflekterat över att flera ställen inte riktigt varit sig lika på grund av snön. Då hade jag nog fel på namnet, då heter nog min station det där andra. Då är det nästa. Sitter kvar. Vill inte gå onödigt långt i kylan. Typiskt mig att vara så stressad att jag skulle gå av för tidigt. Det är lugnt. Stanna kvar. Stannar kvar.
Oj nu känner jag VERKLIGEN inte igen mig... Oj, hur åker bussen nu? Lugn, de har nog bara gjort en liten avstickare, snart svänger den tillbaka och kommer ut på rätt hållplats, de kan inte ha tagit bort DEN hållplatsen. Vänta nu... Nu ser jag ju att det är fel väg. Oj, nu ropar de upp hållplatsen som jag vet att nu åker de inte tillbaka, nu är jag i nästa stadsdel. Oj, de har nog DRAGIT OM den förbannade linjen!!! PANIK. Kastar mig på stoppknappen. Måste av, måste byta, måste tillbaka. Hur kommer jag tillbaka om den förbannade linjen inte går där längre?! Kan jag gå, jag kommer gå vilse. HELVETES DJÄVLA FÖRBANNADE PISS!!! Nu är klockan nio och jag har inte tagit med något telefonnummer. Kan inte ringa och förklara. Avvända fina mobilen och försöka ringa växeln? Nej, ger för panikartat intryck.
Kastar mig av bussen. Språngmarsch för att ta mig över till hållplatsen på andra sidan. Försöker förstå busslinjerna. Lyckas inte. Lyckas fatta att en annan buss NOG går förbi där jag ska. TACK OCH LOV, där kommer en sån buss. Frågar om den stannar där jag ska. Chauffören ser ut som om jag frågade om han stannar på Pluto. Sen svarar han ja. Jag är tveksam men har inget att förlora.
Med andan i halsen avvaktar jag nästa hållplats. SKÖNT. Nu är jag på rätt väg. Puh, blir kanske inte så sen. Noterar att det står det andra busslinjenr på busskurerna. Tycker att det är märkligt. Går av vid rätt hållplats ca 09.07. BRA. FRAMME. Vänta nu... hur ska jag gå? Förra gången kom jag med annat färdmedel. Jo, jag ska nog gå här och så så och så och så... och nej... var är jag nu?. Fråga han där? Nej. Tar fram fina mobilen söker på nya arbetet. Hittar adressen. Söker på kartor får fram hur jag ska gå. Känns jättekonstigt och långt... Såååå fel kan jag väl inte vara? (KÖNSORD). Se där, snälla tanten. Fråga. Aha, bara ner och under här? Tackelitack.
Ner. Under. Höger... nej... vänster. Upp. FAN. Samma ställe som jag började på. Ner igen. Går motsatt mot förra gången. Ja men nu börjar det kännas bekant. Ja, nu är det rätt. Ja nu SER jag det. HURRA!!!
Andan i halsen. Ringa på klockan. Säga att hejsan hejsan, jag ska börja hos er idag men är minsann en kvart sen och går det bra att släppa in mig ändå eller har jag fått sparken nu? (Okej sa inte det sista, tänkte). Blev insläppt. Snälla tanterna i receptionen. Jättesnälla. Förstående. Ringde min kontaktperson. Hon kom. Jo-jag-ber-så-hemskt-mycket-om-ursäkt-men-det-var-så-här-att-bla-bla-bla-bla-och-dumma-sl-som-dragit-om-busslinjen-och-sånt-tänker-man-ju-inte-på-att-kolla-när-man-åkt-förr-och-farligt-åka-där-man-åkt-förr-för-då-kollar-man-inte... "Det är ingen fara, jag är bara glad att du kom." Tackelitack.
Kontaktpersonen träffar annan person hon inte sett på länge. De pratar. Den andra personen frågar om jag skrivit på allt eller har möjlighet att dra mig ur. Jag säger att allt är påskrivet. Hon tittar medlidande på mig och säger att jag inte förstår vad jag tagit på mig. Jag ler.
Dagen i övrigt löper ganska smärtfritt.
