Av fri vilja?

För ett tag sedan såg jag filmen Armadillo (har ni inte sett den så finns den just nu här, se den). Det är en dokumentär om några danska soldater (unga vuxna) i den danska styrkan i Afghanistan.

Den fick mig att börja fundera en massa. Jag drog mig bl a till minnes försvarsmaktens reklamkampanj "Har du det som krävs?". Tyckte mig också minnas artiklar om försvarsmaktens behov av rekrytering. Så jag har googlat runt lite för att se om jag kan stilla mina farhågor.

I den här artikeln från den 17 januari 2011 står det i ingressen "Försvarsmakten har inte lyckats rekrytera så många soldater som planerat. Vid årsskiftet fattades runt 3 000 man i det nya insatsförsvaret. Följden kan bli att yrkessoldaterna tvingas göra utlandstjänst oftare."

Så här står det på försvarsmaktens hemsida om internationella insatser om ändrade principer för bemanning.

Genom att utlandsstyrkan som begrepp avvecklas vid årsskiftet förändras också bemanningsprinciperna för de internationella insatserna. Bemanningen av internationella insatser kommer så långt det är möjligt i framtiden ske med personal som sedan tidigare är anställd i Försvarsmakten. Detta minskar behovet av personal särskilt anställda för internationella insatser. Detta förfaringssätt kommer att tillämpas redan från och med denna rekryteringsperiod.

Jag blir lite förvirrad över om det betyder att de behöver rekrytera soldater till utlandstjänst eller inte.

Jag vill här bara poängtera att det här inte är ett inlägg emot internationella insatser. Det är inte det som det här inlägget handlar om.

Det jag funderar på, och oroas över, är om personer kan bli tvingade att söka den typer av tjänster om det är så att man behöver rekrytera till utlandsinsatserna. Vad får det för konsekvenser? Både för insatsen och för samhället.

Att tvinga någon att utsätta sig för att eventuellt döda och/eller bli dödad. (Eller istället för döda såra).

Hur går det för dem när de kommer hem? Det här är några av rubrikerna nu. Och det här gäller personer som åkt frivilligt.

Några tog livet av sig.
Några blir eremiter.
Flera hamnar i fängelse.
Modern Psykologi nr 1/2011 har en artikel som heter "Efter kriget börjar problemen". Det står bl a att skilsmässor, drogmissbruk och aggressivitet är vad som väntar många.

Man ska inte tro att det här är unika problem för just danska soldater. Det här drabbar dessutom dem som söker sig iväg frivilligt. Så jag menar inte att det här är problem som bara skulle uppstå om man tvingas iväg. Självklart måste man få bättre hjälp vid hemkomsten och självklart bör man få ordentligt med information om dessa risker i samband med att man ansöker även om man åker frivilligt.

Det tillkommer dock ytterligare en dimension kring problematiken om man ska "tvinga" personer att söka den typen av tjänster. Tycker jag.

I den här artikeln från den 8 september 2010 står det dock bl a följande.

Bengt Lyngbäck på Arbetsförmedlingen säger till Aftonbladet att man ännu inte tagit ställning till vad som händer om arbetslösa vägrar söka jobben. Men det är inte aktuellt att arbetslösa ska kunna nekas a-kassa för att de vägrar söka jobb som innebär att man måste bära vapen.

– Så smidiga måste vi kunna vara att vi inte kommer att tvinga någon att bära vapen, säger han till tidningen.

Så min oro kanske är obefogad. Men cynisk som jag är konstaterar jag att det svenska socialförsäkringssystemet inte direkt har gjort sig känt för att vara "smidigt" och att Alliansen hårdfört drivit arbetslinjen. Så det återstår att se hur personalen (om det uppstår behov) till utlandsinsatser ska rekryteras. Frivilligt eller "frivilligt".

