Lady Chatterleys älskare - boken - höll på att knäcka mig i min ungdom.
Det var ju en slags klassiker, den handlade om kvinnans sexuella frigörelse och om klasskillnader. När den kom ut förbjöds den i flera länder eller publicerades censurerad. Alltså en bok man verkligen borde läsa tänkte jag. Dessutom var det ju lite tjejporr - eftersom den är väldigt sensuell - och det kunde ju vara rolig läsning tänkte jag och gav mig i kast med den eftersom den ändå stod där i min mammas bokhylla.
På den tiden älskade jag att läsa. Jag läste hela tiden. Jag hade inga problem med att läsa, även tråkiga böcker tog jag mig igenom. Den här boken var dock oläsbar. Jag försökte och försökte och tänkte att härdar jag bara ut kanske jag kommer till sexet nån gång och då kanske den blir intressant. Men den var så urbota tråkig så det bara gick inte. Jag fick ge upp. Jag vet inte hur långt jag hann läsa innan jag gav upp, mindre än en tredjedel tror jag. Det var väldigt irriterande och jag såg det nästan som en prestigeförlust att jag liksom inte klarade av att åtminstone ta mig igenom den, även om jag inte hade gillat den alls. Det var liksom en sån grej jag BORDE ha klarat, att läsa ut en bok.
Men jag gav upp och droppade den.
Den filmatiserats flera gånger. För några år sen kom det en fransk version. Den gick på typ Zita. Filmen är fransk och vann en massa utmärkelser och fick jättebra kritik. Då väcktes minnena av boken till liv. Jag tänkte att jag kanske skulle gå och se den för att liksom kompensera att jag inte lyckades läsa den. Men den klassades som "tidernas mest sensuella film" så jag tänkte att det kanske kändes lite så där att sitta själv bland alla hånglande par och kolla på den.
Men häromdagen när jag stod och kollade bland magasinen i affären så såg jag att med den tidning fick man med just den filmen. Så jag slog till.
Jag kollade på den tidigare i veckan. Lady Chatterlys älskare - filmen.
Är den tråkig? Ja, det är den. Precis som boken. Är den sensuell? Ja, det är den. Tidernas mest sensuella film? Njae, det vet jag inte. Intressant är att de först ganska långt fram kysser varandra (fick mig att tänka på Pretty Woman vilket jag sen tänkte kanske var en antingen konstig eller relevant koppling). Det är också först ganska långt fram som de faktiskt tar av sig kläderna när de har sex, innan är det mer ner med typ gylfen (fast han har nog inte riktigt nån gylf) och upp med kjolen.
Alla blivande fotomodeller (de måste ju kunna uttrycka många olika typer av känslor med små ansiktsrörelser och verkligen ha kontroll på sin mimik) borde se den i utbildningssyfte. Marina Hands som spelar Ladyn, är grym! Det vore riktigt kul att se henne i nåt annat för att se om hon är så duktig, eller om det här var en lyckträff.
Jag insåg när jag kollade på filmen att jag kanske inte är så romantisk som jag trodde (eller inte att jag är romantisk utan snarare att jag skulle vilja vara men inte är och att det bekräftade att jag inte är). I en scen när de de springer runt på en äng i spöregn, endast iförda kängor så satt jag bara och tänkte "Är de fullständigt GALNA, det finns ju FÄSTINGAR där!!!" Tanken på fästingar gav mig en minnesflashback till den scenen i Antichrist och det gjorde att jag fick blodtrycksfall och blev alldeles iskall och lätt illamående.
Det finns inget sensuellt med fästingar. De är bara extremt obehagliga.
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
söndag 10 januari 2010
måndag 16 november 2009
416 sidor prettobok
För flera år sen snubblade jag (via ett tv-program, SÅ KLART) över några helt fantastiska porträttfotografier. Lite research senare och jag kunde konstatera att fotografen hette Walker Evans (1903-1975) och att fotografierna kom från ett samarbete med författaren/journalisten James Agee (1909-1955). De hade tillsammans fått i uppdrag att skildra några bomullsodlare i södern i depressionens USA 1936. (Därav min beteckning att det är en prettobok).
Nu blev det av olika anledningar aldrig något reportage i tidningen som skickat ut dem. Istället skrev James Agee en bok, Let Us Now Praise Famous Men.
Den där boken hängde kvar i mitt medvetande just för bilderna och för titeln. Bilderna tänkte jag att mitt ena syskon säkert skulle uppskatta. Så minnet låg där inbäddat i hjärnbarken med tanke att kanske nån gång träda fram i ljuset igen och bli en julklapp eller nåt.
