Skönhetssömn

Jag älskar sommaren men det är onekligen svårt att sova då.

Det är varmt och ljust. Lakanen klibbar och smetar och snor sig kring kroppen och ligger i en enda rul på morgonen. Man kan inte ha täcke men utan det känner man sig naken och oskyddad. På natten när kroppen och hjärnan ska sova är det ju täcket som skyddar våra sårbara kroppar från allt ont i världen.

Öppnar man fönstret på glänt för att släppa in lite frisk nattluft (om den nu är frisk) el åtminstone några fler syremolekyler så störs man av galna fåglar eller nattsuddande grannar som redan gått på semester (el är arbetslösa) och sitter och dricker vin och tjattrar på balkonger och innegårdar nätterna igenom. Har man extra otur finns ett exemplar av arten hemmatrubadur bland dem. (Öronproppar har jag svårt att sova med. Hörseln är ju det sinne som sover minst tror jag. Hör också till det där med att skydda mot nattens odjur).

För att råda bot på allt detta införskaffade jag i helgen en stor fläkt på stativ och som faktiskt (när den körs på ettan) är riktigt tyst. (Dvs i alla fall inte värre än min redan kvittrande köksfläkt som tydligen är en del av ventilationen och inte kan stängas av helt).

Det om värmen.

Sen är det det här med ljuset. Så härligt när man själv är nattsuddande semesterfirare, så ohärligt när man ska sova. De införskaffade rullgardinerna har bättrat på läget men ger inte en fullgod mörkläggning. För att råda bot på detta tänkte jag införskaffa en sovmask! Det finns många varianter. De flesta ganska platta och smidiga. Men jag har så klart gjort lite efterforskning och kommit fram till att Tempurs ska vara bäst i test. Den ska ge totalt mörker och (det här är viktigt) inte trycka mot ögonen eller sitta åt för hårt (då kan drömmarna bli skruvade baserat på min erfarenhet av vaket tillstånd med för tajt gummiband runt huvudet en nyårsafton med en omgång "Galenpanna". Jag blev kanske inte galen men det minskade blodflödet till hjärnan gjorde mig minst sagt dum i huvudet i betydelsen korkad).

Så nu är den beställd och på väg till mig!

Det enda jag är (ganska så tveksam till men som jag valt att ignorera) är hur tjock den är. Jag sover mycket sällan på rygg (el sittande som kvinnan på bilden). Jag sover på mage el på sidan. Återstår att se hur bra det kommer funka med ett mindre pälsdjur för ögonen.




(Kvinnan på bilden är inte samma kvinna som innehavaren av den här bloggen tillika författaren av detta inlägg).

Men än så länge är jag glad och trallar i mitt huvud:

Törnrosa var ett vackert barn, vackert barn, vackert barn.
Törnrosa var ett vackert barn, vackert barn.

Hon bodde i det höga slott…

Då kom den onda féen in…

Prinsessan sov i hundra år…

Och häcken växte kämpahög...

Vårtecken

Nu är våren här! Jag har ätit första (för i år) på utegrill grillade köttbiten och plockat grus från gräsmattan (och hundskit också för den delen fast det plockade jag inte direkt med händerna).

I helgen ska jag tampas med buskar och kanske stoppa händerna i jorden och se om de har skjutit skott när jag tar upp dem.

Kan jag få chans på er?

Det är ju ungefär så man skriver i en ansökan. Och så listar man och förklarar varför man borde få det. Om man klarar de första gallringarna kommer man vidare till dejt. Jag trodde att jag hade en dejt idag. Men det visade sig mer vara en drinkdejt. De som gör bäst ifrån sig på drinkdejten får gå vidare till middagsdejten. De två som gör bäst ifrån sig på middagsdejten får chansen på arbetsgivaren (den bästa den fasta tjänsten och den näst bästa vik:et).

Alla säger att fösta intrycket är viktigt. Enligt karriärguiden så har man 30 sekunder på sig.