Hemfärd. Får rätt riktning utpekad för mig och går mot den hållplats jag borde gått av vid i morse innan bussen åkte galet. Ställer mig på motsatt sida. Det är kallt. Tittar på siffrorna på stolpen. Blir fundersam. Busslinjen står inte där. Men den står där mitt emot. Kan väl inte vara så att den inte går den här vägen tillbaka? (Minns att nr stod när jag åkte "rätt väg" med den andra bussen). Sneglar bort åt där bussen i så fall går. Ser bussar gå där. Ser inte nr. Fryser. Ska jag stå kvar? Ska jag gå bort och stå där? DJÄVLA SL! Det enda rätta, det enda som inte blir fel, gå bort till hållplatsen där i så fall den nya dragningen och den gamla möts. Går. Kallt som fan. Jag är nästan naken om benen. Bara strumpbyxor. Tunna strumpyxor. Förbannade fåfänga att inte vilja gå i jeans första dagen fast jag vet att det är en jeansarbetsplats. Var också rädd att framstå som "fienden", ville inte vara för finklädd. Tog en klänning och klädde ner den. Kände mig bekväm faktiskt. Fast nu fryser jag. Det där fettet på låren som alltid stör en annars, varför kan det inte göra nån nytta nu och isolera? Då skulle det ju faktiskt fylla en funktion. FAN. Missar bussen som kom ut där, den gick den GAMLA vägen?!
Kommer fram till hållplatsen. Antarktis. Okej vänta tio minuter. Blir till is. När bussen kommer, tjugo minuter senare, så fundera jag på om jag ska bryta av mig ena benet (inte svårt eftersom det nu är is) så där som man kunde göra med dockben. Ta det i vristen och banka isköttklumpen upptill i huvudet på chauffören. Inser att det nog inte är så trevligt. Inte hans personliga fel. SL:s fel. Avstår. Går på bussen. Stannar och köper choklad.
Kommer hem nästan död. Iszombie. Tittar på SL:s hemsida. Jomenvisst! Det ÄR så djävla puckat att de dragit linjen åt ena hållet dit(utan att flagga upp för det i busskurerna) och andra vägen hem...
Snipp snapp snut så var sagan slut.
P.S.(Sju liter varmt te senare har jag ev tinat upp men mina förfrusna tår kommer jag hugga av med en yxa och skicka med posten till SL, precis lagom när de börjar ruttna).
onsdag 6 januari 2010
Nya jobbet
Imorgon är första dagen på mitt nya jobb. Jag är lite pirrig men inte av nervositet utan för att jag är förväntansfull.
Det ligger en sån potential i "förstadagar", i "förstagångar", kort och gott i "första". Ett tomt blad. Ingen vet vem man är, man har ingen stämpel, det finns inga förväntningar (mer än från chefen som väl hoppas att man inte är en felrekrytering), möjligen förhoppningar (att man ska vara en bra kollega).
Man kan komma i en helt annan stil än sin vanliga och ingen skulle reagera. Man kan ändra sitt sätt och låta andra delar av ens personlighet bli mer framträdande och andra mer tillbakadragna och ingen skulle reagera. (Fast i slutändan är man ju ändå den man är och brukar man inte spela spel och inte vill börja så slutar det nog ändå med att man hamnar ganska nära hur man varit ändå. Jag tänker inte försöka ändra något så, men det är roligt att möjligheten finns. Olika personer tar ju också fram olika sidor hos en och med nya människor vet man ju alltså inte riktigt hur det blir).
Det är en massa nytt, allt är nytt. Jättemånga saker man måste lära sig. Spännande, jag gillar att lära mig nya saker. Det får mig alert, ruskar om mig. Jag kan behöva en omruskning.
Förut när jag börjat på nya jobb har jag ändå varit nervös, för hur kollegorna ska vara, om jag kommer trivas, hitta nån att äta lunch med osv. Av någon konstig anledning är jag inte det nu. Kanske har med ålder och mognad att göra, att man känner större tillit till sin egen kapacitet eller att jag känner att jag fixar att vara ensam också även om det inte är lika kul. Att jag kan fokusera på jobbet. Eller så är det av någon helt annan anledning som jag inte kommer på just nu. Egentligen borde jag vara mer nervös än jag varit förr för den här gången kommer jag till en arbetplats där många nog kan tänkas tycka att jag kommer från "fienden" och att jag kommer behöva försvara det... mig. Jag har också funderat på om jag är en tillräckligt "god" människa för det här jobbet. Det är jag fortfarande inte säker på, antagligen är jag inte det. Men jag är ändå inte nervös.