Flera år senare slutade det hela med att jag köpte boken till mig själv (det var i våras). Sedan dess har den legat och slagits med de andra böckerna på nattduksbordet. Mitt läsande är inte vad det brukade vara och vad det borde vara men det har jag inte riktigt till fullo accepterat än vilket innebär att jag i perioder samlar på mig en massa böcker jag vill läsa. Travarna på nattduksbordet växer eftersom jag inte läser dem i samma takt jag fyller på. Man kan lugnt säga att "balansen" ökar...
Boken ser tung och seriös ut, fast det är en pocketversion, det har också gjort att jag dragit mig lite. Men det ser också ut att eventuellt kunna vara ett aningens bortglömt mästerverk. Så för ett par veckor sedan kände jag att det var dags att ta mig an denna bok.
Först tittade jag på de fantastiska, faktiskt makalösa, bilderna (som dock tyvärr inte gör sig fullt så bra på matt papper i en pocketbok, jag borde antagligen ha köpt den inbundna). Sen gav jag mig i kast med det jag trodde var förordet. (Det visade sig senare att det var det första av inte mindre än TRE förord - återigen - prettobok).
Av det första förordet får man lära sig att, av olika anledningar, blev boken inte utgiven förrän 1941, då var Europa i brand och USA:s befolkning hade annat att tänka på och var inte riktigt intresserad av att läsa om depressionens konsekvenser. Så tyvärr fick den nog inte så stort genomslag som den annars hade fått.
I det första förordet står bl a "Agee constantly pushes the limits of what it's acceptable to say, or what a reader can put up with [---]. There's candour to this, a narcissistic intensity, which no magazine of the time would have countenanced and few would tolerate now. But Agee's absorption in his story, his lack of boundaries, is partly what the story is about. Later he warns us, ahed of an eighty-paged description of the Gudger house (front bedroom, rear bedroom, kitchen and storeroom, with detailed itemisation of each item of furniture) that 'it may be slow going' - an understatement, to say the least."
Här höll jag på och ge upp och lägga den åt sidan, för gott. 80 sidor husbeskrivning!? Yeez, det är lite saftigt även för långrandiga mig. Men jag blev ju samtidigt väldigt nyfiken på den här författaren så jag fortsatte ändå. Så kom jag in på författarens eget förord. Delar var traggligt, det får jag erkänna, han skriver ibland väldigt trassligt men han varvar det med att skriva väldigt rakt. Det står i boken att James Agee var känd för sina filmrecensioner och manus och att han även publicerade en bok med poesi och en novell. Det är för mig väldigt olika typer av skrivande och jag tycker att jag, bara av det lilla jag läst, ser allt detta i den här boken.
En del textavsnitt är underbara. Bara hans respekt för sin "journalism" och hans ångest över vad han gör mot dessa människor genom att skriva om dem är fascinerande. Det är tankar som många av dagens journalister skulle behöva fundera ett varv eller två över.
Jag ska inte citera alla de stycken jag gillar, eller alla de stycken jag tycker är trassliga och var tvungen att läsa flera gånger innan jag kom vidare (alt nöja mig med att inte greppa helt och bara läsa på ändå) men en sak ska jag citera (från hans eget förord) för det är så "tummen i ögat" på den skrivna ordet och kanske är det särskilt aktuellt idag med mejlande, messande, twittrande, chattande osv (kommunikationssätt jag är ett stort fan av så det är inte det, men det är ändå tänkvärt).
"The text was written with reading aloud in mind. That cannot be recommended; but it is suggested that the reader attend with his ear to what he takes of the page: for variations of tone, pace, shape, and dynamics are here particularly unavailable to the eye alone, and with their loss, a good deal of meaning escapes."
Jag har kommit till s. 20 och ska läsa vidare i stilla takt så att jag kan 'höra' orden. Det återstår att se om jag kan komma igenom hela boken och om jag kommer tycka att den är ett dolt mästerverk eller inte eller om jag kommer få ge upp (om inte tidigare så vid den den 80sidiga husbeskrivningen...), jag skulle nämligen aldrig få för mig att bara hoppa över vissa avsnitt - det vore ju fusk! (Därmed inte sagt att jag måste förstå allt).
Nu blev det av olika anledningar aldrig något reportage i tidningen som skickat ut dem. Istället skrev James Agee en bok, Let Us Now Praise Famous Men.
