Måndag
Frukost: kaffe, macka, 2/3dels smoothie (frukost på banken, banken ville prata pension).
Lunch: sallad med nötter och chèvre samt ramlösa
Middag: gourmetrulle och cola (ja, jag vet)
Tisdag
Frukost: kaffe, liiiten smörgås (intogs på Arlanda vid 5.30-tiden så aptiten var inte på topp)
Fika: stor croissant, kaffe
Lunch: konstig dansk variant av sjömansbiff med indisk touch. Lite sallad. Vatten. Kaffe
Fika: hoppade över
Drink: ett glas rött, en ostpinne (vanlig tråkig påläggsost skuren i en "pinne"), en nån liten sconesgrej med nån slags foi gras-röra
"Middag": en macka med ost och paprika på Kastrup, en macka med te när jag kom hem (det var för sent för att äta riktig mat)
Onsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: jättelass gräddstuvad pytt, rödbetor och lite pizzasallad. Äppeldryck
Middag: en cajunburgare (enbart burgare). Vatten
Torsdag
Frukost: kaffe och macka
Lunch: drickyoughurt yoggi
Fika: kaffe och en rabarbermuffin
Middag: kommer bli äggmackor och te
Hmm, känns inte vidare bra det här. Dags att ringa Anna Skipper? (Eller avbryta mitt vik på organisationen och gå tillbaka till min tjänst på myndigheten...)
torsdag 11 mars 2010
onsdag 10 mars 2010
Tom
Har budat idag. Förlorade. Känner mig trött och tom. (Tidigare idag har det mest pendlat mellan irritation, ilska och adrenalin).
Kan gå längre egentligen (har lånelöfte på mer, men tycker inte lgh är värd mer än det jag lade sist). Funderar på om jag har gjort rätt.
Ifrågasätter allt. Blir tokig av allt tänkande, måste sluta. (Tänka alltså).
Kan gå längre egentligen (har lånelöfte på mer, men tycker inte lgh är värd mer än det jag lade sist). Funderar på om jag har gjort rätt.
Ifrågasätter allt. Blir tokig av allt tänkande, måste sluta. (Tänka alltså).
söndag 7 mars 2010
Kommande veckas motto
Söker styrka och visdom hos den visaste av dem alla.
"Fear is the path to the dark side. (Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.)"
Jag vill inte att Yoda ska titta på mig och säga "I sense much fear in you."
Jag har en kompis som en gång när jag bad henne beskriva mig (jag höll på och putsade på min CV) beskrev mig som modig.
Jag tänker inte låta rädslan för att göra fel ta över.
"Fear is the path to the dark side. (Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.)"
Jag vill inte att Yoda ska titta på mig och säga "I sense much fear in you."
Jag har en kompis som en gång när jag bad henne beskriva mig (jag höll på och putsade på min CV) beskrev mig som modig.
Jag tänker inte låta rädslan för att göra fel ta över.
fredag 5 mars 2010
Hausse på hus (el boende)
Uppföljning av förra helgens visningar.
Lilla lgh med utgångspris på 1 090 000 kr ligger sista budet på 1 470 000 (dvs 51 579kr/kvm).
Den sk "drömlägenheten" med utgångspris på 1 350 000 såldes för 2 200 000 (64 706kr/kvm).
GALET!!!
Jag har fått klartecken från banktanten att jag får låna mer pengar (tom 100 000 mer än jag bad om). Jag är inte säker på att jag kommer vilja det men nu kan jag i alla fall. Fast inte kommer jag få så mkt större lgh för det om priserna nu ligger på mellan 60-65 snarare än 50-55 som det var när jag började. Även om en del redan då låg i 55-60.
"Tokyo jag tänker på dig nu..."
Lilla lgh med utgångspris på 1 090 000 kr ligger sista budet på 1 470 000 (dvs 51 579kr/kvm).
Den sk "drömlägenheten" med utgångspris på 1 350 000 såldes för 2 200 000 (64 706kr/kvm).
GALET!!!
Jag har fått klartecken från banktanten att jag får låna mer pengar (tom 100 000 mer än jag bad om). Jag är inte säker på att jag kommer vilja det men nu kan jag i alla fall. Fast inte kommer jag få så mkt större lgh för det om priserna nu ligger på mellan 60-65 snarare än 50-55 som det var när jag började. Även om en del redan då låg i 55-60.