Nu ska jag snart lägga mig och sova och i morgon ska jag försöka komma ihåg att jag inte ska åka till mitt gamla jobb.
Det ligger en sån potential i "förstadagar", i "förstagångar", kort och gott i "första". Ett tomt blad. Ingen vet vem man är, man har ingen stämpel, det finns inga förväntningar (mer än från chefen som väl hoppas att man inte är en felrekrytering), möjligen förhoppningar (att man ska vara en bra kollega).
Man kan komma i en helt annan stil än sin vanliga och ingen skulle reagera. Man kan ändra sitt sätt och låta andra delar av ens personlighet bli mer framträdande och andra mer tillbakadragna och ingen skulle reagera. (Fast i slutändan är man ju ändå den man är och brukar man inte spela spel och inte vill börja så slutar det nog ändå med att man hamnar ganska nära hur man varit ändå. Jag tänker inte försöka ändra något så, men det är roligt att möjligheten finns. Olika personer tar ju också fram olika sidor hos en och med nya människor vet man ju alltså inte riktigt hur det blir).
Det är en massa nytt, allt är nytt. Jättemånga saker man måste lära sig. Spännande, jag gillar att lära mig nya saker. Det får mig alert, ruskar om mig. Jag kan behöva en omruskning.
Förut när jag börjat på nya jobb har jag ändå varit nervös, för hur kollegorna ska vara, om jag kommer trivas, hitta nån att äta lunch med osv. Av någon konstig anledning är jag inte det nu. Kanske har med ålder och mognad att göra, att man känner större tillit till sin egen kapacitet eller att jag känner att jag fixar att vara ensam också även om det inte är lika kul. Att jag kan fokusera på jobbet. Eller så är det av någon helt annan anledning som jag inte kommer på just nu. Egentligen borde jag vara mer nervös än jag varit förr för den här gången kommer jag till en arbetplats där många nog kan tänkas tycka att jag kommer från "fienden" och att jag kommer behöva försvara det... mig. Jag har också funderat på om jag är en tillräckligt "god" människa för det här jobbet. Det är jag fortfarande inte säker på, antagligen är jag inte det. Men jag är ändå inte nervös.
Nu ska jag snart lägga mig och sova och i morgon ska jag försöka komma ihåg att jag inte ska åka till mitt gamla jobb.
söndag 3 januari 2010
Dubbelnatur
Vid årsskiften är det ju många tidningar (damtidningar kanske främst) som publicerar årshoroskop för det kommande året. Så även i år. Jag brukar läsa dem för skojs skull. Tycker det där med stjärntecken är lite kul men tror väl egentligen inte på det även om det kan vara intressant att se hur mycket som stämmer, kanske inte så mkt dag-för-daghoroskopen utan mer de olika personlighetstyperna. Men det kan ju mycket väl vara så att man liksom ser det man vill se. Att man ser det som stämmer och undermedvetet viftar bort det som inte stämmer...
Men efter att ha läst några fick det mig att tänka på nåt som jag funderar på ibland och det är min dubbelnatur eller vad man nu ska kalla det. Jag menar inte att jag är schizofren eller har multipla personligheter men jag upplever själv att jag har som två ganska starka personligheter med liksom motsatta karaktärsdrag.
För några år sen kom jag på varför. Om man nu väljer att tro på astrologi. Jag har inte fått mitt horoskop så där exakt fastställt av en sån som "kan" sånt men med hjälp av en bok har jag kunnat klura ut att mitt måntecken är lejon. Men mitt huvudtecken, alltså mitt soltecken, är kräfta.
Solen är den viktigaste planeten men näst viktigast är månen och dessutom är månen kräftans planet så den är extra viktig för en kräfta.
Kräftor och lejon är i princip varandras motsatser.
Kräftans element är vatten, lejonets element är eld.