Den där boken hängde kvar i mitt medvetande just för bilderna och för titeln. Bilderna tänkte jag att mitt ena syskon säkert skulle uppskatta. Så minnet låg där inbäddat i hjärnbarken med tanke att kanske nån gång träda fram i ljuset igen och bli en julklapp eller nåt.
Flera år senare slutade det hela med att jag köpte boken till mig själv (det var i våras). Sedan dess har den legat och slagits med de andra böckerna på nattduksbordet. Mitt läsande är inte vad det brukade vara och vad det borde vara men det har jag inte riktigt till fullo accepterat än vilket innebär att jag i perioder samlar på mig en massa böcker jag vill läsa. Travarna på nattduksbordet växer eftersom jag inte läser dem i samma takt jag fyller på. Man kan lugnt säga att "balansen" ökar...
Boken ser tung och seriös ut, fast det är en pocketversion, det har också gjort att jag dragit mig lite. Men det ser också ut att eventuellt kunna vara ett aningens bortglömt mästerverk. Så för ett par veckor sedan kände jag att det var dags att ta mig an denna bok.
Först tittade jag på de fantastiska, faktiskt makalösa, bilderna (som dock tyvärr inte gör sig fullt så bra på matt papper i en pocketbok, jag borde antagligen ha köpt den inbundna). Sen gav jag mig i kast med det jag trodde var förordet. (Det visade sig senare att det var det första av inte mindre än TRE förord - återigen - prettobok).
Av det första förordet får man lära sig att, av olika anledningar, blev boken inte utgiven förrän 1941, då var Europa i brand och USA:s befolkning hade annat att tänka på och var inte riktigt intresserad av att läsa om depressionens konsekvenser. Så tyvärr fick den nog inte så stort genomslag som den annars hade fått.
I det första förordet står bl a "Agee constantly pushes the limits of what it's acceptable to say, or what a reader can put up with [---]. There's candour to this, a narcissistic intensity, which no magazine of the time would have countenanced and few would tolerate now. But Agee's absorption in his story, his lack of boundaries, is partly what the story is about. Later he warns us, ahed of an eighty-paged description of the Gudger house (front bedroom, rear bedroom, kitchen and storeroom, with detailed itemisation of each item of furniture) that 'it may be slow going' - an understatement, to say the least."
Här höll jag på och ge upp och lägga den åt sidan, för gott. 80 sidor husbeskrivning!? Yeez, det är lite saftigt även för långrandiga mig. Men jag blev ju samtidigt väldigt nyfiken på den här författaren så jag fortsatte ändå. Så kom jag in på författarens eget förord. Delar var traggligt, det får jag erkänna, han skriver ibland väldigt trassligt men han varvar det med att skriva väldigt rakt. Det står i boken att James Agee var känd för sina filmrecensioner och manus och att han även publicerade en bok med poesi och en novell. Det är för mig väldigt olika typer av skrivande och jag tycker att jag, bara av det lilla jag läst, ser allt detta i den här boken.
En del textavsnitt är underbara. Bara hans respekt för sin "journalism" och hans ångest över vad han gör mot dessa människor genom att skriva om dem är fascinerande. Det är tankar som många av dagens journalister skulle behöva fundera ett varv eller två över.
Jag ska inte citera alla de stycken jag gillar, eller alla de stycken jag tycker är trassliga och var tvungen att läsa flera gånger innan jag kom vidare (alt nöja mig med att inte greppa helt och bara läsa på ändå) men en sak ska jag citera (från hans eget förord) för det är så "tummen i ögat" på den skrivna ordet och kanske är det särskilt aktuellt idag med mejlande, messande, twittrande, chattande osv (kommunikationssätt jag är ett stort fan av så det är inte det, men det är ändå tänkvärt).
"The text was written with reading aloud in mind. That cannot be recommended; but it is suggested that the reader attend with his ear to what he takes of the page: for variations of tone, pace, shape, and dynamics are here particularly unavailable to the eye alone, and with their loss, a good deal of meaning escapes."
Jag har kommit till s. 20 och ska läsa vidare i stilla takt så att jag kan 'höra' orden. Det återstår att se om jag kan komma igenom hela boken och om jag kommer tycka att den är ett dolt mästerverk eller inte eller om jag kommer få ge upp (om inte tidigare så vid den den 80sidiga husbeskrivningen...), jag skulle nämligen aldrig få för mig att bara hoppa över vissa avsnitt - det vore ju fusk! (Därmed inte sagt att jag måste förstå allt).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)