Träning, närmare bestämt löpning

För några år sen var jag en ganska ihärdig och duktig tränerska. Jag sprang och jag styrketränade. Regelbundet. Jag kom så långt att jag t o m tyckte att det var helt okej att ge mig ut och springa en mil. (Annars tycker jag att det är ganska segt). Men av nån anledning, ag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad, kom jag av mig. Möjligen kan början till slutet varit den dagen jag varit och tränat på gymmet och sen inte kom in i mitt skåp (nyckeln till hänglåset hade krånglat vid ganska många tillfällen men jag hade alltid lyckats få upp det och därför inte brytt mig om att köpa nytt lås). Men den här gången gick det inte. Jag gick ut till receptionen och på mitt (ganska övertygande sätt) fick jag personalen att ta fram stora bultsaxen och komma och klippa upp hänglåset. (Efter att de försäkrat sig om att det var mitt skåp). Hon fick ta i ganska mycket men lyckades till slut. Och när jag tog bort låsresterna och öppnade skåpet såg jag... att det inte var mina saker. Jag kom då på att det var ett annat skåp som var mitt skåp. Jag lyckades öppna det utan problem alls. Fick köpa ett nytt lås och sätta på skåpet där låset klippts bort och så skrev personalen en lapp att nyckeln fanns i receptionen (till den stackars kvinna som så småningom kom ut i omklädningsrummet för att upptäcka att hon inte kom in i SITT skåp. Men då var jag borta sedan länge). Otroligt röd i ansiktet fick jag ju be personalen så mkt om ursäkt. Sen fick jag skyndsamt och med blossande kinder snabbt plocka ihop mina saker (under tiden som de kvinnor som varit i omklädningsrummet och bevittnat spektaklet stirrade på mig) och snabbt och liksom smygande avlägsna mig från lokalen... Efter det kändes det jobbigt att gå tillbaka. Tog en paus på nån vecka eller två och försökte sen igen men det tog sig aldrig mer... Så har jag gjort småförsök under åren att ta mig tillbaka men har kommit av mig hela tiden.

Men nu, nu SKA jag igång.

Jag har under semestern införskaffat mig en sån här:


Jag slängde min gamla vid flytten. Den var gammal. Har gått och funderat på om jag ska köpa en ny sån som skjuter signaler upp genom fötterna och genom kroppen och på motståndet mäter fettprocenten. Men har kommit fram till att det vore detsamma som att BE om ätstörning. Så det blev en alldeles vanlig, fast modern, digitalare.

Jag har kommit fram till att det finns inga undanflykter längre. Under våren skyllde jag på lägenhetsköp/lägenhetsförsäljning. Men nu har jag flyttat. Jag har ett nytt gym (om det nu är så att det där lilla låsfadäsen verkat hämmande på viljan att besöka gymmet. Visserligen ett tråkigare gym än tidigare men fullt funktionsdugligt. Så en till sak jag faktiskt gjorde under semestern var att jag införskaffade gymkortet. Sen tränade jag två gånger. Förr kunde jag stå på löpbandet i 60 min. Då sprang jag på nivå 10 dvs 1 km på sex minuter vilket innebar att jag sprang en mil på 60 min. Utan större problem. Jag hade så smått börjat öka hastigheten. Då var problemet mest konditionen.

Idag känns det som att konditionen inte är det största problemet. Det är motivationen. Fattar inte hur jag tänkte när jag kunde stå där i 60 min! Det är ju så djävla tråkigt. Nu är mitt mål att jag ska klara av att motivera mig att stå där i 30 min. Men än så länge har jag bara klarat 15-20. Och det har bara med svagt psyke att göra.

I ett försök att konkretisera och visualisera löpningen för mig så gav jag mig ut och sprang i naturen (!) i måndags. Egentligen är ju det roligare men eftersom jag flyttat och inte riktigt har nån runda och dessutom inte känner mig i form har jag inte velat ge mig ut bland gemene man. Men nu gjorde jag det. (Det var så klart tyngre fysiskt men det var, som jag misstänkte, lättare psykiskt, sprang i 24 min, det längsta på länge. Och slutade bara för att jag kom till "målet").

En av anledningarna till att jag inte vill springa bland gemene man är att jag får den här färgen i ansiktet när jag "springer"


det i kombination med just det att jag inte ser ut som jag springer, jag ser ut som jag mer lufsar skulle jag tro gör att jag inte gärna visar mig ute. Men å andra sidan är ju inte syftet att jag ska träna och ragga samtidigt så skit samma egentligen.

När jag lufsade fram där i alla fall så får man ju möjlighet att iaktta andra löpare (för man är ju inte ensam). Jag inser att jag har en en EXTREMT energisnål löparstil. (Antagligen för att jag tycker att det är så jobbigt att jag tänker att ska jag överhuvudtaget klara det här måste jag vara så effektiv som möjligt). Så när jag såg alla andra började jag bli väldigt avis. Alla andra springer runt och fullkomligt SLÖSAR energi. Många (särskilt långa personer) har en tendens att lägga mer energi på att studsa upp och ner mer än att faktiskt röra sig framåt. De liksom studsspringer. Andra, oftare kortare personer, viftar med armar och/eller ben så det är rent farligt, man måste springa om dem med stor marginal för att inte få sig en tjång. Värst är när såna springer om en själv för de inser inte hur de slänger och tar inte ut omkörningssvängen tillräckligt mycket så då får man sig garanterat en tjång.

De fick mig att tänka på det där gamla "Vänner"avsnittet när Phoebe och Rachel ska börja springa ihop i Central Park. (Vi länken ett ihopklipp med kinesisk (?) textning).

Men man kan bli en framgångsrik löpare även om man är en energislösare. Se på Paula Radcliffe. Hennes huvudslängande (syns så där i klippet) är ju om inte energislösande så i alla fall hjärnskakningsframkallande. Men hon är ju duktig.

Då när jag faktiskt sprang så kollade jag lite på några maraton (på TV) och försökte kolla just t ex Paula Radcliffes löparteknik. Men sen läste jag i nån träningstidning att man inte kan/ska ändra sitt löparsteg för då riskerar man att få skador. Man har ett naturligt löparsteg och det ska man hålla det man ska göra för att förbättra sig är att öka frekvensen av antalet steg snarare än att förlänga stegen (som jag försökte göra). Så jag insåg att man inte lär sig så mycket av titta på andra som sprang. Däremot lärde jag mig en viktigt sak nu när jag satt och letade klipp på Paulas huvudslängande, nämligen hur man snabbt och effektivt kissar mitt under pågående lopp. Men då måste man så klart ha ett par såna löpar"trosor".

Men det är ju inte det att jag blir kissnödig som är mitt problem egentligen. Mitt problem är ju motivationen. Kanske blir det roligare om jag anammar Phobes löparteknik, då kanske jag klarar mitt (låga) mål på 30 min på bandet?!