Kräftans kvalitet är kardinal/ledande vilket innebär att de är utåtriktade, lejonets kvalitet är fast vilket innebär att de tenderar att vara rigida (just de två kanske inte är exakt motsatser där skulle motsatsen till rigid istället vara flexibel som är en annan kvalitet).
Kräftans planet är månen (nattens planet), lejonets planet är solen (dagens planet).
Allt det här gör att de personliga egenskaperna mer eller mindre blir motsatser.
Om man inte tittar på horoskop utan den indiska Ayurveda-filosofin, eller vad man nu ska kalla den. Så finns det tre olika kroppstyper (doshor). Alla människor är en mix av de tre men man har i princip alltid en som är dominant. Hela filosofin går ut på att man genom att vara medveten om sin "typ" och att äta på utifrån kroppstypen rätt sätt och rätt saker så håller man sig i balans. Men om man hamnar i obalans så framträder de negativa dragen i doshan. (Det här är ju väldigt förenklat beskrivet). Min mamma var inne på det där ett tag så jag gjorde några tester för skojs skull och de visar i princip alltid att jag nästan har lika mycket Pitta som Vata i mig (den tredje, Kapha, har jag inte så mkt av). Jag har lite mer Pitta men det är inte mycket som skiljer. Just Pitta och Vata framstår dessutom också som motsatser.
Grundenergier Pitta
Pitta-typer bör vara observanta på sin förmåga att ha för många projekt gång samtidigt. Bör därför dämpa sin målinriktade läggning en aning, se till sitt eget bästa och ta det lugnt oftare. Även undvika värme, stark sol samt hög luftfuktighet. Pita styrs främst av tunntarmen samt har subdoshor som styr bl.a. mage, blodkropparna, lever och mjälte, hjärtat, ögonen, huden.
Egenskaper:
Skarpt och strukturerat intellekt, lätt för att utrycka sig, företagsam, stark och orädd, föredrar utmaningar, harmonisk och glad, kärleksfull, tappar humöret under stress, god matsmälning i balans, stark hunger och törst, klarar inte av att hoppa över en måltid, ogillar sol och värme, medelstor kroppsbyggnad.
I obalans:
Irritation, otålighet, kritisk, envishet, dominant, hatisk, temperamentsfulla utbrott, hudutslag, onormal hunger samt törst, översyrad mage, inflammationer, halsbränna, allergier, hudbesvär, tidigt håravfall, tidigt grått hår, dålig syn.
Grundenergier Vata
Vata-typer mår bäst utav regelbundenhet, fasta rutiner (kan gälla måltider och sänggående). Vata styr främst tjocktarmen samt har subdoshor som bl.a. styr hjärna, huvud och bröst, strupe och lungor, nervsystem och cirkulation.
Egenskaper:
Kreativ och fantasifull, snabb i tanken och talet, lätt för att lära men glömmer lika fort. Entusiastisk och livfull, känslig, änglig, arbetar och rör sig snabbt, Har en lätt tunn kroppsbyggnad, oregelbunden matsmältning och hunger, risk för förstoppning, lätt att bli trött. Svårt för blåst och kyla.
I obalans:
Rastlöshet, otålighet, oro, rädsla, lågt självförtroende, trötthet, sömnproblem, frusenhet, spänningsverk, kramper, inflammerade leder, ont i ryggslutet, mensvärk, förstoppning, gaser i magen, torr sträv hud, torr hosta, låg stresstolerans, huvudvärk, hyperaktivitet, underviktig.
(Detta har jag saxat från här där man kan läsa mer om man tycker det är kul).
Oavsett hur man nu ser på det eller vad man väljer att döpa det till så är det som så att jag inte tycker om mig själv när jag är för ledande/dominant/utåtriktad men jag tycker inte heller om mig själv när jag blir för ängslig/orolig/introvert. De kan på nåt sätt också ge näring åt varandra och i värsta fall blir det en dominant ängslig person. Det är inte så bra. Den typen av kombination hos en hund t ex är väldigt farlig.
Men motsatser behöver ju inte vara negativt. För motsatser betyder också att det finns en bra balans mitt i.
Inte helt otippat tycker jag mycket riktigt bäst om mig själv när jag har balans och befinner mig nånstans mitt i.
Ett sätt för mig att uppnå balans är att träna. Oavsett vilken energi jag har för mycket av för tillfället så mattas den ner när jag tränar och jag hittar ett bättre mellanläge.