Karriärguiden går inte in på dress code (det återkommer jag till nedan). Men tar till exempel upp vikten av kroppsspråk och de signaler vi skickar ut med våra kroppar. De skriver att de vanligaste felet man gör på en intervju är att man ger ett ”nervöst och osäkert intryck genom att röra på händerna” deras tips är att man ska lägga händerna i knät så att man ger ett ”samlat och fokuserat intryck.”

Det var alltså fel #1 jag gjorde. Jag pratar med händerna och gjorde så även idag eftersom jag skulle beskriva ett antal saker. Själv tycker jag att det är ganska trevligt med människor som pratar med kroppen och inte bara med läpparna. (Nu menar jag människor som gestikulerar lite när de pratar. Inte människor som har olika former av ticks där de sitter och fingrar nervöst på tröjkanten eller trummar med fingrarna eller så.) Jag tycker inte att det ger ett ofokuserat intryck. Utan snarare att det kan ge ett engagerat intryck. Men det var tydligen fel.

Nu kommer jag in på ämnet dress code.

För ett tag sedan läste jag också den här artikeln i SvD. Nannyakutens personalchef Wilhelmina Wachtmeister utbildar nya barnvakter.

Under utbildningen refererar hon till Solsidan. (Jag har aldrig sett Solisidan så jag kan och vill inte uttala mig om just det tv-programmet men att referera till ett tv-program i sin utbildning verkar ju helt crazy. T ex kan jag ju säga att jurister till 98% inte klär sig lika kortkort och som de flesta kvinnliga jurister i diverse tv-serier gör. Tänk om man hade dragit paralleller till Ally McBeal när man beskrev jobbet på en byrå). Hur som helst så står det i artikeln att personalchefen säger att de i Solsidan är Nannyakutens kunder. Den klädkod som gäller på barnvakterna är ”preppy”.

–Det kan översättas med sportigt, prydligt, klassiskt. Tänk Ralph Lauren, Peak Performance, Lacoste, säger hon.

Blåjeans. Kanske en liten blå kofta. Rosa topp. Och om vi passar i det, håret uppsatt i hästsvans.

–Och gärna ett par pärlörhängen. De symboliserar moderskapet.

Nu vänder sig Wilhelmina Wachtmeister till sin assistent för att få hjälp att minnas vad Solsidans ”Mickan” har för örhängen:

–Har hon pärlörhängen? Den looken funkar. Den är väldigt, väldigt gångbar.

Mickan ser ut så här.

Det är tydligen lite åt det hållet man ska se ut om man ska vara barnvakt.

Mer stil åt samma stil kan man hitta om man läser coachkonsulten på wordpress (jag vill inte länka men känn er fria att googla och se efter själva).

Den som skriver på coachkonsulten säger sig vara en konsult och coach i 30-årsåldern. Här är coachkonsultens tips avseende ämnet dress code.

Jag har delat in no-no’s i tre rangordnade kategorier, med inspiration från våra vackra flygvärdinnor.

Not an Option (NO)

1. Nagellack.Om det inte är genomskinligt eller i pärlemor.
2. Kajalpenna. Ger lätt en lower class-impression.
3. Läppstift. En romantisk läppglans eller vanligt cerat ger ett mycket mildare intryck.

Not an Option, Trash (NOT)

1. Djurmönstrat. Jag rekommenderar praktiska kläder i söta, kvinnliga färger. Randigt, prickigt och andra psykedeliska tyger ger lätt ett förvirrat intryck. Blommigt kan vara klassiskt kvinnligt men tål ändå fläckar, var ändå noga med vilka signaler du sänder ut med färgerna!
2. Färgat hår. Ger ett oseriöst intryck. Cendré, vackert brunt eller skandinaviskt blont inbjuder till förtroende och förstärker ett pålitligt och duktigt intryck.
3. Manskläder. På jobbet sysslar vi inte med experiment utan klär oss efter vilka vi är. “Hiphopbrallor” och tröjor med dragkedja hör hemma på pojkvännen, inte på glada tjejer.

