Av fri vilja?

För ett tag sedan såg jag filmen Armadillo (har ni inte sett den så finns den just nu här, se den). Det är en dokumentär om några danska soldater (unga vuxna) i den danska styrkan i Afghanistan.

Den fick mig att börja fundera en massa. Jag drog mig bl a till minnes försvarsmaktens reklamkampanj "Har du det som krävs?". Tyckte mig också minnas artiklar om försvarsmaktens behov av rekrytering. Så jag har googlat runt lite för att se om jag kan stilla mina farhågor.

I den här artikeln från den 17 januari 2011 står det i ingressen "Försvarsmakten har inte lyckats rekrytera så många soldater som planerat. Vid årsskiftet fattades runt 3 000 man i det nya insatsförsvaret. Följden kan bli att yrkessoldaterna tvingas göra utlandstjänst oftare."

Så här står det på försvarsmaktens hemsida om internationella insatser om ändrade principer för bemanning.

Genom att utlandsstyrkan som begrepp avvecklas vid årsskiftet förändras också bemanningsprinciperna för de internationella insatserna. Bemanningen av internationella insatser kommer så långt det är möjligt i framtiden ske med personal som sedan tidigare är anställd i Försvarsmakten. Detta minskar behovet av personal särskilt anställda för internationella insatser. Detta förfaringssätt kommer att tillämpas redan från och med denna rekryteringsperiod.

Jag blir lite förvirrad över om det betyder att de behöver rekrytera soldater till utlandstjänst eller inte.

Jag vill här bara poängtera att det här inte är ett inlägg emot internationella insatser. Det är inte det som det här inlägget handlar om.

Det jag funderar på, och oroas över, är om personer kan bli tvingade att söka den typer av tjänster om det är så att man behöver rekrytera till utlandsinsatserna. Vad får det för konsekvenser? Både för insatsen och för samhället.

Att tvinga någon att utsätta sig för att eventuellt döda och/eller bli dödad. (Eller istället för döda såra).

Hur går det för dem när de kommer hem? Det här är några av rubrikerna nu. Och det här gäller personer som åkt frivilligt.

Några tog livet av sig.
Några blir eremiter.
Flera hamnar i fängelse.
Modern Psykologi nr 1/2011 har en artikel som heter "Efter kriget börjar problemen". Det står bl a att skilsmässor, drogmissbruk och aggressivitet är vad som väntar många.

Man ska inte tro att det här är unika problem för just danska soldater. Det här drabbar dessutom dem som söker sig iväg frivilligt. Så jag menar inte att det här är problem som bara skulle uppstå om man tvingas iväg. Självklart måste man få bättre hjälp vid hemkomsten och självklart bör man få ordentligt med information om dessa risker i samband med att man ansöker även om man åker frivilligt.

Det tillkommer dock ytterligare en dimension kring problematiken om man ska "tvinga" personer att söka den typen av tjänster. Tycker jag.

I den här artikeln från den 8 september 2010 står det dock bl a följande.

Bengt Lyngbäck på Arbetsförmedlingen säger till Aftonbladet att man ännu inte tagit ställning till vad som händer om arbetslösa vägrar söka jobben. Men det är inte aktuellt att arbetslösa ska kunna nekas a-kassa för att de vägrar söka jobb som innebär att man måste bära vapen.

– Så smidiga måste vi kunna vara att vi inte kommer att tvinga någon att bära vapen, säger han till tidningen.

Så min oro kanske är obefogad. Men cynisk som jag är konstaterar jag att det svenska socialförsäkringssystemet inte direkt har gjort sig känt för att vara "smidigt" och att Alliansen hårdfört drivit arbetslinjen. Så det återstår att se hur personalen (om det uppstår behov) till utlandsinsatser ska rekryteras. Frivilligt eller "frivilligt".

Hetsjakt

Såg DN:s löpsedel igår (16/12) och blev upprörd.

Jag utgår från att personer som har till jobb att försöka försvara Sverige mot allehanda angrepp redan vet hur den svenska extremisten ser ut. Så det är knappast för dem DN skriver.