"Tokyo jag tänker på dig nu..."
torsdag 4 mars 2010
Radiopratare el 15 seconds of fame
Jag jobbar min första vecka på helt egna ben el vad man ska säga. Jobbade ju tidigare 50/50 och då när jag var på det nya jobbet, det på organisationen, var även den person jag numer ersatt där 50%. Men nu är jag alltså själv.
Redan dag två blev jag uppringd av radiojournalist nr 1. Detta resulterade i att jag på morgonen dag tre genomförde mitt livs första intervju. Den genomfördes över telefon. Den har inte sänts än.
Direkt när jag kom ut från rummet jag suttit i under intervjun kom en av organisationens pressmänniskor fram till mig och sa att en annan journalist sökt mig. Angående en annan fråga. Radiojournalist nr 2.
Idag, på förmiddagen dag fyra, genomförde jag mitt livs andra radiointervju. Som gick till ungefär på samma sätt. Den har inte heller sänts än.
Nästan allt mitt arbete hittills på organisationen har varit fokuserat på ett ämnesområde. En fråga. Hade jag haft tur hade ju frågorna gällt detta, eftersom jag är inläst på det och faktiskt skulle kunna ge lite vettiga svar och inte sitta och kippa med munnen som en guldfisk så fort jag får följdfrågor som går aningens utanför det jag hade läst in mig på.
Det handlar inte om att jag inte förstår området och problemet som de olika radiojournalisterna pratat om mig (typ tre olika områden eftersom nr 2 hade två frågeställningar). Det handlar om att jag ska svara för organisationen. Vad organisationen tycker och tänker om det här. Det har jag ju inte den blekaste om, jag kan ju kanske göra ganska kvalificerade gissningar men vill ju ogärna sitta där i radio och gissa. Det kan ju bli väldigt fel... Så jag har panikinläst mig på VAD organisationen tycker, lite översiktligt. Jag har inte hunnit fördjupa mig. Men då har jag ju lärt mig nu då att då kommer alltid följdfrågor om VARFÖR organisationen tycker så (trots att de sagt att de bara vill ha ett uttalande eller "statement")... Ehh, eehh, öööh... Därför... DÄRFÖR att vi bara gör det! (Hade jag lust att svara flera gånger men gjorde inte).
Det är svårt att bli intervjuad har jag insett, även (som nu i mitt fall) när journalisterna är vänligt inställda till dig. För de har ju ändå en agenda, nåt de vill få fram. Jag hade fått tips från såna som ska stödja mig med sånt innan. Det mesta kändes som att det var självklarheter. Men ack så lätt dessa självklarheter far iväg nånstans och gömmer sig när man väl sitter där. Den grundläggande inställningen om att vilja vara hjälpsam och vara till lags och artigt svara på tilltal den är svår att koppla bort. Och börjar man hamna fel går det snabbt utför. Särskilt när man känner att man inte riktigt har så bra koll som man borde.
Mitt eget betyg på mina insatser är
Intervju 1
Förintervju (dvs innan de spelar in när de kollar vad man ska säga), 3-.
Intervju, 2 (med beaktande av att det var min första och att jag i alla fall inte sa nåt dumt, nåt fel utan rätt saker fast på ett lite otydligt och ostrukturerat sätt möjligen 2+).
Intervju 2
Intervju 1, -5. (Riktigt illa. Ämnet hade en vinkling som jag inte var förberedd på och dessutom på ett väldigt svårt område så jag var dels oförberedd och därmed oinläst och dels svamlade jag på ett tag innan vi kom fram till att jag behövde få kolla upp några saker och återkomma. Om hon ville kunde hon klippa ihop ett väldigt konstigt inslag om det där... HU!!! Om man bara lyssnar oklippt så säger jag egentligen inget dumt eller fel men jag framstår som extremt osäker och okunnig. Jag hade dock vett att börja dra öronen åt mig och inse att det var minerat område och därmed också uttala mig så osäkert och försiktigt jag gjorde).
Förintervju, 4- (om man beaktar det svåra området. Djävlar vad jag var skärpt och på. Pang.)