Not an Option, Never (NON)

1. Piercingar. Du vill inte skrämma din arbetsgivare, som ofta har barn. Det är viktigt att tänka på att agera som en förebild.
2. Tatueringar. Betraktas av de flesta av våra kunder som oanständigt. Om du ändå har en, dölj med kläder, smink eller plåster.
3. Ett negativ attityd. Du sviker företaget du är anställd av om du går och surar hemma hos en kund. Le! Var glad för att du har ett jobb!

Så hur klarade jag det här då?

Nagellack - check. (Idag hade jag det inte men jag har haft det på jobbet och jag kommer ha det igen, och då är det mörka färger).

Kajalpenna - check. (Idag hade jag det inte men det är inte ovanligt att jag har det eller en mörkare ögonskugga som får lite samma funktion som kajalpennan).

Läppstift - chek. (Och det brukar jag aldrig ha för jag tycker att jag får så liten mun då).

Djurmönstrat - fail. Fel #2. Jag hade visserligen inte djurmönstrat eller psykedeliskt tyg. Men jag hade nog inte heller ”söta kvinnliga, färger”. Jag hade svart och lila. Det är påskfärger i kyrkan. Svart står för sorg och lila/blått för fasta, bot och eftertanke enligt kyrkan. Tittar man på vad det sägs om svart och lila i färgterapi och färger i inredning och sånt så finns svart inte ens med. Angående lila anses det vara upplysande/inspirerande, ge bättre sömn (avslappnande) och verka smärtstillande. Det stabiliserar nervsystemet och aktiverar lymfsystemet.

Färgat hår - fail. Fel #3. Jag har färgat hår. Inte lila. Men svart.

Manskläder - check. (Idag hade jag kjol men jag brukar i princip nästan alltid ha byxor).

Piercingar - check. (Jag har visserligen hål i öronen men jag har inte haft örhängen på länge. Vet inte heller om det eg klassas som piercing).

Tatueringar - check. (Jag är otatuerad men det är mer för att jag aldrig bestämt mig för motiv och placering).

Negativ attityd - check. (Det har jag faktiskt nästan aldrig).

Så om man ska läsa förståsigpåarna så var jag inte prickfri första dejten. Vilken tur att jag inte sökte jobb inom RUT-tjänstavdragssektorn. Då hade jag väl varit körd. Nu tror jag inte att det hänger på att jag gestikulerade, hade samma färgsättning som en präst på långfredagen och färgat hår. I mitt fall är det nog faktiskt värre att jag inte kan nåt om de frågor jag i så fall ska jobba med. Men jag tror att jag kan göra ett bra jobb ändå. För jag kan andra saker jag tror att man behöver. Saker som är svårare att lära sig än frågorna (som jag ju kan lära mig). Som jag sa till dem. Allt som behövs är att nån som tycker att man verkar ha rätt personliga egenskaper för jobbet ger en en chans så att man kan få bevisa att man fixar frågorna också. De instämde. Då.

Nu måste jag sitta vid telefonen och vänta på besked om de ger mig en chans att få chans på dem.

Envy me - Not

Libresse har under en period kört en ny kampanj av typen köp ett paket bindor så får du en plåtlåda på köpet. (Tanken är att plåtlådan ska vara lite snygg, att den ska rymma två bindor och att det ska vara mer diskret/trevligt ha dem gömda i den lilla lådan).

Jag har en sen tidigare. Med påfågelfjädermönster. Inte för att jag skyltar med den men det känns bättre att ha dem i den i handväskan än liggande löst.

Det som är irriterande är att när de kör kampanjerna så kan man inte välja att köpa ett paket utan utan alla paket har en så då får man även om man inte vill ha. Onödigt. Men det är eg inte det jag ska gnälla på nu. Ja, gnälla är det jag ska göra.

Temat för den senaste omgången plåtlådor har varit de sju dödssynderna eller som de kallar det "the seven collection". Men inte så mycket att man ska undvika dem utan mer på nåt sätt bejaka eller frammana dem hos andra.

Jag köpte ett paket idag som hade denna plåtlåda.