Varför är det då ändå så svårt att få till det där med regelbunden träning?!
Sammanlagt 2009 hade det "ängsliga" (i brist på bättre namn) övertaget. Blir det obalans 2010 finns det risk att det blir det "dominanta" (återigen i brist på bättre namn).
Min målsättning med 2010 är att jag ska hitta tillbaka till en bra balans (mina bästa år har jag haft bra balans) och att jag ska kunna stanna där och därför måste jag skärpa till mig med träningen 2010 (det behöver inte nödvändigtvis vara träning-träning men motion/rörelse i vart fall) och inte låta det bli så hattigt och ofullständigt som 2009 och därmed basta!
Det är självskärpning som gäller.
Men efter att ha läst några fick det mig att tänka på nåt som jag funderar på ibland och det är min dubbelnatur eller vad man nu ska kalla det. Jag menar inte att jag är schizofren eller har multipla personligheter men jag upplever själv att jag har som två ganska starka personligheter med liksom motsatta karaktärsdrag.
För några år sen kom jag på varför. Om man nu väljer att tro på astrologi. Jag har inte fått mitt horoskop så där exakt fastställt av en sån som "kan" sånt men med hjälp av en bok har jag kunnat klura ut att mitt måntecken är lejon. Men mitt huvudtecken, alltså mitt soltecken, är kräfta.
Solen är den viktigaste planeten men näst viktigast är månen och dessutom är månen kräftans planet så den är extra viktig för en kräfta.
Kräftor och lejon är i princip varandras motsatser.
Kräftans element är vatten, lejonets element är eld.
Kräftans kvalitet är kardinal/ledande vilket innebär att de är utåtriktade, lejonets kvalitet är fast vilket innebär att de tenderar att vara rigida (just de två kanske inte är exakt motsatser där skulle motsatsen till rigid istället vara flexibel som är en annan kvalitet).
Kräftans planet är månen (nattens planet), lejonets planet är solen (dagens planet).
Allt det här gör att de personliga egenskaperna mer eller mindre blir motsatser.
Om man inte tittar på horoskop utan den indiska Ayurveda-filosofin, eller vad man nu ska kalla den. Så finns det tre olika kroppstyper (doshor). Alla människor är en mix av de tre men man har i princip alltid en som är dominant. Hela filosofin går ut på att man genom att vara medveten om sin "typ" och att äta på utifrån kroppstypen rätt sätt och rätt saker så håller man sig i balans. Men om man hamnar i obalans så framträder de negativa dragen i doshan. (Det här är ju väldigt förenklat beskrivet). Min mamma var inne på det där ett tag så jag gjorde några tester för skojs skull och de visar i princip alltid att jag nästan har lika mycket Pitta som Vata i mig (den tredje, Kapha, har jag inte så mkt av). Jag har lite mer Pitta men det är inte mycket som skiljer. Just Pitta och Vata framstår dessutom också som motsatser.
Grundenergier Pitta
Pitta-typer bör vara observanta på sin förmåga att ha för många projekt gång samtidigt. Bör därför dämpa sin målinriktade läggning en aning, se till sitt eget bästa och ta det lugnt oftare. Även undvika värme, stark sol samt hög luftfuktighet. Pita styrs främst av tunntarmen samt har subdoshor som styr bl.a. mage, blodkropparna, lever och mjälte, hjärtat, ögonen, huden.
Egenskaper:
Skarpt och strukturerat intellekt, lätt för att utrycka sig, företagsam, stark och orädd, föredrar utmaningar, harmonisk och glad, kärleksfull, tappar humöret under stress, god matsmälning i balans, stark hunger och törst, klarar inte av att hoppa över en måltid, ogillar sol och värme, medelstor kroppsbyggnad.
I obalans:
Irritation, otålighet, kritisk, envishet, dominant, hatisk, temperamentsfulla utbrott, hudutslag, onormal hunger samt törst, översyrad mage, inflammationer, halsbränna, allergier, hudbesvär, tidigt håravfall, tidigt grått hår, dålig syn.