Intervju, 3 + (sämre än förintervjun men ändå tycker jag att jag fick fram organisationens åsikter i detta komplexa och känsliga område på ett bra sätt).
Hur det blir i klippt version har jag ingen aning om däremot. Intervju 1 var inte ens säkert att jag skulle komma med, blir det nåt blir det nåt litet (hoppas hon valde det bästa) och ev kommer jag bara bli "citerad". Haha, det är inte illa att bli citerad. Intervju 2 blir säkert mer men den kommer vara svårare att följa upp.
Nu är det tänkt att de som ska stödja mig med sånt här ska lyssna på inslagen och ge feedback. Jobbigt. Nyttigt. Jag vet inte om jag själv kommer våga lyssna. Det vore ju lärorikt säkert. Men jag kommer antagligen inte ens höra vad jag säger utan bara fokusera på - och störa mig på - min röst (jag har ingen radioröst).
Redan dag två blev jag uppringd av radiojournalist nr 1. Detta resulterade i att jag på morgonen dag tre genomförde mitt livs första intervju. Den genomfördes över telefon. Den har inte sänts än.
Direkt när jag kom ut från rummet jag suttit i under intervjun kom en av organisationens pressmänniskor fram till mig och sa att en annan journalist sökt mig. Angående en annan fråga. Radiojournalist nr 2.
Idag, på förmiddagen dag fyra, genomförde jag mitt livs andra radiointervju. Som gick till ungefär på samma sätt. Den har inte heller sänts än.
Nästan allt mitt arbete hittills på organisationen har varit fokuserat på ett ämnesområde. En fråga. Hade jag haft tur hade ju frågorna gällt detta, eftersom jag är inläst på det och faktiskt skulle kunna ge lite vettiga svar och inte sitta och kippa med munnen som en guldfisk så fort jag får följdfrågor som går aningens utanför det jag hade läst in mig på.
Det handlar inte om att jag inte förstår området och problemet som de olika radiojournalisterna pratat om mig (typ tre olika områden eftersom nr 2 hade två frågeställningar). Det handlar om att jag ska svara för organisationen. Vad organisationen tycker och tänker om det här. Det har jag ju inte den blekaste om, jag kan ju kanske göra ganska kvalificerade gissningar men vill ju ogärna sitta där i radio och gissa. Det kan ju bli väldigt fel... Så jag har panikinläst mig på VAD organisationen tycker, lite översiktligt. Jag har inte hunnit fördjupa mig. Men då har jag ju lärt mig nu då att då kommer alltid följdfrågor om VARFÖR organisationen tycker så (trots att de sagt att de bara vill ha ett uttalande eller "statement")... Ehh, eehh, öööh... Därför... DÄRFÖR att vi bara gör det! (Hade jag lust att svara flera gånger men gjorde inte).
Det är svårt att bli intervjuad har jag insett, även (som nu i mitt fall) när journalisterna är vänligt inställda till dig. För de har ju ändå en agenda, nåt de vill få fram. Jag hade fått tips från såna som ska stödja mig med sånt innan. Det mesta kändes som att det var självklarheter. Men ack så lätt dessa självklarheter far iväg nånstans och gömmer sig när man väl sitter där. Den grundläggande inställningen om att vilja vara hjälpsam och vara till lags och artigt svara på tilltal den är svår att koppla bort. Och börjar man hamna fel går det snabbt utför. Särskilt när man känner att man inte riktigt har så bra koll som man borde.
Mitt eget betyg på mina insatser är
Intervju 1
Förintervju (dvs innan de spelar in när de kollar vad man ska säga), 3-.
Intervju, 2 (med beaktande av att det var min första och att jag i alla fall inte sa nåt dumt, nåt fel utan rätt saker fast på ett lite otydligt och ostrukturerat sätt möjligen 2+).
Intervju 2
Intervju 1, -5. (Riktigt illa. Ämnet hade en vinkling som jag inte var förberedd på och dessutom på ett väldigt svårt område så jag var dels oförberedd och därmed oinläst och dels svamlade jag på ett tag innan vi kom fram till att jag behövde få kolla upp några saker och återkomma. Om hon ville kunde hon klippa ihop ett väldigt konstigt inslag om det där... HU!!! Om man bara lyssnar oklippt så säger jag egentligen inget dumt eller fel men jag framstår som extremt osäker och okunnig. Jag hade dock vett att börja dra öronen åt mig och inse att det var minerat område och därmed också uttala mig så osäkert och försiktigt jag gjorde).