Bildrebus - med svar

+

=

nya

(enligt rykten jag läst i skvallertidning)

Jag har aldrig varit ett Tobey Maguire-fan men jag är absolut inget R-Patz-fan heller. Har inte sett ngn av Twilight-filmerna el nån annan film han är med i heller så jag uttalar mig inte om hans eventuella talang. Jag tycker bara han ser ganska obehaglig ut (inser att många nog tycker att han är sexig men jag är väl helt enkelt inte "många" då).

Lady Chatterleys älskare

Lady Chatterleys älskare - boken - höll på att knäcka mig i min ungdom.

Det var ju en slags klassiker, den handlade om kvinnans sexuella frigörelse och om klasskillnader. När den kom ut förbjöds den i flera länder eller publicerades censurerad. Alltså en bok man verkligen borde läsa tänkte jag. Dessutom var det ju lite tjejporr - eftersom den är väldigt sensuell - och det kunde ju vara rolig läsning tänkte jag och gav mig i kast med den eftersom den ändå stod där i min mammas bokhylla.

På den tiden älskade jag att läsa. Jag läste hela tiden. Jag hade inga problem med att läsa, även tråkiga böcker tog jag mig igenom. Den här boken var dock oläsbar. Jag försökte och försökte och tänkte att härdar jag bara ut kanske jag kommer till sexet nån gång och då kanske den blir intressant. Men den var så urbota tråkig så det bara gick inte. Jag fick ge upp. Jag vet inte hur långt jag hann läsa innan jag gav upp, mindre än en tredjedel tror jag. Det var väldigt irriterande och jag såg det nästan som en prestigeförlust att jag liksom inte klarade av att åtminstone ta mig igenom den, även om jag inte hade gillat den alls. Det var liksom en sån grej jag BORDE ha klarat, att läsa ut en bok.

Men jag gav upp och droppade den.

Den filmatiserats flera gånger. För några år sen kom det en fransk version. Den gick på typ Zita. Filmen är fransk och vann en massa utmärkelser och fick jättebra kritik. Då väcktes minnena av boken till liv. Jag tänkte att jag kanske skulle gå och se den för att liksom kompensera att jag inte lyckades läsa den. Men den klassades som "tidernas mest sensuella film" så jag tänkte att det kanske kändes lite så där att sitta själv bland alla hånglande par och kolla på den.

Men häromdagen när jag stod och kollade bland magasinen i affären så såg jag att med den tidning fick man med just den filmen. Så jag slog till.

Jag kollade på den tidigare i veckan. Lady Chatterlys älskare - filmen.

Är den tråkig? Ja, det är den. Precis som boken. Är den sensuell? Ja, det är den. Tidernas mest sensuella film? Njae, det vet jag inte. Intressant är att de först ganska långt fram kysser varandra (fick mig att tänka på Pretty Woman vilket jag sen tänkte kanske var en antingen konstig eller relevant koppling). Det är också först ganska långt fram som de faktiskt tar av sig kläderna när de har sex, innan är det mer ner med typ gylfen (fast han har nog inte riktigt nån gylf) och upp med kjolen.

Alla blivande fotomodeller (de måste ju kunna uttrycka många olika typer av känslor med små ansiktsrörelser och verkligen ha kontroll på sin mimik) borde se den i utbildningssyfte. Marina Hands som spelar Ladyn, är grym! Det vore riktigt kul att se henne i nåt annat för att se om hon är så duktig, eller om det här var en lyckträff.

Jag insåg när jag kollade på filmen att jag kanske inte är så romantisk som jag trodde (eller inte att jag är romantisk utan snarare att jag skulle vilja vara men inte är och att det bekräftade att jag inte är). I en scen när de de springer runt på en äng i spöregn, endast iförda kängor så satt jag bara och tänkte "Är de fullständigt GALNA, det finns ju FÄSTINGAR där!!!" Tanken på fästingar gav mig en minnesflashback till den scenen i Antichrist och det gjorde att jag fick blodtrycksfall och blev alldeles iskall och lätt illamående.