Grundenergier Vata
Vata-typer mår bäst utav regelbundenhet, fasta rutiner (kan gälla måltider och sänggående). Vata styr främst tjocktarmen samt har subdoshor som bl.a. styr hjärna, huvud och bröst, strupe och lungor, nervsystem och cirkulation.
Egenskaper:
Kreativ och fantasifull, snabb i tanken och talet, lätt för att lära men glömmer lika fort. Entusiastisk och livfull, känslig, änglig, arbetar och rör sig snabbt, Har en lätt tunn kroppsbyggnad, oregelbunden matsmältning och hunger, risk för förstoppning, lätt att bli trött. Svårt för blåst och kyla.
I obalans:
Rastlöshet, otålighet, oro, rädsla, lågt självförtroende, trötthet, sömnproblem, frusenhet, spänningsverk, kramper, inflammerade leder, ont i ryggslutet, mensvärk, förstoppning, gaser i magen, torr sträv hud, torr hosta, låg stresstolerans, huvudvärk, hyperaktivitet, underviktig.
(Detta har jag saxat från här där man kan läsa mer om man tycker det är kul).
Oavsett hur man nu ser på det eller vad man väljer att döpa det till så är det som så att jag inte tycker om mig själv när jag är för ledande/dominant/utåtriktad men jag tycker inte heller om mig själv när jag blir för ängslig/orolig/introvert. De kan på nåt sätt också ge näring åt varandra och i värsta fall blir det en dominant ängslig person. Det är inte så bra. Den typen av kombination hos en hund t ex är väldigt farlig.
Men motsatser behöver ju inte vara negativt. För motsatser betyder också att det finns en bra balans mitt i.
Inte helt otippat tycker jag mycket riktigt bäst om mig själv när jag har balans och befinner mig nånstans mitt i.
Ett sätt för mig att uppnå balans är att träna. Oavsett vilken energi jag har för mycket av för tillfället så mattas den ner när jag tränar och jag hittar ett bättre mellanläge.
Varför är det då ändå så svårt att få till det där med regelbunden träning?!
Sammanlagt 2009 hade det "ängsliga" (i brist på bättre namn) övertaget. Blir det obalans 2010 finns det risk att det blir det "dominanta" (återigen i brist på bättre namn).
Min målsättning med 2010 är att jag ska hitta tillbaka till en bra balans (mina bästa år har jag haft bra balans) och att jag ska kunna stanna där och därför måste jag skärpa till mig med träningen 2010 (det behöver inte nödvändigtvis vara träning-träning men motion/rörelse i vart fall) och inte låta det bli så hattigt och ofullständigt som 2009 och därmed basta!
Det är självskärpning som gäller.
lördag 2 januari 2010
Pessimist/Optimist
Pratade med en kompis igår och hon tyckte så här.
I stället för att se det som att 2010 började pissigt och ta det som ett tecken för hur året blir (jag som annars bestämt att 2010 ska bli ett bra år) ska jag se det som att det egentligen var ett tråkigt avslut på 2009. På så sätt ligger 2010 fortfarande "fritt".
Lite mer "ut med det gamla och in med det nya" liksom. (Okej, det låter lite rått i sammanhanget kanske men jag tror alla förstår vad jag menar).
Jag försöker ta till mig det tankesättet!
I stället för att se det som att 2010 började pissigt och ta det som ett tecken för hur året blir (jag som annars bestämt att 2010 ska bli ett bra år) ska jag se det som att det egentligen var ett tråkigt avslut på 2009. På så sätt ligger 2010 fortfarande "fritt".
Lite mer "ut med det gamla och in med det nya" liksom. (Okej, det låter lite rått i sammanhanget kanske men jag tror alla förstår vad jag menar).
Jag försöker ta till mig det tankesättet!
fredag 1 januari 2010
Liemannen
Gjorde hembesök hos farfar sista dagen på året/nyårsnatten. Jag undrar om de spelade ett parti schack och drack lite whiskey. Farfar hade nog inte uppskattat schackbiten men whiskeyn hade han uppskattat.
Började alltså 2010 med att ta emot dödsbesked. Undrar om det på nåt sätt är ett omen om hur det här året ska bli...
Började alltså 2010 med att ta emot dödsbesked. Undrar om det på nåt sätt är ett omen om hur det här året ska bli...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)