Förintervju, 4- (om man beaktar det svåra området. Djävlar vad jag var skärpt och på. Pang.)
Intervju, 3 + (sämre än förintervjun men ändå tycker jag att jag fick fram organisationens åsikter i detta komplexa och känsliga område på ett bra sätt).
Hur det blir i klippt version har jag ingen aning om däremot. Intervju 1 var inte ens säkert att jag skulle komma med, blir det nåt blir det nåt litet (hoppas hon valde det bästa) och ev kommer jag bara bli "citerad". Haha, det är inte illa att bli citerad. Intervju 2 blir säkert mer men den kommer vara svårare att följa upp.
Nu är det tänkt att de som ska stödja mig med sånt här ska lyssna på inslagen och ge feedback. Jobbigt. Nyttigt. Jag vet inte om jag själv kommer våga lyssna. Det vore ju lärorikt säkert. Men jag kommer antagligen inte ens höra vad jag säger utan bara fokusera på - och störa mig på - min röst (jag har ingen radioröst).
måndag 1 mars 2010
Finn fem fel
Kommentar jag fick idag. Vad fin du är i håret, har du klippt dig? Jag svarade att det har jag inte gjort men att det ju fått sin dust med blötsnön.
(Notering: jag har INTE gjort nåt annorlunda med håret idag, DÄREMOT har jag linser och inte glasögon idag och personen i fråga har bara sett mig med glasögon).
(Notering: jag har INTE gjort nåt annorlunda med håret idag, DÄREMOT har jag linser och inte glasögon idag och personen i fråga har bara sett mig med glasögon).
Tröstlöst?
Idag var jag på två visningar.
Den ena låg lite "fel". Den kommer dock antagligen hamna hyfsat i prisläge. Den hade bra planlösning. Den såg fräsch ut på bilderna och även om den på sätt och vis var lite småtråkig kändes det på bilderna som att man skulle kunna få den så där hemtrevlig som jag skulle vilja. Kollade och det verkade vara en bra brf. Allt verkade stämma utom läget. Som ändå är viktigt det är ju för läget jag flyttar. Men tänkte lite till och började svänga över åt att det inte var så dumt läge ändå.
Och så var det "drömlägenheten" jag skrivit om tidigare. Perfekta läget. Fräsch, bra planerad. En "minitvåa". Men som skulle bli dyyyyyr.
Igår funderade jag hit och dit. Om jag får låna mer pengar ska jag göra det då? Är det värt det? Satt med papper och penna och räknade.
Till slut kom jag fram till att det inte var värt pengarna. Och att alla fördelar med den mindre vägde över. Var riktigt glad. Kändes som att jag skulle kunna vinna en budgivning också och att att jag redan under veckan som kommer kunde ha skrivit kontrakt. Att allt skulle vara klart. Möblerade i huvudet. Beslutet kändes bra i magen.
Man ska inte rusa iväg innan man sett nåt live insåg jag idag. Området kändes fel, igen. Men avgörande var att lägenheten inte var vad jag hoppats. Inte alls. Inte bara det att det krävdes en del renovering utan den var omysig, inte hemtrevligmöjlig. Det kändes redan i trapphuset.
Gick därifrån. Besviken. Mot "drömlägenheten". Trots att jag kommit fram till att jag inte var beredd att lägga så mkt pengar tänkte jag ändå tanken, igen. Oavsett ville jag gå på visningen, känna på lägenheten. Få känna den där åh-här-vill-jag-bo-känslan.
Jag blev besviken, igen. Jag ville inte alls bo där. (Inte för det pris det handlar om, fick jag den gratis eller billigt skulle jag ju inte kinka mig). Den kändes ihopklämd. Den var inte alls så fräsch som den såg ut. Mycket var lite halvklåpigt gjort.