Vem skriver DN då för? Allmänheten. Varför ska allmänheten veta hur den svenska extremisten ser ut? Är det för att vi ska kunna skydda oss? Knappast, vad DN gör är att spela på människors rädsla vilket underbygger ett samhälle med någon slags Mc Carthyism (eller för den delen kommunisternas jakt på västsympatisörer) fast mot muslimer.

Nej tack! Jag är givetvis inte för självmordsbombare men jag överlåter den typen av övervakning åt de som har det till yrke och där övervakningen förhoppningsvis sker inom de ramar som beslutats av riksdagen. Det är så klart viktigt att dessa myndigheter har befogenheter så att de kan utföra ett bra jobb. Samtidigt är jag rädd att FRA-debatten nu gör en kovändning i en hast. Ändamålet helgar inte alltid medlen. Poängen med att leva i en demokrati är just att den är demokratisk. Ju mer övervakningssamhälle vi blir desto mer närmar vi oss mer tvivelaktiga stater. Samtidigt innebär ju terrorbrott ett hot mot demokratin i sig så det är så klart viktigt med en balans och en nyanserad och konstruktiv samhällsdebatt.

Enligt Säpos kartläggning har det civila samhället en viktig roll i att förebygga och motverka extremism. Jag instämmer. Idag togs självmordsattentatet upp vid fredagsbönen i en del (eller alla kanske) moskéer i landet. Jag vet att många frivilligorganisationer på olika sätt försöker arbeta med att bryta utanförskap (och därmed minska frustrationen över just utanförskapet). Men myndigheterna kan inte lägga över allt ansvar på de muslimska samfunden eller på det civila samhället som helhet. Politikerna måste också ta sitt ansvar och dra sitt strå till stacken (och då eftersträvar jag inte en lösning a la SD. Istället kan de väl följa Säpos råd och tillskjuta medel till skolorna).

I slutändan kommer det aldrig helt gå att skydda sig mot denna typ av handlingar. Demokratier är kanske mer sårbara men det innebär inte att man bör överge det demokratiska statsskicket.

Testing, testing och tycking, tycking

Just nu ojjar (ja, jag vet att ojja och nojja av de allra flesta stavas med bara ett j men jag tycker det ser roligare ut med två och eftersom jag har ett stort behov av att få skriva "fritt" tänker jag göra det här på bloggen) en massa människor sig över två saker.

Eftersom jag redan konstaterat att jag är ounik och eftersom jag måste lära mig lite hur olika saker/funktioner/verktyg funkar så struntar jag i det och ojjar lite jag också.





1. Dolph som programledare i Melodifestivalen? Hur tänkte de då? Jag tycker visserligen att det ska bli väldigt intressant (och jag har en kompis som är oooootroligt förtjust i Dolph så hon kommer sitta som klistrad, hennes man kanske inte uppskattar valet av programledare lika mycket). Men kanske är de så de har tänkt. Att det för en gångs skull för de kvinnor (och män) som gillar MÄN (och inte pojkar/schlagerbögar) ska ha nåt att titta på! (Nu är Dolph inte riktigt min typ men jag skulle välja honom framför (pojken) Måns vilken dag som helst).

2. Idag har jag gått och förtjusningsförfasat mig över rubriken "Dejtingsajt dumpar alla fula". Det är så härligt krasst! Precis som verkligheten. (Och samtidigt motbjudande, precis som verkligheten). Funderade på hur det går till att bli invald, om x-antal betrodda medlemmar i det landet som nykomlingen befinner sig i får åka dit och göra en okulärbesiktning. Jag menar - foton kan ju MANIPULERAS. Men sen, senare, läste jag nånstans att tydligen så läggs nya medlemmar in och under 48 h (tror jag det var) så får alla andra (gamla) medlemmar rösta om man ska få vara kvar eller inte. Trist, okulärbesiktning hade varit mer hardcore! Jag menar skare va så skare!