Bankens bitch

I tisdags köpte jag lägenhet! TJOHO!!!

Det blev inte billigt. Men som en kompis skrev (efter att jag ganska utförligt redovisat det mesta eftersom hon undrade en massa, troligtvis å sin mans vägnar eftersom hennes man har kopplingar i fastighetsägar- och mäklarbranschen). Hon skrev "Det låter som du gjort en helt okej affär, vare sig något klipp eller något oskäligt." Och det är nog precis det jag gjort. En okej affär. Och jag är nöjd med okej. För mig är "att bo" viktigt. Inget som jag är ute efter att göra klipp på. Råkar det bli ett klipp. Hurra. Om inte. Okej.

Jag tänker alltså inte älta köpet här på bloggen. Jag ältar innan jag fattar beslut. Inte sen. (Det är i alla fall min plan och jag håller mig oftast till det).

Köpt är köpt och kommer aldrig mer igen. Alltså ingen idé att älta.

Det jag däremot kan älta är försäljningen av min nuvarande lägenhet. Om jag inte får det jag räknat med och sagt till banken att jag kan lägga in i den nya då kommer de frysa lånet. Då kommer köpet inte bli av. Då kommer jag bli skadeståndsskyldig.

Det påpekade försäljningsmäklaren glatt till mig när vi skrev kontrakt. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag ska tänka positivt. Jag ska tänka att folk gör det här hela tiden. Köper och säljer bostad (i någon av de ordningarna) utan att bli hemlösa och gå i kånken.

Fast ibland, när jag drabbas av tanken på hur mycket pengar det handlar om (som lilla jag bara sitter och slänger mig med hit och dit) så tänker jag på en intervju jag såg med han riksbankschefen. Han har nämligen inga lån på sitt hus. Han lever efter devisen "Den som är satt i skuld är icke fri". Då tänker jag att jag är ofri. Jag är bankens lilla bitch.

Men å andra sidan är jag det i dag också, så det blir ingen större skillnad. Större skulder bara.
Det verkar som att jag lever efter devisen "Ska man gå i personlig konkurs kan man lika gärna göra det rejält."