Jag har renoverat lite här hemma och jag är verkligen inget proffs. Så jag bryr mig inte om det är nån liten spricka i nån spackling el nån flammig vägg el lite färgspill men om hela diskbänken är prickig av färgstänk så tycker jag att det är lite b. Hade inte varit så svårt att ta bort det, särskilt inte om man ska ha visning. Börjar undra vad som mer är b. Och nåt jag verkligen stör mig på är att folk verkar fixa sina badrum själva, el anlitar klåpare. Det gör mig nervös. Ett sånt badrum törs jag inte köpa, särskilt inte när det är dusch.
Så "drömlägenheten" var ingen drömlägenhet. Först gjorde det mig lite glad, eftersom jag inte har råd att köpa den (för tro mig, den blir nog dyr ändå). Nu gör det mig nästan lite nedstämd. För än så länge har jag inte direkt fattat tycke för nån lgh jag tittat på. Börjar undra om det är hopplöst.
Och nu tänker ni som läser det här säkert att jag har för höga krav och att jag bara får sänka dem lite. Men nej, jag har faktiskt inte för höga krav. Inte med tanke på vilka priser det är.
Den ena låg lite "fel". Den kommer dock antagligen hamna hyfsat i prisläge. Den hade bra planlösning. Den såg fräsch ut på bilderna och även om den på sätt och vis var lite småtråkig kändes det på bilderna som att man skulle kunna få den så där hemtrevlig som jag skulle vilja. Kollade och det verkade vara en bra brf. Allt verkade stämma utom läget. Som ändå är viktigt det är ju för läget jag flyttar. Men tänkte lite till och började svänga över åt att det inte var så dumt läge ändå.
Och så var det "drömlägenheten" jag skrivit om tidigare. Perfekta läget. Fräsch, bra planerad. En "minitvåa". Men som skulle bli dyyyyyr.
Igår funderade jag hit och dit. Om jag får låna mer pengar ska jag göra det då? Är det värt det? Satt med papper och penna och räknade.
Till slut kom jag fram till att det inte var värt pengarna. Och att alla fördelar med den mindre vägde över. Var riktigt glad. Kändes som att jag skulle kunna vinna en budgivning också och att att jag redan under veckan som kommer kunde ha skrivit kontrakt. Att allt skulle vara klart. Möblerade i huvudet. Beslutet kändes bra i magen.
Man ska inte rusa iväg innan man sett nåt live insåg jag idag. Området kändes fel, igen. Men avgörande var att lägenheten inte var vad jag hoppats. Inte alls. Inte bara det att det krävdes en del renovering utan den var omysig, inte hemtrevligmöjlig. Det kändes redan i trapphuset.
Gick därifrån. Besviken. Mot "drömlägenheten". Trots att jag kommit fram till att jag inte var beredd att lägga så mkt pengar tänkte jag ändå tanken, igen. Oavsett ville jag gå på visningen, känna på lägenheten. Få känna den där åh-här-vill-jag-bo-känslan.
Jag blev besviken, igen. Jag ville inte alls bo där. (Inte för det pris det handlar om, fick jag den gratis eller billigt skulle jag ju inte kinka mig). Den kändes ihopklämd. Den var inte alls så fräsch som den såg ut. Mycket var lite halvklåpigt gjort.
Jag har renoverat lite här hemma och jag är verkligen inget proffs. Så jag bryr mig inte om det är nån liten spricka i nån spackling el nån flammig vägg el lite färgspill men om hela diskbänken är prickig av färgstänk så tycker jag att det är lite b. Hade inte varit så svårt att ta bort det, särskilt inte om man ska ha visning. Börjar undra vad som mer är b. Och nåt jag verkligen stör mig på är att folk verkar fixa sina badrum själva, el anlitar klåpare. Det gör mig nervös. Ett sånt badrum törs jag inte köpa, särskilt inte när det är dusch.
Så "drömlägenheten" var ingen drömlägenhet. Först gjorde det mig lite glad, eftersom jag inte har råd att köpa den (för tro mig, den blir nog dyr ändå). Nu gör det mig nästan lite nedstämd. För än så länge har jag inte direkt fattat tycke för nån lgh jag tittat på. Börjar undra om det är hopplöst.
Och nu tänker ni som läser det här säkert att jag har för höga krav och att jag bara får sänka dem lite. Men nej, jag har faktiskt inte för höga krav. Inte med tanke på vilka priser det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)