Envy me. Vad/hur tänkte de då? Om jag tar fram en plåtlåda som innehåller bindor betyder ju det rimligtvis att jag har mens just då. Ska folk då avundas mig denna mens? Är det så de menar. (Det är klart att det finns enstaka personer som av olika anledningar kan vara avundsjuka på någon som har mens men det är nog inte så många och oavsett är inte min mens nåt att vara avundsjuk på).

Så här har min dag varit.

-vaknade
-ont i äggstockarna
-sitta på toa med magkramper (alltid vid mens)
-mår illa
-tar värktablett
-går till jobbet trots ont som fan
-kallsvettas
-gåshud över hela kroppen
-blir sen istället tokvarm
-får blodtrycksfall på tunnelbanan och svimmar nästan
-lyckas hålla mig på fötterna utan att rasa ihop
-tappar synen. Allt blir svart. Hör bara ljud
-får till slut tillbaka lite syn, ser suddigt och har tappat djupseendet
-tar mig av vid nästa stopp och får ringa efter hjälp
-får hjälp hem
-kräks
-sjukanmäler mig
-ringer vårdcentralen
-måste be min chef ordna så att någon kan fixa ett jobbåtagande i morgon eftersom jag inte vet om jag klarar att ta mig till jobbet i morgon
-ligger i sängen resten av dagen

Jag har alltså inte influensa eller vinterkräksjuka eller migrän. Jag har mensvärk. Nåt som återkommer VARJE månad. Bara för att jag är kvinna. Detta är vad den värken gör med min kropp (fast så illa som idag har det inte varit tidigare). Jag vet att många inte har samma problem som jag. Men jag vet att många har det. Och att det är många som har det ännu värre. Det är fan ett hån mot alla oss att Libresse på sina plåtburkar skriver "envy me".

Jag har fixat till min nya plåtburk. Vill inte att nån ska sväva i villfarelse.




Tack.

Upptäckt

Jag har ganska (relativt) nyligen gjort en ny upptäckt om mig själv. Jag har en halvseriös släng av en specifik form av kenofobi (hittat ordet via fobiklinken.se undrar för övrigt om de är de som själva hittat på namnen på alla fobier, och noterar att alla fobier tycks botas med samma behandling. Kanske sant men då hade det ju varit lättare att bara skriva ut det så istället för att skriva varenda fobi och sen när man klickar på den länken skriva att den botas med NLP behandling).

Min specifika form av kenofobi yttrar sig i att jag inte tycker om att gå på handikapptoaletten på jobbet (vi har inga handikappade på mitt våningsplan så jag har inte tjyvat mig in på den). Den är för stor och kal. Det känns som att sitta och uträtta sina privata behov i en balsal och eventuella ljud studsar fram och tillbaka mellan de kala kakelväggarna.

Plums Plums Plums Plums Plums

Jag känner mig exponerad och otrygg. Det känns som att det är större sannolikhet att någon kommer slita upp den dörren än en dörr till en av de "vanliga" toaletterna.

Hemma hos folk tycker jag jättemycket om stora toaletter. Drömmer om att bli rik, bygga hus och ha en jättestor toalett. (Nästan som ett eget spa). Men på stora hemmatoaletter är toaletterna ofta ändå lite mer "skyddat" placerade. Det finns duschar och/eller badkar, blommor, handdukar, mattor och diverse "fluff" (som Simon och Tomas skulle sagt). Det är med andra ord mer ombonat och ljuddämpat.

På handikapptoaletter är ju själva poängen att det ska gå lätt att komma intill med rullstol. Då behövs stora, fria ytor. På jobbet är det inte heller nåt fluff. Det är en toastol. Ett handfat (sju mil från toastolen ungefär), en sopkorg i plåt, en handdukshållare i plåt, en tvålmojjäng i plåt.

Nä tack. Då föredrar jag de små toaletterna som mer är som små trygga (fast fluffria) garderober. Har hellre en lätt klaustrofobisk känsla på en toalett än en känsla av att sitta på ett torg. De små toaletterna påminner särskilt mycket om garderober om man sitter stilla länge för då släcks ljuset och det blir kolsvart tills man börjar sprattla som en sprattelgubbe för då kommer det tillbaka (ljuset styrs av rörelsesensorer).