Det finns inget sensuellt med fästingar. De är bara extremt obehagliga.

Nedstämd

Tänkte först skriva att jag drabbats av melankoli i helgen, men sen när jag läste den exakta innebörden av ordet insåg jag att det ju var lite väl magstarkt. Så det är nog mer korrekt att säga att jag bara är lite allmänt nedstämd.

[---]

Inte blev jag väl muntrare av att jag sen tittade på Factory Girl. Utifrån Edie Sedgwicks perspektiv var Andy Warhol inte särskilt sympatisk egentligen. Guy Pearce's tolkning av Warhol var dock fantastisk (när ska Guy få en Oscar?).

Nåt som också slog mig när jag såg filmen är att det tydligen inte bara är i Sverige som överklassmännen har fåniga förkortningsnamn. Edie's pappa (som hon inte kallade för pappa utan för det fåniga tilltalsnamnet) "Fuzzy" och hennes ena bror, "Minty" är ju lysande exempel på detta. Jag undrar vad Daniel Westerling har tilldelats för fånigt förkortningsnamn, "Boxer Robert" passar liksom inte riktigt in i mallen. Men det kanske inte Daniel (som person) heller gör.

När Sandra gråter gråter jag

Idag håller jag på och bråkar med Telenors hemsida som inte funkar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur frustrerad det gör mig men jag ska försöka motstå.

För att ha något tidsfördriv mellan mina frustrerade försök att komma åt webbutiken så knallade jag iväg och hyrde några filmer. Idag är ändå en strålande filmdag så grått och trist som allt är och jag är i stort behov av en lugn sittahemmaochgöraingetdag så det passade väldigt bra.

Jag hyrde tre filmer.

1. Wolverine (missade när den gick på bio)
2. Star Trek (missade när den gick på bio)
3. The Proposal (behövde blanda upp med en ngt romantiskt och en riktigt klassisk chick flick kände jag)

Jag vet att många kräks på chick flicks men jag har bred filmsmak och tycker de fyller sin funktion. Jag brukar dock inte lägga biopengar på dem för jag tycker de nästan gör sig bäst när man sitter uppkrupen hemma i soffan. Den typen av film behöver inte ses på jätteduk med superljud. Idag behövde jag nåt romantiskt lättsmält och då är en klassisk chick flick perfekt. Man vet vad man får. Är de hollywood-filmer vet man dessutom att de trycker på de rätta knapparna. Det finns en skratt- och gråtgaranti. Jag får dessutom lov att erkänna att jag gillar Sandra Bullock. Jag vet att många kräks på henne men jag gillar henne av nån anledning. Jag skrattar när hon skrattar och jag gråter när hon gråter. Precis det man vill få ut av en chick flick. Jag tycker dessutom att hon verkar vara så himla vettig privat, kanske är det därför jag även "köper" hennes filmer.

Läste en intervju med henne för några månader sen och hon var skönt självironisk och pratade fritt om sitt utseende, att hon vet att hon "hamnat i ett fack" skådespelarmässigt men hon verkar inte att några problem med det. Det drar in pengar och så kan hon lägga fokus på sitt privatliv istället för sin karriär typ. Så pratade hon om sitt familjeliv och om barn osv och så sa hon en sak som jag tyckte var så skönt. Visar att hon har rätt prio liksom (vilket det känns som att många skådisar kanske inte har).

"My greatest joy is making our home what it's supposed to be. Being a good wife, a good stepmom, a good current wife to the ex-wife. We're a family."

Hon sa det på rätt sätt, inte på ett självuppoffrande martyraktigt sätt.

Och så är hon gift med Jesse James, bara en sån sak.

Tycker jag att hon är världens bästa skådis? Nej, absolut inte.

Tycker jag att hon verkar vara en cool person? Absolut.

(Nu ska jag bråka lite till med den strulande sidan, kolla på en deffad Hugh och sen hänge mig åt lite sci-finörderi, jag har en härlig kväll framför mig!)