På dem känner jag mig trygg. (Så trygg man nu kan känna sig på en typ halvoffentlig toalett).

Här vare dött

Här har det varit tyst ett tag.

Jag som inte haft så mkt att skriva om. Började skriva ett långt inlägg om ett misslyckat "kvartssamtal" med min chef (där jag i princip sa att jag är fullständigt oengagerad i mitt jobb) via ippen men hann inte klart och sen blev det inaktuellt. (Samtalet gick åt skogen, fick inte önskat resultat. Det enda det kommer resultera i är att jag har gett honom ett väldigt bra argument till varför han inte ska ge mig så mkt lön vid nästa löneförhandling. Och det tipset fick han alldeles gratis. Misslyckat).

Sen började jag skriva ett nytt gnällinlägg om mitt jobb. Där jag skulle berätta att det är en märklig stämning (under ytan) på den enhet jag är på nu. Jag har känt att de uppfattar nygamla som hot, överlag verkar de uppfatta kompetens som hot. För ett tag sedan när jag fick rycka in och vara lite extrafadder åt några nyanställda så fick jag det bekräftat. Två kollegor (som båda själva var eller snart skulle bli faddrar) sa till mig (vid två separata tillfällen så de var oberoende av varandra) halvt på skämt (men mest på allvar) att vi inte får lära upp de nya för bra.

?!?!!!!!

Va fan är det för inställning?! Kändes som att jag hade flyttats tillbaka i tiden och helt plötsligt befann mig på min högskoleutbildning igen. Där snodde folk böcker från biblioteket, eller gömde dem, vägrade låna ut anteckningar från föreläsningar (ens till såna de kallade sina kompisar) pga konkurrensen.

Shit vad jag vill göra nåt annat.

Men på måndag ska jag på anställningsintervju igen. Ska försöka att inte gå in i dimman igen.

Önskvärt; kommunikation

Jag önskar att min kropps olika delar och funktioner kunde kommunicera bättre med varandra.

Då kanske den (kroppen som helhet) skulle förstå att det inte är nån bra idé att få mens i samma veva som den är drabbad av kräksjukan.

Att dumpa massa blod (och därför behöva producera nytt) är liksom inte smart när näringsintaget vid samma tidpunkt är ytterst litet. Det fattar man t ex på blodbussarna. Där får man mackor när man lämnar blod (har jag hört, själv är jag nålrädd och därför en dålig människa. Jag har intalat mig själv att om jag haft bra blod, den där gruppen som kan ge till alla el nån väldigt ovanligt grupp, hade jag försökt bearbeta nålrädslan. Men jag har nån väldigt vanlig blodgrupp så jag har lämnat det därhän till bättre människor.) och jag är övertygad om att de inte skulle tappa blod från en kräksjuk.

Om man är riktigt anorektisk får man inte heller mens längre pga näringsbristen har man ju också fått lära sig i skolan och av tv:n.

Jag inser så klart att anorexi och kräksjukan inte kan jämföras och jag menar inte att mensen borde uteblivit helt (även om jag tycker att den är ett smärtsamt gissel) men den kunde väl ha väntat några dagar, tills kroppen repat sig lite.

Nu är det å andra sidan inte så att det inte finns lagrad energi i form av fett på den här kroppen. Men det verkar den inte fatta. Jag nyper lite i depåerna, liksom för att visa blodet var det finns näring att hämta, men blodet verkar redan ha fördummats pga näringsbristen. Det fattar noll.

Nu har jag lyckats byta sängkläder, klorinskura badrummet och duscha (det sistnämnda en riktig fröjd). Hjärtklappningen, kallsvettningarna och skakigheten som följde efter dessa aktiviteter tror jag inte betyder att jag fortfarande är sjuk. Jag tror det är just näringsbristen som spökar.

Så om kroppen skulle kunna ha tänkt sig att skjuta lite på mensen el åtminstone nu då när den inte valde det alternativet, ta och hugga in på lagervarorna så skulle jag bli tacksam! Är det verkligen för mycket begärt, hörru kroppen?